Noveller

 

De flesta är som vi är

fast vi inte är som vi ska

därför att vi inte blev som vi skulle

Vad döljer sig i dimmorna

Fragmentarisk roddtur

Vem är jag och varför sitter jag här ensam i en båt? Jag ser ingenting och ingenting hörs. Vattnet ligger svart och stilla. Dimman ligger tät runt om, ända in till relingskanten. Det är som en säck. Stumt. Innehållslöst.

Jag ropar ut i det vita intet. Rösten når ingenstans. Letar efter årorna så jag kan börja ro. Men hur hamnade jag här? Men värst av allt, jag minns ingenting! Måste reda ut begreppen. Jag lever och så långt är det gott nog. Men jag kommer någonstans ifrån och förmodligen ska jag vidare, eller? Jag vet att jag är en man. Nå, bra! Då kan jag ro under tiden jag tänker. Vad nu? Finns det bara en åra?

Ja, så var det, jag tänker, alltså är jag en människa. Men, hur vet jag att det är så säkert? Utan minne kan jag vara vad som helst. En varelse med fyra extremiteter på en kropp. Hur vet jag att det är fyra? Jag måste vara en människa eftersom jag vet att jag har två armar och två ben. Det ser jag ju, och djuren har inga armar. Inte vad jag vet, än. Och en åra vet jag att det inte går att ro med, men får väl veva runt lite på båda sidor.

Det luktar unket. Flera gånger har åran fastnat i något slemmigt grönt. Ibland tycker jag att jag ser något som rör sig därute. Ropat flera gånger men inget eller ingen som hör mig. Hur ska jag få minnet tillbaka? Undrar om jag är alldeles ensam på jorden? Nej, det finns kvinnor. Ja, det vet jag och jag tror att jag kommer ihåg en. Hon hade rött hår och smala ben. Men jag har inga sådana ben. Nej, de är långa och håriga. Undrar om jag är en gammal man? Är jag på väg över floden som…?

Om dimman kunde lätta så jag såg något. En strand, eller tänk om jag är mitt ute på havet. Måste smaka på vattnet. Det är sött. Skönt det, så jag kan utesluta havet. Det vore inget vidare att sitta på det i en roddbåt. Undrar om jag ska ta och sjunga en stump. Stump? Jag måste vara gammal. Minst hundra. Jo, det vet jag, för den där nya musiken gillar jag inte. Alldeles för stökig. Aha, det börjar röra på sig.

Nu är jag hes i halsen efter stumpen och pinknödig. Vågar jag ställa mig upp? Måste ju.

Det gick ju bra. Men vad liten den är. Dålig fortplantnings-attiralj jag begåvats med. Ja just det. Kvinnor var det ja. Nu kommer jag ihåg dem. Flera stycken. Ha, det var ju inte så länge sen. Inne i stan. I en säng någonstans. Men var bor jag? Får vänta lite på det antagligen. Är väl inte så viktigt. Tycker att jag kommit ganska långt redan nu. En liten bit i taget, så blir det nog ordning på det här också. Men nu börjar det bli kallt. Ordentligt kallt. Brrrr… jag fryser.

Vad svart det börjar bli. Och ingen hör mig när jag ropar. Kan väl inte vara alldeles ensam i världen? Hur hamnade jag här? Aha, nu tror jag att jag minns lite. Fest. Ja, så var det. Jag blev bjuden på fest av någon. Är jag bara så full så jag inte minns något? Men jag stod ju rakt när jag pinkade. Så full är jag inte, men kan ha varit.

Oj, jag somnade visst. Där uppe lyser stjärnorna. Det är alldeles klart!  Halleluja! Ser stränderna. De ligger ju runt omkring och nära. Fan anamma, jag sitter i granngårdens branddamm.

Nu blir jag en visa i hela bygden. Igen!

 

En reaktion på ”Noveller

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s