Bamse har fått en kompis

Den volontär som anmälde sitt intresse för att gå ut med honom på morgnarna har nu gjort en första rejäl promenad med Bamse. Hon har i sin tur en så vacker blandrashund som heter Billy, fast det är en hynda. Och det uppstod inga problem alls mellan vare sig förare eller hundarna. Så skööööööönt!
Äntligen befriad under 4 morgnar i veckan att slippa gå ut under gnöl, suck och stön från min sida. Bamse ligger nu utslagen i ett solgatt vid balkongdörren. Sover som en stock.

Det är Valborg och solen skiner här. Ska bli regn mot kvällen säger de på radion. Får väl se hur det blir med det. Mig gör det detsamma. Har inte firat valborg under många år. Det var när jag själv var liten och sen när mina egna var små. Illa förstås att vara så utan traditioner men det går att leva utan sådana. Var och en skapar sitt eget.

Just nu pågår ett resonemang över nätet med ”min” illustratör, om hur vi ska forma till utseendet på min gamla bok, där det har fyllts på med mer efterföljande texter, och käre värld vilket pickel hon åtagit sig för min skull. Hon har än så länge inga gråa hår men förmodligen kommer de att frodas innan hon är klar. Annars har hon den här adressen https://lollosritrum.com/ där hon fortfarande skymtar med sin blonda kalufs.

Med allt skrivande förutom den här bloggen, så har det samlat sig en hel del i byrålådan, som numera heter datorn. Skapandet har emellanåt inga gränser men ibland uppstår skrivkramp, som det modernt kallas idag. Därav får jag nu ett kursbrev i veckan som ska ge mig en kick där bak. Klarat första brevet av 16 men inte har det satt igång något. Det tar väl sin tid. Endast lite pliktskyldigt så där som läxorna var en gång i tiden. Kommer ihåg att jag satt och läste dem i skolskjutsen på morgnarna och liksom fotograferade av sidorna; att där och där stod det så och så. Innebar att kunskaperna inte fastnade ordentligt har jag fått veta av modernare expertis, men underligt nog så fastnade ändå en hel del. Alla knep är väl tillåtna?

Borde sätta mig med det material som väntar men måste få pladdra lite här. Det här är ändå min lilla ventil i tillvaron. Och då skyller jag inte på covid 19.

😀

 

 

 

 

Titta på tv går an…

… när det har något som fångar intresset. Wahlgrens värld? Nääääääää, men ett vetenskapsprogram som får hjärnan att komma igång med lite egna funderingar. Kan inte påstå att Pernilla med familj åstadkommer något i den vägen. Inget ont över personerna i fråga men va 17 gubbar. Är det så vi vill ha det och vad gagnar det för ändamål? Lär jag mig något? Knappast. Vet inte, och vid sådana tillfällen när jag blippar runt så hamnar jag på kanalen vetenskapens värld. Och i det jag såg, så handlade det om haven och hur havsnivåerna stiger. Inte överallt och det är intressant. Varför då? Landhöjningen har avtagit i vår egen del av världen. Höga kusten har minskat. Nu vet jag inte eller rättare, kommer inte ihåg, men där det är bevisligen sant att nivån höjs år från år; visade det sig i Filippinerna, att landmassan sjunker.
Jaha tänker novisen i mig: det var som katten. Att ingen har tänkt på det förut. Nä, det är det tydligen ingen som tänkt på. Nya rön och konstateranden. Nya vinklingar och iakttagelser på experternas och vetenskapens altare.

Jag, den lilla bloggaren är en fjärt i rymden när jag tittar på sådana program. Vad litet jag vet. Vad mycket funderingar det blir. Inte för att jag ska utnyttja dem i något sammanhang men kan inte låta bli att suga i mig sådant där. Sen att jag även kan glo på dumma program som enbart ger mig myror i baken, ingår även de. Förströelse/sagor och annat smått och gott men… jag saknar något och det är ofta när jag lyssnar på skvalradion i min regionala kanal. Ett förfärligt babblande på (oftast) två kvinnor som nästan kör över varann för att ha mikrofonen framför mun. Vad det kallas vill jag inte ens ta i min mun här i ensamheten för jag har plockat tillräckligt med sådant idag. Bamse gör också ifrån sig men på ett mycket mer civiliserat sätt.

