10 timmar på akuten

Så nu vet ni att åtgärder är vidtagna men inte katten har det hjälpt. Febertopparna fortsätter och slår i taket varenda morgon men håller det lite under kontroll med hjälp av systerdottern Helena som är bättre på det. Att ha koll alltså. Hon är i alla fall vid sunda vätskor. Det var väl i fredags eller var det lördag… jag vet inte just nu när jag skriver. Hur som helst blev jag både intervjuad och tittad på av väääärldens trevligaste personal. Jag som har taggarna utåt vad gäller vitrockar blev tvungen att böja nacke och erkänna att gammalt upplevt skit inte framledes ska lägga hinder. Kanske jag t.o.m. vågar lyfta på telefonluren själv och be om hjälp. Nu är det Helena som står och stått för allt stöd vilket talar i sig, att hon var med mig alla 10 timmarna. Dessutom bor jag nu hemma hos henne fram till inflyttningen är klar, och vem fixar den nu då? Helena förstås.

Alla värden är mycket bra efter ålder osv. Men någonstans ligger det en infektion och det går inte att medicinera hur som helst på en som gömmer sig så väl. Varje infektion kräver sin baneman s.a.s.

Nu ska jag röntgas igen på söndag – faktiskt. De samlar väl ihop spridda skurar under söndag för att få bättre flyt under veckan. De måste hitta något för annars blir det ju inte bra. Tror att jag som snäll, glad liten rar gumma rent av blev lite poppis, plus att min munviga Helenas mustiga språk gjorde sitt till.

Så det är bara att tacka för det något varmare vädret, för det triggar inte igång febern så förbenat längre. Lullar omkring på gröna mattor med katter och hundar. Har eget rum där jag vilar mig. Läser en del om armarna orkar hålla i boken men sover så fort kroppen säger ifrån – och tja, kan jag ha det bättre. NEJ!

Ha det så bra alla ni där ute. ❤

39,5

Nä, det är ingen radiokanal utan det är min temp de senast dagarna och pågår än. Men efter ungefär 4 timmar med alvedon vilket jag började med i torsdag, så sjunker den. Men innan någon begrep vad det kom sig av så låg jag nog halvt medvetslös under onsdagsdygnet. Helena min systerdotter och hennes gubbe var ständigt upp i det rum jag residerar i när jag är hon dem.
Visserligen visste jag inte förens igår, efter ett besök på en vårdcentral att skulle det fortsätta så skulle jag omedelbart uppsöka akuten. Det var igår och i morse vaknade jag med 39,5. Igen. Så menades det med att jag skulle utstå det här guppandet av febern till det lugnade ner sig totalt eller skulle jag ha uppsökt akuten redan i går kväll? Ja inte vet jag. Hur som helst har jag tydligen en invärtes infektion någonstans.

Men att ha hög feber gör att sömnen blir skönt sömnlös, ja t.o.m att jag tänkt som så när jag lagt mig att dör jag så dör jag. Inte mer med det. Har upplevt tillräckligt, fast det skulle ju vara rätt så kul att veta om jag kommer att trivas i Arboga med min kära systerdotters vårdande och kärleksfulla händer omkring mig.

Jag tog mig hem idag på eftermiddagen för jag kände att jag kunde köra bil och någorlunda balans i huvudet. Slängde upp Bamse på diskbänken på sitt underlag och fick av honom en del hår. Ja, pudlar hag ingen päls. Försök till protesterna avslogs med bestämd röst. Jag kan skälla lika argsint som han, så de så. Visst är det väl lördag idag. (dagvill så in i norden) och i morgon ska han badas och klippas grundligare för äntligen kan han till måndag tisdag ikläda sig vårmunderingen.

Själv permanentade jag håret förra veckan. Det blev ett lyft att få bort egna testarna och nya läppstift har inhandlats. Tänk att den egna flärden aldrig går ur. OCH det är ju vår…. snart.

