Måndag

Nu rullar vardagen igång. Det märkte jag redan när jag gjorde en vända på balkongen i gryningen. I tystnaden och från 10de våningen ekade dock snabba steg på den väl grusade cykel och gångbanan. Den förste som hastade till den allra första morgonbussen. När klockan är åtta travar vi själva ut och märker att tystnaden är borta för all aktivitet som brusar. Cyklar och bilar och människor som finns överallt där vi går. Alla på väg någonstans.

Bamse och jag kunde hänge oss åt att vi inte var med på tåget. Vi hade och har vår egen väg att gå. Fort eller sakta och för tillfället är det inte bara jag som går sakta för Bamse har fått ont i sitt ben igen. Det där som spökade på sensommaren förra året, då han var spjälkad upp till skuldran.

Ibland och just nu funderar jag på när eller om jag någonsin ska befinna mig utanför den cirkel av oväntade omständigheter som urholkar både humör och kassa. Själv kan jag halta mig fram eftersom det sociala systemet ändå håller mig på fötterna men för lilla hjärtat mitt finns det inget skyddsnät. Mattes plånbok är tom och betar av den hiskeliga summa som hon var tvungen att låna sig till för att få honom att överleva över huvud taget. Då, i den varmaste av somrar när han höll på att stryka med av brusten gallblåsa.

Ser mig omkring i lägenheten om jag har något att sälja, och upptäcker att det inte finns ett skvatt av värde. Jo, ute på balkongen, väl paketerad ligger ett gammalt leopardskinn som jag fick för 40 år sedan. Jag vet att den har ett visst värde men det går inte att sälja. Då får jag livsmedelsverket efter mig och blir förmodligen anmäld för rovdjursjakt. Det där jäkla skinnet har följt med genom alla flyttar och har med ett undantag suttit på en vägg. Jag ville inte ha det alls, den gången då det kastades över mig när jag låg i sängen av en vitt berest vän till min dåvarande man. Erinrar mig att jag var havande så det var 1975. Herre gud vad åren går och varför har jag inte kastat det på soporna för länge sedan. Kanske just för att det är ett djur. Inte ens efter så många år vill jag skända skinnet av en vacker leopard som en gång föddes och var fram till sin död ett bevis på kraft och styrka – liv och mod. Jag är en blödig människa som t.o.m. ber mina gamla krukväxter som inte orkar längre, om ursäkt när jag kastar dem i soporna. Löjligt måhända men allt som lever och trots att en blomma bara är en blomma så har jag de där fåniga tankarna. Men om det nu blir värre med Bamsemannen så får han gå samma väg. Inte till soporna men väl tillbaka till mullen. Fan vad ledsen jag är.

Måla faen på väggen ska man inte göra förstås. Men efter livets gruvliga upplevelser av död och annat elände så är det lika bra att förbereda sig. Men… fånga dagen är en annan devis som hart nog sätts upp på väggarna i var mans hem. Undrar om de vet vad det betyder? Att för varenda dag tro att det skulle innebära lycka är förstockat. Fånga en dag när du står vid ditt barns grav eller någon annan älskad anförvant, gör det och se hur jävla svårt det är. Då blir devisen ett hån som sannolikt åker i soporna.

Så, vad göra? Tja, jag tar dagen som den kommer. Fler än jag gör så. Utan illusioner om vare sig det ena eller andra. Vi ska ju alla dö en gång – bort från bruset av liv och rörelse –  från gryningar och solnedgångar och borta är lust och smärta.

Så idag, första arbetsdagen efter låååånga lediga dagar hos de som stretar på där ute, till mig här inne i tystnaden och min lilla Bamse råder friden. Nu ska kaffepannan på och en andra frukost inmundigas. Så de så! 🙂

 

 

Annonser

Goda föresatser

Dessa morgnar som hitintills passerat är det en salig blandning i dur och moll. Men just idag går det i dur. Klar morgon och skallen likadan, faktiskt. Idag ska jag måla om den där gamla bänken, tänkte jag och det är gjort. Tänka sig.
Bamse som inte tänker längre än nosen räcker har nu i stunden gett upp. Han var fram hit alldeles nyss och ville upp i knäet. Ok, några minuter fick han men inte mer. Återgått till soffan och härifrån min plats vid skrivbordet ser han ut som en kanelbulle. En sådan där vriden i krusidull.

