Har absolut ingenting…

… att skriva om. Men jag gör som Margareta säger. Skriv ändå!

Bamse har sökt upp solfläcken på golvet. Njuter i fulla drag. Han har fått sina droppar och inget morrande idag. Han vänjer sig väl? Jag har förstått att det går bättre om jag ställer upp honom på ett bord för då känner han sig inte så utsatt som när jag bockar mig ner över honom. Det måste vara mer skrämmande och utsattheten av att vara i underläge sätter väl igång självbevarelsedriften. Kan bara själv föreställa mig om jag vore en liten krake till pudel. Krake? Varför skriva ett sådant ord? Men jag vet innerst inne att den benämningen har inget nedsättande värde för mig.

Det här med värde ja… Igår kväll så mötte jag en man som hasade sig fram. Jag såg att han hade ont. Ja, alldeles förskräckligt ont, så jag frågade hur det stod till.
– Ja, jag har väldigt ont i ryggslutet. Jag blev överfallen borta vid bankomaten i fredags och jag trodde jag var som när jag var i 20-årsåldern, men det visade sig att min nuvarande ålder på 63 inte hade samma kaliber.
Vi språkade vidare lite grann och vid avskedet sa han att jag var en mycket stilig kvinna.
Gulp! Vad svarade jag tror ni. Inte hade jag vett att säga tack för det, utan som vanligt vräker jag ur mig: Näää… men jag är jävligt trevlig. Vad säger det om mig? Kan ju inte ens använda ett vårdat språk. Dessutom blev jag överrumplad och inte van att få komplimanger på det sättet. Käre värld, jag som konstaterar varenda dag om hur fruktansvärt fort gammeln kryper på, både utan och innan. Men lite kul var det med att fundera på värderingar och hur man ser på det ur olika vinklar.

Fick ett telefonsamtal igår från en som jag inte har hört av på väldigt länge. Hon hade tryckt på fel knapp förstås. Men det blev ett trevligt samtal och jag satte mig och tog fram manuset som jag och en till skrev ihop för länge sedan. Hon som ringde var nämligen en av förebilderna i berättelsen. Tänkte att varför inte sätta ihop en bok om det och ta den privat s.a.s. Och under pseudonym Börje Berg. Vad sägs om det Börje? 🙂 Hon, min gamla vän skulle säkert tycka det var roligt. Jag berättade nämligen för henne och hon fick läsa några utkast redan på den tiden. Smickrad och nyfiken ville hon läsa mera. Vi ska i alla fall inte ge ut den, eller hur?

Jaha, det blev lite att skriva om som synes. Idag är det fredag och kanske jag ska ta och åka ut till käre bror som har husbilen bakom ladugården. Kolla lite hur och om den går igång efter vintern. Troligtvis behöver den en kick från aggregatet och ett sånt vore ju bra att ha hemma, eller som en annan sa: Jag sätter händerna i proppskåpet så jag kommer igång.

😀

 

Annonser

Känns fridfullt…

… i själen idag. Inget rantande om natten. Tänk, jag som varit uppe och t.o.m. gjort morgonfika vid tresnåret. Kan inte ens påminna mig att jag varit upp inatt till sedvanligt toabesök. Utvilad känsla och morgonpromenad innan frukost. Vilken förändring, och ska göra allt jag kan för att det ska hålla i sig.

Torsdagens gratisnummer av länstidningen genomläst på 5 minuter. Rubrikerna räcker gott och väl. Vet inte vad som skulle gälla för att fånga mitt intresse. Det enda som ögonen fägnades åt var dödsannonserna och jag var inte med den här veckan heller. Grunnar på varför jag ens ger mig tid till detta för som inflyttad så känner jag ju ingen. Några stycken förstås men de lever, vad jag vet.

Alldeles under min balkong ligger en liten fotbollsplan som tillhör lågstadiet bredvid. Där kan jag konstatera fixeringen över mobilanvändandet, av att den kvinnliga unga domaren envist håller sin mobil i vänster hand. Den högra tar visselpipan ibland och blåser för att stoppa för eventuella fel som ungarna gör. Ja, sånt där som jag inte heller begriper. Aising vet jag tillhör ishockey, fast det stavas förstås inte så. Jaja, hur dumt som helst men det står jag för.

Bamse morrar när han får droppar i ögat men än så länge har han inte bitit mig. Blir väl fler tillfällen eftersom han ska ha droppar tre ggr om dagen. Morrrrrr….. Jag har kommit på varifrån hans inflammerade öga kommit ifrån och det är när han gått för nära buskarna och lyft på benet. Då har sannolikt någon liten gren rispat ögat utan att jag märkt det. För det hade han. En rispa på hornhinnan.

Vad göra med den här torsdagen då? Behöver inte ens fråga mig det. Ta det lugnt och hålla mig på mattan. Njuta av den inre friden när jag nu fått släppa siffrorna som varit mina följeslagare sedan slutet på januari.

