Tillit handlade det om

Den där samtalsgruppen, som jag tror jag nämnde om tidigare, avlöpte väl. Det var riktigt trevligt att få träffa fem andra kvinnor i ungefär samma situation. Alla lite tilltufsade av livet. Hela detta projekt uppkom efter att studieförbundet fått medel från allmänna arvsfonden – bara det en nyhet för mina öron. Har nog alltid funderat lite vad den används till men aldrig gjort någon djupdykning i ämnet.

Först presentation förstås och ovan skrivna förklaring, men efter det gick det hela ut på att vi som allra första uppgift högt och helt personligt avge en innersta förklaring över vad ”tillit” betydde i våra liv. Dessutom förklara den känsla vi hade inför ordet och gärna berätta vad vi upplevt. Naturligtvis var det en som inte vågade börja för det väckte tydligen starka känslor hos henne men det lossnade vartefter pratet gick laget runt.
Ett så litet enkelt ord som tillit kunde vi alltså få igång en härlig diskussion och naturligtvis njöt jag av att få vädra, inte bara just det ordet, men att just få umgås med andra och nya människor. Bredvid mig satt en like vad gällde utövande av intresse. Hon både skrev och målade som jag. Bara det att finna en sådan alldeles bredvid. Ganska häftigt faktiskt.

Jaha ja, vad blev min egen summering av ordet? Jag framförde att jag var ovanligt blåögd i min inställning till andra människor och alltid tagit för givet att lita på dem – ända tills motsatsen bevisades – och då slänga det bakom ryggen och gå vidare. Lät lite tufft kanske men så har det och förmodligen fungerar det så för alla och envar. Sen att det tar tid att arbeta bort de negativa känslor som hakar sig fast, tar naturligtvis olika lång tid. Gäller att inte fastna i dem. Men det viktigaste i mina ögon var att själv vara en tillitsfull människa (fan, jag skulle ha blivit präst).

Att tugga om ord som har ventilerats i åtskilliga sammanhang kan tyckas lite … ja, jag vet inte, men det får i alla fall igång munnar som behöver bli av med lite undertryckta känslor – ventilation helt enkelt.

Det var det det. Nu blir det påtår. Jooooooooo, jag var till sjukgymnast också men det tar vi i nästa vecka för då ska jag sätta igång på allvar. Få muskler på benen, rent utav. 😀

OCH. Nu är det klart med riksdagen och naturligtvis går det att fundera över tilliten i väldigt stora sammanhang.

Annonser

Mörkrädd…

… är jag inte. Det bevisades i går kväll runt 24-snåret då sista kissrundan blev gjord.

Vi har en ganska stor skogsdunge som vi alltid går, Bamse och jag. Går vi åt andra hållet så ligger gatorna och de är ju väldigt tråkiga att promenera utefter. Vid något tillfälle har jag mött någon hundbekant när vi viker av in på stigen – in i det totala mörkret, som säger att jag inte ska gå in där för det vet man aldrig vad som gömmer sig där.
Under alla år så har jag aldrig någonsin mött någon där och sedan barnsben så fick jag lära mig att i mörkret är jag trygg. Gatlyktorna skymtar mellan träden och bussen som brakar förbi därborta hörs ganska väl.
Ibland när det är becksvart och jag vet att det är förbenat halt tänder jag lampan på mobilen för att se var jag sätter fötterna. Nåväl…
… i går kväll fick jag i alla fall en fantastisk upplevelse. Vi hade just kommit halvvägs upp i backen när jag för första gången anar att någon mer vågar samma promenad. Emot oss i backen skymtar något stort och ljust i sakta lunk. Ett djur begriper jag och tänker att nu jädrar möter jag en stor varg för personen bakom syns inte. Bamse sitter snällt och bajsar och bryr sig inte och jag hinner inte bli rädd. För fram mot oss kommer en enormt stor Sibirian Husky med en ung man i andra ändan. Vi hejar på varandra och han stannar till en stund för jag frågar naturligtvis vad det är för en hiskelig krabat han har med sig. Våra hundar bryr sig inte ett dugg om varandra och vi skiljs åt alla fyra. Han ut i ljuset och jag längre in i mörkret.
Då tänker jag att med så stor hund skulle nog vem som helst traska i mörkret med och jag sträcker på mig med en viss stolthet, att jag alltid vågat med min lilla Pudel på 5 kilo.
Nu är det så att det finns ännu större skogsområden runt där jag bor men de är så stora så där går vi bara när det är barmark och isfritt OCH i dagsljus. På vissa ställen vet jag att det finns slaktplatser av mopeder och på andra ställen finns platser där det har huserat något som jag bara inte vill tänka på. Uteliggarna som måste ha det för bedrövligt. Arma människor tänker jag, sen får andra tycka vad de vill.

Men nu är det dag.