Den där nya medicinen jag fick av doktorn (Etoricoxib), har gjort att spettet upp i rumpan har gjort mig mer rörlig. Kan nästan gå som folk och bänken jag nämnde om släpade jag in från balkongen i går kväll. Bara det är helt fantastiskt. Det ligger t.o.m en manglad duk på köksbordet. Den var ganska förvånad att få veckla ut sig i hela sin ståt och mumlade förnöjsamt att det var då äntligen på tiden efter två år i linneskåpet. Att det sen ligger en massa döda blomrester under bordet från kaktusarna bryr den sig inte om. Inte jag heller. Snabeljohan suckar i sitt hörn och anser fortfarande att han är bortglömd, ja han tror kanske att han har blivit osynlig eller kanske rent av död. Jag ska undersöka honom vid lämpligt tillfälle nu när de goda föresatserna ramlar in.

De goda föresatserna finns alltid under ytan. Men ovanpå dessa har lagt sig en väv av lathet och den tynger. Var den har kommit ifrån har jag ingen aning om, men efter en meditativ övning som utfördes i går kväll så kom jag återigen fram till att den alltid funnits. Av naturen är vi skapta så. Allt annat är bara ett måste för att överleva som art. Tro det? Eller är det en självuppfyllande profetia?

Nåväl, innan latheten tar överhand igen så ska/bör jag gå in i duschen och snygga till mig lite. Klockan är nu mitt på dagen och javisst ja…. ska väl ha något i magen också. Sedan en lite sväng med Bamse och sedan är det mörkt. Trettondagsafton 2019.

Allt väl till den som tittar in och läser 😀 ❤

 

 

 

Planlöst skrivande

Nu har jag delitat två gånger av vad jag börjat skriva. Jag har inget att skriva om men vill ändå. Undrar om jag ska ta och försöka efterapa en annans föredömliga skrivande i tredje person sing. Hon heter Agnes och bor hos min vän ”beskrivarblogg”, fast just nu är hon visst på rymmen.
För ett tag sedan försökte jag mig på detta skrivsätt men då gjorde jag dessa två så specifika. Det var Sol-Ann och Gnäll-Ann (eller vad det nu var). Inte bra. Då måste/bör det skrivas i emfas. Fanken då… går det att använda ett sådant ord? Måste googla. Jo, det går nog, med viss tvekan, för synonymerna framhävning och tonvikt står där.
Jag har ju en benägenhet att gå från moll till dur och härsantvärsan (hehehee… det ordet behöver jag inte googla på). Vad jag menar är kanske att det inte uppstår någon strukturerad text. Men i stort spelar det ingen roll. Nog om detta.

Under morgondagen var det planerat en lunchträff som jag inte såg fram emot. Trots att det skulle firas både en 30-åring och jul och nyår. Tätt inom familjen, ja allra närmast. Men tänka sig. Någon ringde och talade om att hen hade stukat foten. Hurraaa sade jag inte, men tänkte. Och teaterapan i mig beklagade djuuuupt situationen.
Det här låter underligt men jag har ta mig 17 blivit folkskygg. Vill inte träffa någon alls. Har snöat in mig och har givit upp det sociala fullständigt. Ok, nyårsafton en våning upp kan jag härda ut en stund. Vi hade faktiskt väldigt trevligt. Men det är egentligen lite allvarligt det här. Borde inte vara så s.a.s. Det finns vissa som ringer och jag vägrar svara. Vill inte. Orkar inte.
Eller också är det efterdyningar av det jag nämnt om tidigare av telefonterror. Tänk det har gått nästan en hel månad nu eftersom det var jag som fick ”bollen”. Det lär gå en månad till innan jag kastar den tillbaka. Om.

Min dotter och henne kille har separerat. Det känns lite segt. Men vad kan en morsa göra åt det? Hitintills är de vänner och hoppas att det får förbli så. Men som alltid när det gäller husförsäljning och nya boenden så kommer det att dyka upp problem. Ja, ja.. det löser sig säger hon jäntan min, och hon är ju en vuxen person. Hmmm… livet ska prövas, tänker jag. Jag är ute och har gjort mitt. Kan inte mer än stå bredvid och finnas till.

Planlöst var det ja… Inte blir det någon höftledsoperation heller om jag inte är rökfri i sex månader. Ja, ja jag återföll i träsket i somras och jag har lite svårt att ljuga så jag tillstod det inför läkaren. Så framemot sommaren eller hösten kanske jag kan få komma igen i det ärendet. Linkar väl på så gott det går. Än kommer jag ut med Bamse iaf och det gör att jag bara mååååste röra på mig. Men när det varit som jävligast så har promenaderna blivit för få och för korta så han har faktiskt tagit sig friheten att vattna soffan några gånger. Han får inga bannor för det är inte hans fel. Och det händer bara ibland. Nu har jag fått en medicin som verkar rätt så bra och den med Alvedon Forte så knallar vi på riktigt bra.