😀

 

 

Waldorf och syster min

 

Idag är en sådan dag då jag har, eller rättare sagt, någon som har kommit in i mina tankar utan att jag påverkats av något speciellt.
När jag var tio år fick jag veta att jag hade en halv syster. Det utvecklade sig till att då och då under åren korsades våra vägar sporadiskt. När hon skulle fylla 70 år tog jag mig i kragen och ringde upp henne. Det blev några år av personliga träffar men så planade det ut. Idag är hon över 90-streckat, så det är alltså ett tag sedan. Nåväl, vi träffades och trivdes så där skapligt med varandra och hon kunde ge mig en levnadssaga. Dels sin egen och en om vår gemensamma far. Fick därmed insyn om hur saker och ting utvecklades under deras tid, ja långt innan jag själv såg dagens ljus.

Men något sa mig något och det kunde jag inte klura ut. Något som hon skavde över. Det är klart att hon hade sina berättelser om hur det var att bli övergiven av far när hon var 13 år. Året var 1938. Hur hon och hennes mamma försökte överleva på både det ena och andra sättet. Bl.a berättade hon att de bakade kakor och sålde på torget när det var som eländigast. Far hade försvunnit ut i periferin och det tillsammans med min mamma. Klart att det skavde, och det kände jag. Kunde även förstå för varenda unge upplever samma sak om någon av föräldrarna bara ”drar”. Bara att detta var i en tid då familjer skulle hålla samman på ett annat sätt, liksom. Hon kom aldrig över det, troligtvis.

Under kriget skickades hon till England till en moster och där kom hon i kontakt med en skolform som fascinerade henne; Waldorf. Väl hemma igen efter en flygtur med ett litet transportplan och under bävan för attackerande tyska flygplan i krigets absoluta slutskede, visste hon vad hon skulle bli. Lärarinna. Så gick åren och hon kom på 50-talet i kontakt med Kristofferskolan och började införa Waldorfska ideologier och hon betraktas idag som en av Waldorfs grundare och förkämpe i Sverige.

Varför i allsin dar är hon i mitt huvud denna dag? Blev tvungen att googla lite och hittade ett par sidor på nätet. Bl.a ett foto av henne och jag tror att det är taget 2015  http://www.barometern.se/familj/mona-cajsa-larsson/
Länkar kan jag lägga in men inga foton. Hon har dessutom en fond som rör den här ideologin ”för barnens bästa” (eller vad det hette). http://www.martinskolan.se/utatriktat/mona-cajsas-fond/ Och Martinskolan låg henne varmast om hjärtat vad jag kommer ihåg av våra samtal.

Nåväl. Hon gjorde något av sitt liv, trots att det var en dålig start. Jag både högaktar hennes insater och bedrifter men jag är inte formad som hon. Jag är hennes raka motsats. Alltså inte en lugn och pedagogisk människa utan en fladdrande fjäril som vimsar omkring lite hur som helst. Både i livet och i mitt sätt att hantera det huvud jag fick.

Oj, det blev långt det här men det kanske har en mening det också. Koppla bort egot en stund och tänka på någon annan. Bamse har varit till veterinären och fått droppar till sitt öga. Det är dagens STORA händelse. Fick tillbaka ett par tusenlappar från skatten igår. Hepp!

😀

9 april

Har varit ut med Bamse på lång promenad och konstaterar att våren inte alls är i faggorna. Vantar och mössa på.
Det är tunt med skrivinlägg att läsa så jag ska förstå att det inte är bara jag som känner mig lite håglös. Solen fattas, den mjukare vinden och den där lite förföriska doften som anas i näsan. Inget för allergiker förstås.

Idag är jag beredd med att gå till advokaten. Har allt väsentligt med mig i pappersväg (antar jag). Det går nog inte att skylla på kognitiv svikt om jag glömt något, men rackarns vad svårt det är att spåra händelser och dylikt efter några år.

Hänga tavlor, försökte jag göra i går kväll. Moahahahhaaa… var har de musklerna tagit vägen??? Inte sitter det något i armarna. Vågade inte fortsätta för en viss självbevarelsedrift gjorde sig påmind.
Undrar vad personal inom sjukvård kallar oss årsrika när vi ramar? Optimistdrullar eller Fallfrukt?

Inte heller har det ramlat in någon visdom under de dagar som gått. Livet har mer varit en uppförsbacke av siffror som jag nu i eftermiddag äntligen kan överlämna i (hoppas jag) sunda och kunniga händer.

På varje hand sitter det en tumme. Bara för upplysnings skull.  😀

 

 

Revelj

Ja, här sitt jag denna morgon och läser lite vid min dator. Bredvid mig ligger inspelningen från tisdagens övningar av sånger. Det är med röstinspelningar precis som med fotografier – man ser inte klok ut. I detta läge är det röstprestationen som bedöms och det låter som en kraxande kråka. Andra alten som jag numera befinner mig i har ju aldrig någon egentlig stämma. Det ska vara långt ner i basen och hoppet mellan noterna kan vara ganska vingligt kan jag tala om. Dessutom hör jag att jag inte punkterar anslagen exakt utan kommer en aning efter s.a.s. Ungefär som psalmerna i kyrkan. Hänger lite pååå, så där. Utom vid vid Res med mig Stina, för den sitter i ryggraden. Så fort det svänger lite så är jag på hugget. De där nya och långsamma sakerna som kräver att samtidigt titta på noterna samtidigt med ny text är ett aber. Nog om det.

