Noveller

 

Veck på lakanet

 

Flickan som nattat mig stänger tyst dörren. Nyckeln i låset och det blir tyst. Moraklockan slår halvt slag. Tonen är mig kär. Den fanns i mitt hem när jag var ung. Den betydde trygghet. Vit och ståtlig står den i finrummets hörn. Något skavd förvisso, men en trogen vän. Någon påstod att den var från 1700-talet och de gamla stenloden kunde bekräfta att det troligtvis var sant.

 

Det är ett veck på lakanet. På ryggen. Precis mot höften. Når inte. Ska försöka vrida mig lite. Nej, det går inte. Nåja, jag somnar väl snart.

 

Undrar om hon stängde av plattan på spisen? Jo det måste hon ha gjort. Det är ett elände att behöva ha så mycket hjälp. Går ju inte att övervaka allt som sker i hemmet längre. Ställde hon in mjölken i kylen? Ja, ja. Inte mycket att göra något åt, det heller. Se där ja, jämna slag.

 

Usch, vad obehagligt med vecket.

 

I morgon är det min tur att ringa till Olga. Tänk så det har blivit. Varannan dag ringer vi till varandra. Ha, bara för att veta om vi lever. Hon kan ju i alla fall gå på sina ben. Det kan ju inte jag. Och hon den tokan har bestämt sig för att leva tills hon fyller hundra. Undrar jag om hon hinner dit. Inte långt kvar förstås. Jag är, gudbevars, fem år yngre och borde ju leva längst. Men ibland undrar jag. Känner mig så konstig ibland. Och det här, att inte kunna röra på kroppen. Jag är helt klart den som är sjukast. Hur hon än försöker påstå motsatsen. Alltid ska hon vara värst. Nog vet jag att jag har det mest besvärlig. Jo, jo. Vaddå… slår hon bara ett slag? Aha, hon slår ett. Men måste sova nu!

 

Måste göra något åt vecket på lakanet. Det känns hela tiden. Får ju ingen ro. Sjutton också.

 

Oj, jag glömde be min aftonbön. Inte undra på att jag inte kan sova. Gud som haver barn… Kan jag verkligen hålla på med att be den bönen? Jag är ju nittiotre år. Jag är inte klok. Men kanske Han förlåter mig. Den bönen sitter som berget. Jaha ja, nu är klockan tre och inte får jag en blund i ögonen.

 

Det svider på ryggen. Nu blir det väl liggsår igen.  

 

Eländig jänta som inte kunde dra åt lakanet och göra det slätt under mig. Hade väl bråttom och skulle väl träffa fästmannen. Nej, visst ja, den här är ju gift och har två barn. Undrar hur de har det när mamma kommer hem så sent om kvällarna. Men hon har en snäll man, säger hon. Visst heter hon Karin. Gör detsamma, för jag kan inte hålla reda på alla från hemtjänsten. Undrar hur mina barn har det i sin himmel. Tänk att jag skulle behöva vara ensam kvar. Jag borde ha gått först. Men det är ingen ordning och inte får man välja. Det är faktiskt synd om mig.

 

Nej, nu får det vara nog. Nu ringer jag på larmet, så får de komma och hjälpa mig med lakanet.

 

Jaha, ja, där ligger det. Sablar. Klart att jag ska tappa det också. Tänk att vara så totalt övergiven. Inte kunna röra på mer än armarna. Om jag ändå finge dö. Nu börjar det ljusna i alla fall. Måste vattna blommorna idag. Jag? Och hur skulle det gå till?

 

Jag som inte ens kan få bort ett veck på lakanet som gör illa mig på ryggen.  

 

Nu kissar jag i blöjan. Skönt, för det kanske är det som gör mig orolig. Tur att vädringsfönstret står lite på glänt. Det är ljuvligt med våren och få höra de första fåglarna vakna. Undrar hur många fågelliv det går på ett människoliv? Och hur dör de på för vis? Ramlar de bara ner från himlen när det är dags? Fy, så fånigt jag tänker. Borde skämmas gamla människan.

 

Jag blir tokig! Det gör ont! Det svider och varför i fridens namn blir det inte morgon för? Nu är hon fem slagen.

 

Undrar om det kommer någon när jag fyller år? Det är bara en vecka kvar. De där i Göteborg hinner väl inte som vanligt. Men Olga kommer. Det sa hon. Tur att hon bor så nära. Men hon har det jobbigt med trapporna, säger hon. Fast hon gnäller ju jämt. Diakonissan Maj-Britt brukar dyka upp ibland. Gör sig till. Tror väl att jag ska donera mina pengar till kyrkan. Inte jag inte. Men kaffe kan hon få om hon kommer. Nej, nu är jag elak också. Om jag skulle ta och svära lite. Det gjorde ju pappa, kommer jag ihåg. Djäflars, sa han, så det fräste saliv ur munnen på honom. Men det var sällan han var arg. Nu slår klockan halv och jag har inte sovit en blund inatt. Snart är de här, flickorna. Undrar vem som kommer idag?

 

Då ska jag berätta att ett veck på ett lakan, kan bli hela ens värld.  

Annonser

En reaktion på ”Noveller

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s