Nä, nu är det plan på att plana ut under täcket. Gonatt!

😀

 

En helt knäpp novell …

… ifall någon har tråkigt nu i helgen. Jag har ju fastnat mellan Ymer och nyår 2018.

 

Jag heter Urd
och nu ska jag berätta varför människorna inte har någon svans.

 

Vid min brunn invid Yggdrasils rot har jag tillsammans med mina två systrar Verdandi och Skuld bott och verkat redan innan jättar och gudar gjorde sig till herrar över skapelsen. Det är vi som bestämmer över ödet, varandet och nödvändigheten.
Utan att använda ett forntida språk som ingen begriper idag, ska jag framföra denna lilla förklaring till båtnad för er som råkar läsa mina run… förlåt, ord.

Det var urjätten Ymer som startade det hela. Han formades av smältvatten som kom från eld och is. Han åt sig mätt på kon Audhumblas juver som flödade som floder av livgivande mjölk. På det fick han paltkoma och svettades ymnigt varvid en man och en kvinna växte fram ur hans armhålor. Jo, så var det.
Kossan Audhumbla slickade fram en ståtlig man ur isen och med den skaffade hon sig barn och ett av hennes barnbarn döpte hon till Oden. Det är en lång historia så jag har kortat den i stora drag.

Då, i begynnelsen hade alltså människorna svans. Helt klart när ursprunget var en ko, för ni vet väl hur en ko ser ut där bak? Jätten Ymer var säkert inte helt utan han heller, det har jag bestämt för mig. De här stora människorna hade kanske inte så mycket att vifta på svansen åt, men ändock kände de en viss glädje när de såg hur världen steg upp ur haven och de fick en jord att leva på. Då viftade de på svansarna och var glada. Detta pågick i eoner och svansen nyttjades flitigt för att visa varandra vilket humör de var på. Ja, de hade på den tiden ännu inte ett utvecklat språk.

Men, den där Oden växte till sig och blev en besynnerlig man. Slog ihjäl Ymer och använde hans kvarlevor till att forma en ny värld. Gjorde sig till den störste av gudar. Herre över alla andra som vartefter steg upp ur dimmorna. De ville också vara med att dela kakan av makt. De härjade fritt och slogs inbördes och det blev uppdelning av olika raser. Jättar och dvärgar, för att inte tala om att Oden skapade de första två människorna av två vackra träd. De fick sig tilldelat en egen värld som han kallade Midgård. Men svansarna hängde med och det måste ha med gener att göra. Sådant fanns redan på den tiden.

På Odens tid fanns Sol och Måne. Två vackra barn som av gudarna blev satta på himlen för att ge ljus och mörker. De jagades över himlavalvet av två förklädda ulvar som till slut, i den tidens ände, fångade dem och slukade dem. Då blev det skumt. Men innan dess var det ett sådant herrans liv att människorna i Midgård förskrämda böjde sig till jorden av rädsla för gudarna som slogs som dårar. Marken gungade, himlen genomkorsades av blixt och dunder, mörkret var ogenomskådligt varpå svansarna blev kortare och kortare eftersom de inte användes och min syster Skuld beslutade att helt enkelt klippa av dem för gott. De var ju inte nödvändiga.

Så kom då Ragnarök. Slutstriden som fick världen att rämna och jorden lade sig till vila. Endast något fåtal av människor överlevde men de avlade av sig och till slut fick de åter uppleva en gud som skulle förse dem med glädje och ge dem omsorg.  Svanslösa men glada var de, men den nye guden förstod så lite eftersom han var ung och oerfaren. Han hade inte som jag och mina systrar varit med från allra första början. Jag funderade allvarligt på att anlita en psykolog åt den oerfarne för att han skulle få lite självinsikt. Funderade även på om han inte skulle behöva en kurs i skrattets utövande för att få honom själv lite gladare. Det trodde jag skulle bli bra för människorna i Midgård. Något haltande i utövandet och med sina stentavlor som förebild fortsatte han sitt värv. Människorna i Midgård gillade honom för han menade ju ändå väl. På eget bevåg lärde de sig att själva använda hjärnan och på den vägen är det. Skuld är fortfarande sur för att hon inte fick klippa av hans tråd och Verdandi som tyckte att det skulle få vara, är fortfarande i tvivelsmål. Själv överlämnade jag det hela åt ödet.