Angående gårdagens kognitiva svikt så blev jag uppbjuden på fattiga riddare hos min vän och vid samtalet så använde vi oss av detta nya begrepp och vi skrattade så tårarna rann. Ett utomordentligt nydanande uppslag i användandet när inte minnet räcker till. Hon är annars en fena på att komma ihåg namn och har öht en större kapacitet av hjärnsubstans än vad jag har. Somliga har den förmågan att komma ihåg sådant som passerar som luft mellan mina öron och åker ut med nästkommande andetag. Däremot vet jag att mina ögon snappar upp bilder av händelser mycket bättre. Betyder att vi har olika sätt att ta in kunskap. Nog om detta också.

Idag på eftermiddagen ska vi ha årsmöte med den hetlevrade gruppen fritidsodlare varav de flesta har utländsk härkomst och helt utan kunskap om hur vi har det här i Svedala när det gäller föreningslivet. De två sista årsmötena har varit helt otroliga i högljudda resonemang och många tar till den eviga visan att de inte förstår språket. Men när ordförande vid sista tillfället svarade den berörda med orden: ”men du talar ju svenska på jordlotten och efter trettio år här i Sverige kom inte och påstå att du inte begriper vad jag säger!” Ord och inga visor från ordföranden som är italienare.
Så i år kanske vi får det lite lugnare för med det italienska påbrået så har han fått lite ordning på medlemmarna. Han möter dem ju nästan dagligen när det är odlingsdags, och det betyder nästan dagligen under maj fram till hösten då grödorna ska ur jorden.

Nä.. nu är dags för duschning och krulla till kalufsen lite så jag ser ut som folk. Nu har iaf reveljen ljudit och dags att sätta igång med manövrarna.

😀

 

 

 

Kognitiv svikt

Måste berätta vad jag fick höra. Som bekant finns det ingen bromsmedicin för vare sig Demens eller Alzheimer och det är klart att placebo fungerar om tron finns. Det enda som kan bromsa är att ha en lugn tillvaro och rätt näringsintag… och lite annat förstås.

Den här mannen hade varit deltagare i en grupp på något sjukhus i Stockholm. Där hade alla som påstod ha bekymmer med komihåget, minutiöst undersökts med både skanning och annat tillgängligt för hjärnkontoret.

De hade fått bekräftat att de oroväckande sjukdomarna inte förekom hos dem. Klart att de då frågade varför de glömde saker och så.
Jo, det beror på den kognitiva svikten. En helt naturlig process som kommer fram för allt vid åldrandets senare del.
Han som berättade var väldigt glad över beskedet för han var äldst i gruppen.

Så nu vänner, inget att oroa oss för. Vi har bara lite kognitiv svikt. 😀

Fler alternativ att läsa

 

Scrollar och försöker hitta något/n som har en intressant blogg. Lite lika de jag redan har, men hittar inget. De flesta handlar om barn, mat, idrott, hästar och hundar, politik, hälsa, och naturligtvis – resor. Ingen vardagspratare i största allmänhet. Mycket är av special inriktning och det är klart – kaka söker maka.
Varför söker jag? När tillvaron är ganska tyst och enformig så behöver min hjärna få lite andra/s in och avtryck. Det blir liksom en lisa för själen att fångas av någon annans berättande. Öppenhjärtigt men med en viss distans förstås.
Det har hänt att jag lyckats men då har det visat sig att de inte håller i längden. Inläggen blir rasande långa och med plötslig övergång till bloggarens egen förträfflighet i skolad profession.

Försöker rannsaka mig själv om jag ingår i detta och det är klart att min pudel Bamse tar sin beskärda del men inte så det stör – väl? Gnäller förstås ibland över kroppuslingen men utan att ta i för mycket, tycker jag själv. Tycker jag för mycket? Avslöjar jag för mycket? Min blogg kan nog mera föreställa en öppen dagbok över hur jag har det. Och varför det? Tja, jag har ingen att dela tillvaron med in natura. Digital vänskap/sällskap/livgivande/upplysande/tja, behövs det – inte vet jag?
Hur vore det utan blogg? Det är väl bara att vända blicken bakåt i historien. Fyrbåk, häst och vagn, ångfartyg, ett hastigt möte utanför kyrkporten varje söndag. Vi visste inte eller rättare, visste ingenting om andras tankar som kunde bredda det egna psyket. Endast upplysningen utifrån, som förmedlades över predikstolen. Sen skvaller förstås, men hur tvetydig är inte det?

Spårar jag ur? Nää… för utav att ha läst några korta rader hos en annan så kommer detta till mig. Ge och ta. Utvecklande? Ja! En bild av någons beslut som blir en tankeväckare som för en stund skingrar tystnaden.

Bamse har inflammerat högeröga sedan några dagar. Så de så!

😀