😀

Limbo

Det här med att flytta, lovade jag förra gången för tre år sedan att jag skulle skriva om. Inte gjorde jag det inte. Inte den här gången heller. Men i förbigående kan jag väl nämna om att inte packa för tidigt, vilket har skett den här gången. Känns inte alls bra. I vanliga fall med mina flyttar genom livet har jag varit i bästa form. Idag går det i snigelfart. Beror nog på att jag inte varit med ordentligt. Föredrar att ta en flytt med yttersta ansvar och i min takt. Inte den här gången och borde vara glad åt de hjälpsamma händer som bistår mig. Men… det går för fort och för tidigt.

Limbo betyder väl något mellan hemmel och helvete har jag för mig och nu har jag fastat i ett sådant. Herre min Gnu… det är ju 5 veckor kvar. Nåja… alltid lär jag mig något. Om inte annat så får det bli sista flytten.
Arboga? Vad finns det där som drar? Några anhöriga är inte att förakta och varmt om fötterna lär det bli med fungerande hyresvärd. Nära vårdcentral med tanke om kommande tider. Inte dumt alls. Nära Arboga centrum och den gamla stadskärnan där svensk historia finns både nertecknad och sevärd. Lasse-Maja hade sina rötter där. I allafall har han fått en staty i parken vid ån. Förr gick vikingaskeppen ända opp till Åbågen (som det hette på den tiden) och hämtade arbetskraft ur de väntande unga män som strävade efter äventyr och uppehälle. Från Bergslagen kom de vandrande ner till Åbågen för att finna det ovan sagda.

Här i lilla Österåker sörmland har jag lämnat mina minnen kvar i form av några tavlor jag målat. Nostalgimuseet, tvärs över vägen, tog tacksamt emot dem och ska rama dem och sätta på väggarna. Det blir ett litet tack från mig eftersom jag kostnadsfritt fick använda både scen och träningslokaler hur mycket jag ville och behövde. Inte många som är så generösa och samarbetvilliga.

Vad har jag lärt mig av det här? Insett att jag är en vandrare förstås. Ett limbo mellan två psyken från föräldrar och miljö. Far som var en drömmare, filosof och konstnär. Mor som den dominanta, entreprenörsinnade och kraftkvinnan som hon var. För mig – ett ständigt pedlande mellan dessa två så olika typer av mänskliga sinnelag. Aldrig någon sinnesro fast jag sedan 70-talet hängett mig åt det som är så ”inne” idag. Yoga och meditation – gubevars.
Min egen dotter föreslog att jag skulle meditera mera för att det var så nyttigt. Hmm… ska, när jag packat upp på nästa stället ta kort på diplomet från 1973 och skicka det till henne. När man blir gammal så kommer råden av de som vet bättre. Precis som om vi gamla ingenting vet om vare sig det ena eller andra.

Har jag lärt mig något? Inte ett smack! Bara att reflektera över det som varit och inte kunna göra något ogjort. Syna de olika valen och förundras över på vilka förunderliga vägar som bar livet framåt.

Men… just nu fast i ett limbo som till slut ska lösa sig. Naturligtvis, eftersom jag just precis nu hemfallit åt den filosofiska ådran tog jag mig friheten att glutta lite i backspegeln innan jag ska ner i tvättstugan. Vad våren beträffar så lider jag med de flesta. Längtar efter värme och fåglalåt.

🙂

Soptunnor

Vad min hjärna innehåller är just det. Soptunnor. Förr kallade jag dem ”olika fack” där jag hade magasinerat/de både nytt och gammalt.
Inte bra att aldrig få diskutera med en medmänniska i olika frågor. Det blir ingen befriande utveckling med olika infallsvinklar som jag kan ta till mig. Istället jäser det från mina tunnor och slutar väl med en explosion eller så tar odören ifrån mig all vett och sans.  

Våld och Mobbing:
Har alltid funnits. Den starke förgör den svage. Långsamt genom psykisk terror eller snabbt med ett nackskott. Eller genom svältning som jag läste om en gång; att kinesiska muren är världens genom tiderna största kyrkogård. Där var det inte fråga om arbetslöshet. In med dem bara och låta dem arbeta tills de dog. Sen knuffades de ner utefter murkanterna och så var det bra med det.   