Det mesta över media är styrt av någon/ra som bestämmer att: Så här ska det va! Det här vill folket ha! Tur att jag har lite att reta mig på för det rufsar om lite i slentrianen. Kommer inte att bli som i morse då jag inte kom ut med Bamse och mig med rollatorn. Ringde och fick prata in på telefonen i hyresvärdens telefonsvarare: ”Ja, här sitter jag i trapphuset i nr 18 med rollator och en hund och vi kommer inte ut. Vad tycker ni att jag ska göra?”
Tänk om jag hade ringt till lokalradion istället. Tål att tänka på nästa gång det händer. Ska ta mig 17 lägga in deras telefonnummer i telefonen.

Men nu… i morgon bitti 08.30 blir Bamse hämtad och får gå ut med en liten hynda som heter Billy. Följer med ut en sväng för att förbereda volontären på Bamses, sedan tre år fritt zikzak-ande på cykelbanorna, bara för att han ska få fler steg än vad matte mäktat med. Men troligtvis uppför han sig som när jag första gångerna vi gick ut ensamma för 5 år sedan. Det var som att hålla ett frimärke i handen. Då blir jag förstås glad.

Skrivet om just ingenting – men skrivit har jag.    😀

 

Strapatser en stilla morgon…

… när solen skiner och Bamse ska ut. Naturligtvis fungerar inte den nymonterade hissanordningen för handikappade, som redan i går kväll blinkade rött och var ur funktion. Då kunde jag själv böka hund och rollator upp och ner för trappan, men på morgonen, när ännu inte kroppskrutten leat igång, blev jag sittande och fick vänta in tills någon kom och hjälpte oss ut. Passade på att göra felanmälan förstås, för mobilen är alltid i fickan ifall jag skulle stå på öronen i någon buske. Även när vi gjort vår promenad fick jag hjälp in. Den här gången av en ung flicka. Nu är jag 70+ och borde naturligtvis inte gå utom dörren men utegångsförbud har vi dessbättre inte blivit tilldelade som på andra ställen. Och en hund måste ut, vare sig det är här eller i Spanien. Ännu har jag inte fått ordentlig kontakt med de som skulle vara behjälpliga med morgonpromenad med hund, men det kommer väl?

Längtan ut på landet gör sig påmint och tänk att bara kunna öppna dörren ut på något grönt, det där som kallas gräs. Behöver vidareutveckla tanken om flytt, men va 17 gubbar. Med den här skånken som sitter som en ekstock på vänster höft är det ju omöjligt att ens knyta skorna.
Men, från suck och klagan finns ändock hopp om bättre tider och det gäller att hitta på annat kolijox att sätta händer och tankar på. Helst vid datorn som alltid drar i latmasken. Skriva för att överleva mentalt, men inte skriva för att ha det som levebröd. Den virtuella kommunikationen för ensamma som inte har särdeles många i sin krets. Jag är dessutom en väldigt dålig telefonpratare. Lika i den frågan är kompisen en trappa upp. I går eftermiddag ringde hon ändå och bad mig gå ut på balkongen igen och där kom den lilla hinken nerhissandes från balkongen med nygräddade brödkakor. Hon har sina plågor men är fortfarande rörlig och pigg i kroppen. Kan arbeta i köket med det hon gillar. Mat och bakning.

Typiskt… nu blev jag hungrig 😀

 

 

Kunskapsinformation

För första gången blev jag riktigt glad när jag lyssnade på 2-konferensen. Äntligen någon som förklarar varför det är så svårt att minimera smittoriskerna inom äldreboenden. Oftast, inte alltid, innebär ett äldreboende att vissa av dem har demens och vad det ställer till med i den kommunikation med den demente och hur otroligt jobbigt för personalen att hålla förvirrade människor ifrån varandra. Jag vet, för en gång i tiden arbetade jag med detta. Därav kände jag en stor lättnad, för det håller på att blåsa upp till storm ute i medierna att det skulle vara någon form av massmord på äldre – som om det vore en medveten samhällelig handling. De som håller på med sådant, de som inte begriper bättre, skulle behöva arbeta några veckor på ett rent demensboende.

! 🙂 !

 

Nu ska jag hänga

 

Så ser den ut, den där manicken hang on, jag införskaffade.

20200428_092620[1]

Varje gång jag går under den i dörrhålet, är det bara att sträcka upp armarna, greppa, böja knäna och slappna av för att uppfatta det där knockande ljuden som bara kan nås från kotorna i ryggen upp och på något underligt vis når fram till trumhinnorna – inifrån.
Huvudet framåt och bakåt i stretch, knock, knock, Utsidan på armarna från axlarna och ner svid, svid. Tre gånger försök till lyft av hela kroppen uppåt, blev en halv centimeter med lyfta fötter. De där tre gångerna ska förstår vara minst 10 gånger 3, men den dan då jag slår näsan i stången finns inte – och behövs inte heller, huvudsaken att jag äntligen kan räta ut kroppen med besked. Förut kunde jag lägga mig på rygg och få benen över huvudet och då hände ungefär samma fenomen, men det går inte längre.