Nå, hur är det idag? Det har ju visat sig att guden gick fram med både hot och våld men att människorna trots det fick behålla skrattet. Det om inget annat var väl bra? Här i norden lärde de sig att passa på när guden vände ryggen till. De hade den långa resan från Ymer, Asar, Vaner, Hel och Midgårdsormen i allt för gott minne.

Mycket har hänt. Människorna flyger i stora burkar som dånar genom luften, och de har även uppfunnit ett himlastyrt spindelnät för att ha kontakt med varandra. Jag och mina systrar har också tillgång till detta ”under” efter att vi blev kontaktade av ett tele-com-bolag. De talade med eld och lågor om alla fördelar med ett sådant, så vi antecknade oss för ett gemensamt familjeabonnemang. Bolaget var så tillmötesgående att de istället för bokstäver bytte ut tryckknapparna till runor och talade om för oss att översättningen med automatik översattes till alla språk. Samtidigt tyckte de att vi skulle ha en tv-skärm här nere i vår brunn, så nu når världens händelser in här vid Yggdrasils rot och vi kan i lugn och ro se på här hemifrån. Som antenn fungerar örnen som sitter i Yggdrasils topp. Han tar in flera kanaler från de nio världarna och vi har blivit varse att det finns fler gudar där ute som vi inte visste något om. Buddha, Mohammed och andra som människorna vördar. De tycks komma någorlunda överens med vår egen, förutom några avarter som tas om hand av människorna själva. Människorna har fått ryggrad kan vi konstatera härifrån vår underjordiska utpost.

Våra saxar har rostat eftersom vi inte längre har tid med dem. Vi har hyrt in pensionärsproffs som pysslar med det och vi får rut-avdrag när och om vi måste deklarera. Skuld har blivit alldeles skelögd av allt tv-tittande på sportevenemang i olika grenar, och Verdandi har fått hela ansiktet förstört eftersom hon snavar på rötterna här nere och ramlar på näsan stup i ett när hon inte kan slita ögonen från den där mobila fyrkanten. Något som heter facebook har henne helt i sitt våld. Själv har jag under senare tid intresserat mig för den ständigt pågående kvinnokampen. Ett ämne som borde vara korrigerat för länge sedan men som ligger kvar som ett aber för halva jordens befolkning. Visst hade vi kvinnliga gudar förr men nu för tiden heter de helgon och jag tror att Maria Montazami är ett sådant för hon ser änglalik ut med sitt långa hår och alla tofsar hon omger sig med. Apropå tofsar så passar vi på att tvätta våra när vi har skärmförbud på nyårsafton varje år. Då doppar vi svansarna i brunnen och ger dem en extra duvning längst ut på toppen.

😀

Ragnarök

Tillbringat tiden med att läsa om forntida gudar. Rätt så intressant o-c-h dråpligt. Fantasin och påhittigheten är formidabel, om det nu går att säga så. Hur som helst så behövde människorna långt tillbaka något att tro på, precis som vi i våra dagar. Bland annat nu när det strax är nyår och de flesta vill veta vad det kommande året ska innehålla.
Kan någon förstå varför vi så gärna vill det? Välgången kommer och går och inte hundan går det att spekulera i hur den kommer att visa sig. Livet är alldeles för uppkäftigt och nyckfullt.

Rubriken var gudarnas slutstrid och världens undergång. De dödade varandra allihop. Ett fåtal blev kvar bl.a Odens två söner lika som Tors två dito. De bygger sig en ny himmel. Yggdrasil stod fortfarande pall och bland grenarna hade det gömt sig två människor som hette Liv och Livtrasir och de blir anfäder till ett nytt människosläkte. Balder ser till att de får leva i välstånd och att det råder fred (fast Balder var ju död). Men nu är det en saga så allt kan hända. Nåväl, men Nidhögg, mörkrets drake, kommer flygande och kommer att än en gång framkalla ett nytt Ragnarök.

Sen rullar det på så där genom tiderna. Snorre som skrev ner de Isländska sagorna på 1200-talet ska ändå ha ett tack, för utan dessa sagor stod vi oss slätt i lite kunskap om hur människorna tänkte och trodde här uppe i norden.