Nu om dan halkar det ner i åldrarna för allt är ju tillåtet. Det förmedlas vitt och brett genom media; våldet, dödandet osv, som om det vore helt legalt och vardagsmat.
De där spelen som var och varannan unge sitter och fipplar med framför en skärm, är ett gott föredöme på hur man ska bete sig i den värld vi har idag. Det här är en av mina soptunnor. 12-13-åringar som helt självklart snor/lånar av anhöriga ett skjutvapen – laddar och skjuter. Hen blev ju mobbad. Stackars liten då.

Kongresser pågår för att stärka ”muskelstyrkan” inom det sociala för att trygga ungdomsbrottsligheten. Klart att det blir kongresser. Vart ska kommunaltjänstemännen annars göra för att göra skäl för sina gräddade löner? Hjälper det tro? Är det inte lite för sent påtänkt? Och har de intelligens nog att komma sams och resonera sig fram till något vettigt?  

Miljö och gifter:
Inte ens blomfrö i påsar är en oskyldig produkt. Fast det står att det är svenskodlade frö så är det inte sant. De kommer utifrån världen och planteras ut med vidhängande kemiska bekämpningsmedel. Helt chanslösa är de blomsterälskande människor som vill plantera och se hur det frodas och växer. MEN bekämpningsmedlen och härkomst som inte är deklarerade på något vis, överförs till ALLT omkring. Jord, vatten, luft och människans upptagningsförmåga genom direktkontakt. Länkar om detta finns på det förnämliga internet.

Sopor i gigantiska anläggningar vilka kommunansvariga godkänt som något helt fantastiskt bra initiativ. Tutt-Pink som jag kallar henne är bara en marionett av sluga människor som helgar mammon. De sitter själva säkra och anläggningarna ligger där de ligger. Kommer att framledes dela med sig av allt tänkbart av gifter som går ner i grundvattnet, letar sig ut i bäckar, åar och till slut ut i våra sjöar där vi tar vårt dricksvatten ifrån. Skål!

Vi tar emot sopor från andra länder som ska användas till biobränsle. Läggs på stora öppna deponier ute i naturen nära uppsamlingsställen – oftast inom hamnområden för att omvandlas till biogas. Dessa liggande i naturen, innehåller för oss okända microorganismer plus helt främmande småkrypsarter som nu blandas in i den svenska naturen. Är det stora som kackerlackor kan det kanske användas som en framtida förrätt på bordet. Vem vet vad som kommer med den nya ideologin om att käka småkryp som godis.

Pyyyyyyyyyyyyysssst färdigt för idag. Ikväll blir det vårsånger och ska vråla ut:
Vintern raaaaaaaa….

Formsvacka

Det går ju inte alltid att befinna sig på den glada sidan. Orsak kan vara vad som helst. Men jobbigt är det. Ingen skrivlust utan bara läser och läser för att få tiden att bli ”normal” igen. Känns det igen?

Natten som var läste jag till morgonen. Sov några timmar efter att ha varit ut med Bamsen. Blåste så snön for i sidled. Han, den lille skrutten ville in igen med en sabla fart.

Nu sitter jag och våndas över alla de pärmar som fyllts till brädden. Har en papperskasse från ICA bredvid fötterna som sakta sakta fylls på. Skojsigt värre. Jag är så urbota dum att jag spar på för mycket. Det mesta finns ju på datorn. Rapport från bank att allt flyter på. Papper är min Achilleshäl. Skriver gärna och spar dokument på datorn och blir lika förbenad över det. Gammalt strunt!

Har iaf inmundigat mig inlagd sill och potatis i all enkelhet och hoppas på att det ska göra verkan. Systerdottern ringde och efter mitt gnölande frågade hon om jag inte hade lite vin hemma att trösta mig med, men det har jag ju aldrig. Kommer inte ens ihåg att köpa.

