Kåseri

Att skriva Kåseri,  innebär att sätta sig ner och skriva något förnöjsamt, all den stund ett kåseri, helst, ska underhålla.

Idag har kåserandet en bortglömd plats inom litteraturen. Lite undanknuffad av benämningen Krönika. Krönikan har idag tagit över rollen, för ibland händer det att någon kåserar i en tidning och jag ser att det ligger under Krönika. Det är precis som om ordet Kåseri inte existerar längre. Eller är det som med vårt språk? Allting förändras – ingenting är beständigt.

Nåväl – eftersom jag inte är en krönikör med exakta kunskaper, så håller jag mig till det lite mer banala. Livets glädjeämnen och stunderna som flaxar förbi – där skrattet ligger på lur och som dessvärre – för det mesta glöms bort.

Att kåsera gör faktiskt att jag bibehåller mitt goda humör. Jag vet det efter en ganska lång erfarenhet, då jag var ”tvungen” att skriva med glimten i ögat. Det fortplantade sig in i min vardag. Mina ögon öppnades och jag såg glädje överallt. Låter nästan som självsuggestion och det gör inte mig något. Min vardag blev ju lättare och jag behövde inte hemfalla åt allt för mycket svårmodiga tankar om ditt och datt. Lite fly eller fäkta kanske?

Nu för tiden är jag pensionär. Ingen häftig uppgift eftersom jag gillade att vara verksam. Det fanns liksom något att ”hålla” mig i. Som nu – dagen är redan långt gången och jag har inte gjort ett levandes grand. Det är inte bra alls för jag har hört att sittandet är en av the big killers.

 

 

Min dotter ringde för en stund sedan och frågade om jag hade lagat bakluckan på bilen. Den har varit trasig i ett par månader nu, sedan en container råkade förpassa sin stålklädda lekamen in i min bakruta. Det var ganska mörkt och han såg väl inte att jag befann mig inom hans radie.

Nu går det att köra alldeles utmärkt utan en stängd baklucka och det kunde jag förmedla till min dotter idag, för den egentliga anledningen till att hon ringde var att hon naturligtvis behövde låna bilen. Hon skulle göra en kort resa över dagen till sin pappa i Stockholm och med sin egen bil vågade hon inte köra längre. Inte inne i Stockholm i alla fall.

Jag föreslog att vi skulle byta och nu är hon på väg till mig. Bara det. Även om jag under kvällen då jag ska ut på vägarna kommer att få högra handen nästan krossad för hennes växellåda är helt slut. Man får ta i med all kraft för att få i lägena. Går väl an på de högre växlarna men backen och ettan fordrar handlingskraft. Först får man ta sats en halv meter ifrån och slå till av bara hundan och sen tvinga ner spaken i rätt läge. Tänk er sådana manövrar inne i Stockholm – helt otänkbart.

Men ut till Orresta kyrka på landet under kvällen – går det säkert jätte bra. Inga andra bilar att tampas med. Alldeles ensam på vägen. Säkert lika ensamt i kyrkan. Men det gör ju inget för då klingar kören som jag är med i, med ännu större klang. Ett kyrkrum är ju som en hel förstärkare med inbyggt eko. Så församlingen får gärna stanna hemma.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s