Hur tror vi idag? När faen blir gammal blir hen profet, heter det och inte utan att jag ingår i den gruppen numera. Men inte allt för pessimistisk faktiskt. Jag tror lite annat också. För rätt var det är när det går upp så går det ner. Upp och ner och ner och upp. Ibland i en väldans fart och i ett annat perspektiv så går det så långsamt att vi inte hänger med.

Jaha ja, nu har jag gymnastiserat fingrarna och delat med mig lite om forna tider. Nu är det på plats att sova tycker Bamse som glor från soffan och tycker att jag är för nedrans tråkig som inte fattar att det är sovdags.

😀 Gonatt

Något som dröjer sig kvar

Jag har också haft en trevlig julafton. Trots att jag inte bidrar med något annat än min medverkan som familjemedlem, så välkomnades jag av muntra GodJul-rop från alla möjliga håll när jag steg inom dörren hemma hos sonen. Dottern var redan på plats och in väntades mormor och morfar som hämtades av min son.

Mitt när vi så småningom var samlade i köket, ja jag tror att det var nästan samtliga, så utropade min sonhustru plötsligt: Jag älskar er allihop! Några slutade inte prata och då ropade hon med lite högre röst: Hör ni vad jag säger? Jag älskar er allihop!

Något hände inom mig. Kände att hon fått en insikt om hur skört livet är och hur tacksam hon är över sin familj. En hel sådan med mycket stor sammanhållning och kärlek.
Kanske att hennes allvarliga hjärtproblem fått henne att fokusera på livet. Vad vet jag, men en del ligger säkert i detta. Hon har s.a.s. fått starta om sitt hjärta två gånger nu under loppet av ett år. En slags frysning av knutorna på hjärtat som inte håller takten. Låter invecklat och därför ger jag mig inte in på något utvecklande rent medicinskt.

Hon berättade senare att hon under hela hösten i stort sett sovit sig igenom den. Det enda jag sörjer över är att hon inte har velat belasta mig med detta. Här har vi alltså gått på varsitt håll och inte delgivit varandra på något sätt. När jag frågat så är allting bra och jag är lika förbaskade dum. Men… mina egna åkommor krympte till ärtstorlek när jag hörde hennes rop om sin kärlek där i köket, omgiven av sina kära och med mat och godsaker som hon och min son och barnbarnen fixat ihop.

Något som dröjer sig kvar… för alltid!

🙂 ❤

 

 

En sådan helg som Jul…

… är det ypperligt med robotutskick på facebook. Jag skriver aldrig några julkort – har aldrig gjort. Ändå har det ramlat in ett par stycken. Faktiskt från sådana som skriver på ren rutin eller något slags självbevarelsedrift att ha gjort vad som ska göras, liksom. Jag vet inte. Hur som helst står de på hallbyrån.

Har just avslutat lyssnandet från Wien där Anne Sofie von Ottar sjöng Koppången på svenska. Det blev en höjdare faktiskt.

Nu är det en dag kvar till aftonen som är klimax på den förväntade juleglädje och frid som s-k-a råda. Tillfredställelsen av att ha utfört vad som utföras skall. Ok, det gick bra ”förr om dan”, då kraften och viljan fanns. Nu tar jag bara emot OM det skulle falla sig på. Min vän och granne en trappa upp kom ner med en del av vad hon knåpat ihop av bak. Hårt bröd, julelimpa, lussebullar, nötkakor. Ren omtanke för hon vet att jag är en russsskigt dålig köksa. Är ändå tvungen att idag göra en Jansson till i morgon kväll då vi ska titta på tv tillsammans. Kvällen tar vi ihop, hon och jag, efter att vi besökt våra respektive familjer under dagen. Så gjorde vi förra året och vi gör det igen. Vi har varandra.

Nedan skrivna rim skrev jag på facebook och hoppas att det når de som jag inte bemödar mig om att vårda med julkort eller telefonsamtal. Kan vara lite krasst och enkelt för det är baaaara ord. Inga krussiduller som glimrar och inga snöflingor eller tomtar som … nääää sluta nu Bergalott för nu ska du ut i köket och vara huslig! Ööööööööööö……

Javisst ja.. GOD JUL till er fina vänner här inne. Kram och tack för ett fint år – att ni står ut och läser och att jag varit en hövlig en som svarat något så när vettigt i kommentarer. 

 

 

God Jul till alla jag känner till
Du får vara vem du vill

Glöm inte att dansa runt granen
för det gillar de små barnen
Kalle med näbben klockan tre
han Ernst i kanalen bre´ve

Finn nöje och glam
vid Jesse rot och stam
Passa på och njut
för snabbt är julen slut

😀