Min påsk har varit som alla andra större helger. Jag välkomnas till andras familjegemenskap och det är väl rart. Min närvaro gör dem så glada och jag har en benägenhet att inte säga nej, trots att jag kommmit fram till att det är ett ord som jag inte haft i mitt vokabular – någonsin. Vill vara hemma och sortera papper. Näää, nu ljuger jag men det finns lektyr så det räcker till och ensamhet har jag vant mig vid.
Ingen diciplin på dygnet förstås. Det blir gärna vakna nätter och sovande förmiddagar men vad gör väl det. Bamse säger till. Då står han i hallen och gläfser uppfordrande. I regel är det de nätterna när jag råkar sova men jag rasslar mig ur bingen och kan släppa honom fri ute på gräsmattan.
Hur det ska bli när vi flyttar in till stan vet i hundan. Det blir att diciplinera promenaderna och det blir faktiskt nyttigt för mitt vidkommande. Nu är det ingen ordning alls.

Skolskjutning i Finland. En död. Hmmmm… går och lägger mig och läser för att glömma världen för en stund.

Undersökt en sajt för åldringar

Varför kan jag inte låta bli att vara nyfiken. Men jag är inte mer än människa. På FB har jag mig, i stort sett, gjort mig inkongnito. Har lite stående från år tillbaka, men gör aldrig några egna inlägg eller kommentarer.

Men ett flöde med allehanda ting rullar på – totalt ointressanta. Varför jag är kvar är för att jag följer några debattörer inom politik och samhällsdebatt. Klart jag gör, för jag har ju ingen bredvid att snacka med. Så jag läser, lyssnar och sorterar ut vad jag själv tycker är vettigt Med ett gilla om jag håller med annars tiger jag.

Men så upptäckte jag för lite sedan en sajt som lät spännande. ”Vi som föddes under 40 och 50talet”.
Men där, tänkte jag, där måse det finnas folk som det går att prata och disskutera med. Med åldern kommer visdomen har jag alltid utgått ifrån, men tji vad jag bedrog mig. Något så ytligt och tramsigt så jag skäms. Försökt med ett par inlägg och fick respons på frågan om någon varit med och upplevt tältbio. Det blev några uppskattande kommentarer och många gilla, men de flesta kom bara ihåg Åsa-Nisse. En dikt i jagform lade jag ut och skrev den i jagform för säkerhet skull. Fick några att reagera positivt, men var egentligen menat åt hela den fåniga sajten.

Jag vet ju att det upprepar sig. Ingen gör något eget med egna ord – allt lånas av andra. Många tackar så underdåningt för att de får komma med när de nyanländer. Precis som det står hovmästare innanför dörren. Tack o tack. Gnuuuu så fånigt, precis som någon bryr sig när det är 17 000 på arenan.
Så delas det en massa skit från sina egna flöden på FB. Mat, kloka deviser, skojsigheter och gnu vet vad, allt det som redan exponerats. Rena lekstugan. Och inte ett vettigt ord som öppnar för diskussion. Lättje, fjant och hittills inte något på ett silverfat. För det är vad som pågår. Alla förväntar sig att andra ska roa dem. Jag vet det.
Så är det inom amatörteatern som jag jobbat ganska mycket med för att det roat mig. Men aldrig har jag fått erfara att någon bjuder mig ett silverfat.

Jo, nu ljuger jag i upphetsningen. Vid tre tillfällen i livet blev jag erbjuden att vara med i någon annans teater. Ååååå, vad roligt det var. Slippa dra och slita – bara vara med och prestera och leva fullt ut.

För att återgå till det jag träter om så känner jag att jag skäms över min egen generation. Antagligen har jag blivit en bitch eller också är jag understimulerad. Får känna efter när jag klickat på avsluta medlemskapet eller också beror det på för lite alkoholintag. Allt för länge sedan jag hade en liten wirre att stilla mina fjantiga tankar med.

Tacka vet jag bloggen. Här kan jag få tänka, skriva och göra vad jag vill. Och de tusenden, oftast ensamma förstår jag, av gamlingarna som finns där ute i spacen, är väl lika ensamma som jag – men de har inte vad jag har – orden.