Nöden är uppfinningarnas moder, så därav var det bara att knalla in på det folktomma köpcentret och gå in på berörd sportaffär med tankarna inte bara på armlyft, utan på den förödande tomheten av kunder och de ensamma försäljarna inne i raderna av butiker. Hur i hundan ska det gå? Troligtvis kommer butikerna att packa ihop i konkurs i mängder och arbetslösa stå i kö utanför AF eller socialbyrån. Endast inne i mataffären av den större modellen, som brukar finnas nästan som ett hjärta i varje köpcenter, syntes det vara kommers. Bara att hoppas att leverans av varor kan fortsätta ett tag till, men jag befarar att även det kommer att minska i kvantitet och sortiment.

Sitter och kvintilerar på dyster kvist, för utanför har den lilla snön som kommit inatt, töat bort. Endast på taken avslöjas att det har snöat. Jag ser ju taken precis som jag ser ryggen på kråkorna som flaxar förbi.

Det är bara förmiddag och jag sitter fortfarande i morgonrocken. Bamse blänger lite bortifrån soffhörnan och undrar om vi inte ska ta oss en sväng därute, i alla fall. Halelvakaffet får du ta när vi kommer in igen, säger han.

🙂

 

 

Hang on

Googlade på hävstång men det blev ju fel. En gång i tiden hade jag en hängare som jag satte fast på en dörr, flyttbar med remmar emellan två rundstavar. I den kunde jag hänga och räta ut ryggen och nu ska jag ha en sådan. De finns i modernare tappningar som går att spänna fast mellan karmarna i dörrhålet. Gick in på några sådana där sportaffärer men göta petter vad mycket kläder. Inte behöver jag sådant, för jag kan hänga i nattlinnet. Men så, på ett ställe fanns det artiklar som stämde med mitt syfte. Nu ska jag faktiskt se mig omkring för nu vet jag vad de heter ”Hang on” för att se om jag kan få ner priset lite.

Visst är det intressant det jag skriver men det är vad jag åstadkommit idag. Nä… har frostat av frysen och det med en väldans fart med en utomhusvärmare som jag har på balkongen. En sån där rund sak som står upprätt. Det blev lite för varmt så dörren protesterade när jag skulle stänga den. Men även det gick till slut.

Fryser gör jag men ändå, väl utom dörren med hund och rollator var det riktigt njutbart, faktiskt. Nu har jag kommit på att istället för att inhandla en lämplig korg, så tog jag min kylväska och satte den på ställningen framför och med det dök tanken upp att jag kan ju ha termos med och några mackor och inmundiga frukosten i en backe någonstans. Inte för att det finns så många backar här men nog ska jag leta upp lämpligt ställe för nu har jag sittplatsen med mig, juhuuu 😀

Och i.o.m. denna filosofiska och njutbara tanke känner jag att det är dags för andra frukost. Kanske en brunch gubevars, för jag går inte ut igen förrns fram på dagen.

😀

 

Vid Amungens strand i Dalarna

 

En sann ihågkommen berättelse fån Dalstuga vid Amungens strand.

En gång för ganska länge sedan, då kvinnorna fortfarande hade förkläden knutna runt magen och kjolarna var långa – högt blusliv och klut på huvudet, fanns föga intresse av de världsliga eller de moderna tingen. Tillvaron var, för den jordnära kvinnan som befann sig mellan spis och hönshus och om söndagarna fick sig en pratstund med övriga kvinnfolk på kyrkbacken. Då ventilerades precis vad som skulle täcka upp behovet under veckan av vad som hänt nästgårds, för från predikstolen basunerade prosten ut vad som hände i världen.

Gubbarnas byxor var av vadmal men att någon enstaka som hade släktingar i Nordamerika hade fått sig tillsänt ett par Jeans. Stor förundran om materialet och det talades och gloddes bakom gardinerna när någon så prominent person spatserade förbi, iklädd amerikabyxor. Annars behöll de sin profession vid jordbruket på de magra tegarna. Potatislanden egenhändigt grävda i täpporna och i den här berättelsen, en roddbåt vid bryggan. En gammal trofast och väl omhuldad eka som i och för sig sett sina bättre dagar. Fisket var en välsignelse utöver den i övrigt enahanda kosthållningen.

Gumman och gubben som bodde i den lilla stugan där vid sjön, hade tre söner. Starka och gängliga och hade lämnat knäbyxorna bakom sig. De kände sig vuxna och kände ansvar inför hemmet och månade om det, tills de kunde skaffa eget eller dra till staden för vidare äventyr.

Tillvaron var bekymmersam ute i världen, men de drog sig fram så gott det nu gick. Kanonaderna ute i Europa hördes inte och solen lyste som vanligt. Patron på herrgården hade skaffat bil för länge sedan så skillnaderna i samhällsklasserna var fullt synliga. Därtill att det var han som ägde skogarna där ingen fick skjuta ett djur olovandes.
När kriget där ute hade slutat och freden var tillbaka, framskred så småningom tiden in i femtiotalet. Moderna tider och på radion som införskaffades i svart bakelit kunde lyssnas på, eftersom elen blivit indragen strax före kriget. Undrens tid hade börjat – och välfärden. Uppgång i ekonomi och arbete.

Sönerna som hunnit bli vuxna karlar köpte då en båtmotor. En Evinrude som skulle föra dem ut på sjön när de skulle fiska, vilket alltid varit ekans ändamål. Inget nöjesåkande, tills en dag en av sönerna föreslog att modern, som aldrig varit ut på sjön, någonsin, skulle få åka med ut på en sväng.

Gumman gjorde sig iordning efter mycket motstånd från hennes sida. Inte skulle väl hon… Men hon satte sig försiktigt i båten för att få sitt kanske största äventyr. Skulle åtminstone vara något att berätta om på kyrkbacken. Hon var inget för att skryta men ville allt bra gärna få vara lite skrodersam om sina duktiga söner. Det var ändå en ständig tävlan kvinnorna emellan om vem som hade duktigaste barnen.

Väl tillrätta i ekan inväntade hon det förfärliga oljudet från motorn men… från att ha varit till tjänst som en utomordentligt pålitlig båtmotor av modell Evirude, infann det sig plötsligt en absolut tystnad. Sönerna byttes om och drog i remmen utan resultat. Motorn var död. De skruvade och pysslade med motorn och slog sina kloka huvuden ihop. Ingenting hände.

Gumman steg ur ekan och försvann lättad mot stugan för att byta om och ta itu med annat bestyr som hon i alla fall tyckte var viktigare än att åka ut på sjön och sitta med händerna i kors och göra ingenting. Innan fötterna lämnat bryggan drog Evinrude igång och det hojtades att hon skulle skynda sig tillbaka. Nåväl, hon gjorde som pojkarna hennes ville och klev åter ner i ekan och motorn stannade.
Förtretad klev hon åter ur och stod på bryggan – i det samma startade motorn. Ner igen med hjälp av beredvilliga söners armar och satte sig tillrätta. Motorn dog igen.

Tre gånger har motorn dött och med det menar den att jag inte ska ut på sjön alls, förmanade hon sina ivriga men snälla söner som rev sig i skallen och inte begrep vad som tog åt motorn.

Hon kom aldrig ut på sjön och med det gick hon miste om allt det vackra över glittrande vatten, mellan holmar och in i vikar där gäddan brukade slå. Men hon yvdes inte över det. Sjön låg där den låg och jorden hon trampade låg trygg och stadig under hennes fötter.

 

 

Stina 97 år

 

Nu har jag gjort det. Ringt upp henne och prata en stund tillsammans med hennes 87- årige man. De har det gott – de har varandra och i går hade Göran som han heter fixat till Skype, så nu kan de titta på sina anhöriga över datorn samtidigt som de pratar.

Hon berättade att hon går stavgång varje dag. Ca 35 minuter två ggr om dagen. Han sprattlar runt på köksgolvet. Till musik och sång av Bill Hayley försöker han göra alla de övningar som han kommer ihåg utifrån den gymnastiken på Friskis och Svettis som de båda normalt går på.
Vidare så går de till affären och hämtar färdigpackade kassar av vad de behöver i matväg. Ingen nöd alls blev summan av det hela. Tillika att hon spelar på pianot och han sjunger. Och som vanligt tar hon sin joggingrunda inne i huset varje morgon, det som hon har gjort så länge jag har känt henne. Kåken går i vinkel och är ganska stor och det blir fram och tillbaka åtskilliga gånger.