😀

Inget funkelerar som jag vill

Orkeslös och snoret rinner. Skrämmer Bamse med nysningarna. Men har i alla fall fått på mig kläderna idag och kånkat ner och laddat 2 tvättmaskiner. Måste ju hålla sk…en ifrån mig.

TV-apparaten funderar inte. Datorn har säkert mask i magen. Och inte begriper jag mig på hur jag hamnat med ett mycket gammalt porträtt av mig på FB som några kommenterat. Men själv ser jag det inte någonstans i flödet, men begrep så småningom att ”någon” klickat på den lilla runda fotot där det fanns lite bilder kvar. Har ju med alla medel försökt få bort mig själv om hur jag ser ut eller vad jag har i fotoväg. Vill inte synas mer än ABsolut nödvändigt. Antingen är jag dum eller så är jag dum på riktigt.

Fått i mig lite mat men godare har jag ätit. Bamse slukade det mesta. Igår när nya hyresvärden var här fick jag upplysa dem om att vi i de här båda huslängorna inte har någon fiber indragen. ”Vaddååå, det ska ju vara indraget enligt förra hyresvärden?” Då fattar ni kanske hur det förhåller sig med den förra hyresärden och vilket rackarns besvär det har varit med den. En ny dörr hade också satts in påstod besiktningen och det fick jag också förklara att det är ren lögn.
Hyresvärdar idag kan förmodligen vara ännu värre men den vi haft har iaf varit en fysisk person.

Nog gnällt om det och egentligen vill jag bara lägga mig och sova. Ovan sagda är ju bara välfärdsproblem.

På tisdag nästa vecka ska det komma en hit till lgh för att se om de vill hyra den. Redan?
Oj, tänker jag som står beredd att avlägsna mig härifrån redan i maj. Tänker inhysa min lekamen på landet med min systerdotter och varmt och gott både ute och inne. Vem vet, kanske intresset är så stort att det överraskar med en överenskommelse.

Nu MÅÅÅSTE jag vila en stund. För i morgon ska det vara som vanligt igen 😀

Förkyld

Det brukar jag aldrig vara men efter två dagar med packande av lådor och tät samvaro med systerdotter som ivrar och är hjälpsam med min flytt, så bröt det ut i går kväll. Näsan rinner, och idag har jag legat i sängen med lite feber och Bamse vid fötterna, hushållspapper inom räckhåll och varm pyamas. Slötittat på FB och funnit att det är bra tråkigt. Har bok inom räckhåll men inte ens den vill jag läsa.
Den får jag ta till när jag så innerligt väl vet att efter kaffet som jag inte kunde undvara nu på eftermiddagen gör att jag inte kan sova alls i natt.

Men… välfärdsbekymmer. Ett ord som jag börjat anamma eftersom det florerar en massa trams om ingenting. Vad spelar lite snuva för roll om jag ser mig om ut i världen? Har en viss benägenhet att vända på vissa problem och fundera över deras betydelse. Det har kommit nu med åldern, för inte tänkte jag på det viset i unga år. Eller fanns det inte då den information som kunde nå fram? Ingen internet och småskaligt med tv-apparater i hemmen. Idag finns ingen hejd på information och alla människor har tillgång – även jag.

Ingen promenad idag med Bamse. Han har fått nöja sig med den lilla trädgården vi har. Hur det ska bli när vi flyttar in till stan blir en annan femma. Rutiner kanske? Säkra sådana vilket inte är min ”grej”. Men det har ju gått förr. Hur som helst ser jag fram emot flytten. Igår var den nya förvaltaren här och gjorde en besiktning. Jag hade en hel A4 full med anteckningar och som avslutning deklarerade jag att de inte skulle hyra ut åt någon gamling som inte kan behålla värmen i kroppen. Men de ska åtgärda draghålen runt altandörrarna och fönstren vartefter de fått en överblick av problemen. För jag kan konstatera att den här lägenheten med sin lilla trädgård och en fantastisk utsikt över ett landskap med otroliga solnedgångar och uppgångar får jag inte uppleva igen.
Men allt blir vad man gör det till.