Visserligen nämnde hon att det här förmodligen kanske skulle korta hennes liv med några år, men då är det bara så, tyckte hon.
Själv reflekterade jag över att hon sa ”några år” och det innebär allt mer än två. ❤

🙂

 

 

Avundsjuk

 

JA, det är jag! På alla de som kan ta tag i grejer som nu under helgen och i övrigt också förstås i.o.m. pandemin, som gjort många sysslolösa. H = min systerdotter var till en handelsträdgård igår och parkeringen lika packad som innanför väggarna och vidhängande ute-trädgård. Återbruken kör för fulla muggar av allt trädgårdsavfall som krattats och grävts fram ur buskar och snår. Byggvaruhusen svämmar över av snickarsugna amatörer som ska ”göra själv”. Kreativiteten flödar i vårt välbärgade samhälle av ivriga människor.
Skulle göra likadant om jag bara kunde. Knegade mig nyss ner under bordet på balkongen där jag har ett par cykelväskor i vilka jag förvarar blomkrukor och annat krafs, för att mäta om den skulle passa till rollatorn som jag från igår tar mig fram med. Den passade naturligtvis inte alls och det skulle jag ha kunnat sett med ögonmåttet. Nu ska den tillbaka under bordet men kommer förmodligen att stå tom till en annan dag. Strunt samma, Ingenting vill sig riktigt och jag blir i sanning AVUNDSJUK på alla friskusar. Jag ger 17 i att tänka på att det minsann finns de som har det värre. Den där ständigt återkommande tanken som visserligen är behjärtansvärd men väldigt negativ vad gäller egot. Jag vill – jag vill – jag vill – komma upp i fart och bli normal – igen!

Kära Louise = Lollos ritrum, håller på att få fram en illustration till min gamla bok i alla fall. Det värmer hjärtat och hennes inspiration till skapande har tydligen väckts med våren. För våren väcker liv i livsandarna, helt klart. Skapandet i vilken form det vara må. Men ååååå, vad jag längt… nä, det talar jag inte om; så de så.

Har i alla fall flödesskrivit ner 1200 ord om ingenting och det ska tydligen vara lite mer givande för att få loss damm ur hjärnvindlingarna, för att få tillbaka lite skrivarglädje. Vet i 17 för skriver gör jag ju här om precis ingenting fast inte i så många nedslag på tangenterna. Nåja, lite vettigt väl?

🙂

 

Lördag kväll

Vad gör alla?   Tänker mig in i olika hem och bland dem jag känner. En sitter förmodligen och skapar. Någon annan äter ostbågar med sin make. En tror jag mig veta tittar på Stjärnornas stjärna. Några är förmodligen på fest med behöriga avstånd. Kanske någon tänt tunnan för att göra kolbullar. Någon sitter som jag och rantar emellan datorn och soffhörnan, däremellan lyfter upp Bamse på diskbänken och klipper honom, och det är jag det. Får ta en sida åt gången för det frestar på med kam och sax. Har ingen bra maskin och ska väl ta och skaffa en sådan någon gång.
Nu har iaf Bamse tre 3 personer som vill gå ut med honom när jag skickar ett frågetecken via sms någon morgon när det stretar emot. Två i våningen under och en i huset bredvid. Har corona gjort folk beredvilliga och vill vara behjälpliga utan prut eller har jag kommit så långt att jag m-å-s-t-e be om hjälp. Ok, det har jag gjort nu och faktiskt, så ser jag hur glada de blir. Att sträcka ut en hand åt oss 70-plussare. Tja, insamling av prickar i himmelen blir resultatet. Försökte förklara för ungdomarna en trappa ner att vi som ingår i den här generationen har blivit programmerade att klara oss själva. Och det är väl bra iofs men nu i dagsläget börjar det tränga in att även jag…

Jo, jag dricker lite vitt vin ikväll. Känner mig nästan som lite alkis men bokstäverna ligger fortfaraande på plats. Ojdå, där kom det ett a för mycket. Någon skrev om Julia Caesar och då blev jag både glad och lite melankolisk. Julia gör mig alltid glad men när jag tänker på min lilla teatergrupp blir jag fundersam. Vår pianist Stina Järvå hinner bli 98 tror jag just nu. Har för mig att hon fyllde 97 i höstas. Hon blev ju omnämnd i Fråga Doktorn när det skulle googlas om hur man bär sig åt för att bli så gammal och fortfarande ha fullt ös. Käre värld… jag vet och förstår hur och vad hon tänker. Hennes livselixir har ryckts ur hennes händer i.o.m corona. Hon, den kära Stina har inte så många år kvar och av leda kan en musicerande människa faktiskt tappa gnistan. Ska slå en signal till henne i morgon dag!

Nåväl, ingen vet. Inte jag heller. Vad vet vi om morgondagen. Det är väl själva 17 att det är som det har blivit. Men planeten återhämtar sig och vi med den. Skulle vilja skriva mycket mer men långa inlägg är tråkiga för det blir samma tugg för det mesta. Iaf härifrån. Kan inte ens en rolig historia att dela med mig av. 😦

🙂 Fortsatt trevlig lördagskväll. 🙂