Nu ska jag snuva vidare och i morgon är jag säkert pigg igen – tyckte Bamse 😀

1 av 3

Så hette sajten där vi möttes en gång. Ett öppet forum där vi fick göra den till vad det blev. Ett stort antal skrivsugna medlemmar som gav och tog för sig i diskussioner och kunde utnyttja olika intresserum. 1 av 3 betydde enligt de som startade det hela var att de trodde att minst en av tre ville bli författare. Inte vet jag, men jag kan ana mig till att några nådde säkert sitt mål så småningom. Jag fick i alla fall ett ökat självförtroende under hela den där tiden.

Jag sitter med en liten fin tunn antologi av vårdikter vi gjorde under 2013. Vi skulle skriva dikter utifrån vad vi kände för varje månad i vår upplevelse. Nu blev vi inte så många under just det här förslaget men några med mig samlades i ett litet eget forum på sajten och vi hade verkligen trevligt.
Den yngsta av oss fick vid utgivningen sätta namn på boken som Vulkan.se gav ut.
”När solen väl gått upp – är gryningen redan borta”. En annan under synonym Regnbågen tecknade vackra illustrationer.

Det blev många möten över etern och somliga finns kvar som vänner ända fram till idag. Sorgligt att livet kom emellan under åren som följde och jag har tappat kontakten med flera. Men… ingen är glömd utav dem där det uppstod personlig gemenskap.

Nu så här på kvällskvisten känner jag stor tacksamhet över själva internet där det alltmer uppenbarade sig en större värld där det fanns människor som jag. Skrivtokiga och sällskapssjuka i vårt gemensamma intresse. Och jag vet att det fanns människor som hade fler alternativ i de olika forumen där det troligtvis diskuterades flitigt om andra saker. Det fanns troligtvis olika nivåer i skrivandets konst och var och en sökte sitt.

Så mycket kommer jag ihåg om 1 av 3 idag och är tacksam att ha fått uppleva det. Har försökt senare att hitta dess like men istället har det under tiden kommit in kommersiella intressen med mkt kunniga författare som vill hjälpa och leda. Men där trivs jag absolut inte. Spontaniteten dödas ganska fort efter övermaga och aningen högmodigt ordbajseri. Men det får naturligtvis stå för mig och hur jag upplevt det hela och det skäms jag inte för. Har i alla fall försökt. För jag inser att ALLA kan inte bli författare (vilket de flesta tror).
Så förmodligen stämmer det bättre med 1 av 3.

😀 Gonatt

Vela hit och dit

Måndag och borde ha någon form av aktivitetslista vad som bör göras. Inte för att jag skrivit någon sådan någon gång men funderar starkt på att införa någon form av ordning (vad nu det skulle tjäna till). 😀

Kanske kroppen tycker att det räcker med de 20 flyttkartonger som barrikaderar ena farstun. Lagom tunga för att även jag ska orka bära dem. För att de övriga 10 tomma som står efter väggen i köket skulle packas också, men det gör jag inte i brist på bokstäver och ett veligt tillstånd. Inser att jag behöver fortsatt leverne av materiella ting i ytterligare tre månader. Skulle plocka ner min grötskål här om morgonen men hela hyllan var nerplockad. Men insåg att det går bra med en vanlig djup tallrik.

En filosof berättade en gång för mig hur en guru gör för att komma i rätt fas med livet. Efter att han (gurun) gjort sig kvitt alla världsliga ting, så hade han på sin vandring endast en mugg kvar att dricka vatten ur. Men då kom han på att det gick att kupa handen så han gav bort muggen.

Livsfilosofin över livet varierar. Min är att jag är ganska nöjd med platsen jag blev född på. Ett vackert land och med välstånd som jag fått slicka grädden av. Hur det blir framöver kan jag inte göra mycket åt – men behåller de ting som jag är van vid.
Nu blänger jag på de tomma kartongerna och velar om jag ska packa en låda till. Nääää… jag går ut med Bamse i stället.

😀