God dag 😀

 

Låt hjärtat va me…

… glöm föralldel inte de…

En melodislinga som steg upp i huvudet för en stund sedan och var kom den ifrån. Inifrån förstås men kanske för att det efter så här pass lång tid har infunnit sig ett inre lugn. Det har om en månad gått två år sedan han dog och den efterföljande tiden med satans värk i kroppen så kommer det som kallas glädje tillbaka i bröstet på mig. Är det i hjärtat tro? Finns andra förklaringar, givetvis. Det mest lockande just nu är att som friherrinna inhösta lönen för denna månad.

Går och tänker på en sak och det är att ingen tycks bry sig om åldersdepression. Den mötte jag naturligtvis bland äldre på den tiden då jag arbetade med dessa. Vad gjorde jag åt det? Ingenting i det stora men väl i det lilla. Nu har jag gått igenom det själv och vet vad det handlar om. Så i morgon har jag anmält mig till en träff för seniorer som ska tala om just detta. Ska bli riktigt intressant för det är en grupp som kan få tala med varandra. Hålla låda med en ledare som håller i trådarna. För om jag tänker efter så är det endast de/vi som har upplevt det som kan göra något åt det. Lyfta upp problem som kan uppstå vid pensioneringen och vad som händer därefter. Om man drabbas av trauman som slår undan benen på berörd – som exempel. Nu får jag inte ha för stora förhoppningar förstås men jag ska inte gå dit med dålig attityd. Det främjar ingen.

Så… låt hjärtat va me… allt du gör beror på de… ❤

 

Men de va då själva….

….den!
Hur ska jag komma igång att skriva? Det liksom kliar till ibland men det lilla kliet är som att peta sig i örat. Snabbt överståndet s.a.s. Något gott är det ändå, att det kliar till i alla fall. Att slänga ihop en novell är inte alls ansträngande men det är ju inte det jag ska hålla på med. Det är de där Tunakvinnorna som ska komma till tals i den redan färdigställda boken vilken behöver en förlängning. Det ska vara klart innan sommaren.

Det är som med disken på bänken ute i köket. Den kan stå odiskad hur länge som helst för det är så tråkigt. Och med det kan den här torkan ha sin förklaring. Det är tråkigt. Eller är det bara det att jag är lat? Hmmm.

En annan sida är att det inte går att få in någon humor precis. Ibland kan jag förbanna den ådran inom mig som gärna vill ta överhand. Det är det här revystuket som ligger och skvalpar i ådrorna. Fick mig lite till livs av den varan i går kväll. En ensemble på 6 personer varav 3 i min ålder. Gamla härliga spelkompisar som är still going. De bestämde sig i november att sätta upp en nyårsrevy och de klarade det med glans. Men de är veteraner och tidigare genom åren hållit revy i 22 år här i min stad. Då var det i mycket större format och jag tror att inte en enda västeråsare inte har varit och sett.

Men… nu är det allvar som gäller och jag måste över det här motståndet. Huuuuuuuuuuur ska jag göra. Gå på kurs. Moahahhaa… när jag kollar in på sådant så finns det visst men det kostar skjortan. Och jag har ju inte under de bättre tiderna brytt mig om att ta mig tid. Ibland går jag in och kollar på någon som skriver men jag frapperas av att så många håller på med omgivande beskrivningar. Precis som om läsaren inte ska få en chans att själv få bilda sig en uppfattning. ”Löven glödde i den nedgående solens röda glans” Bha… säger jag, men samtidigt förstår jag också. Det är så svårt att beskriva och ännu värre att gestalta den där jädrans solnedgången. ”Gud fader hade tappat en Falu rödfärg den här kvällen” Jaja det skulle jag skriva. Men jag har inte lärt mig finesserna. 😀

Som ni ser har jag inget vettigt att skriva om så därför säger jag natti natti ❤

 

Medans morötterna kokar…

… så tar jag och skriver lite. Morötter är gott. Har säkert inte gjort stuvade morötter på flera år. Helt plötsligt så slog smaklökarna till. Har en bit falukorv i frysen som passar till. I vanliga fall äts morötterna som de är, rivna eller som jos (skriver som det låter), men nu ska de bli förstörda av kokpunkten och inmundigas med största förtjusning. Det går inte att varendaste gång tänka på vad som är bra eller dåligt när det gäller mat. Jag använder mig av vad magen signalerar om.
Men den där beredaren jag inhandlade för ett bra tag sedan har verkligen satt sprätt på både mig och matlust. Smoothie eller vad sjutton det heter. Jag lägger en botten med solrosfrön och sen tar jag vad jag haver. Infryst grön och svartkål, selleri, palsternacka, eller nåt annat som finns hemma. Sist ett rått ägg och så i med lite filmjölk. Smakar det för illa så toppar jag med lite äppelmos eller honung. Hur man checkar om det är riktig honung kommer som följer:

  1. Ta en matsked honung och lägg den i ett glas vatten. Om honungen löses upp är den inte äkta. Ren honung ska hålla ihop som en massa när du lägger det i vatten.
  2. Om du har jod hemma, blanda det med honung i ett glas vatten. Om honungen blir blå är det majsstärkelse i den.
  3. Tillsätt några droppar vinäger i ett glas vatten, tillsätt lite honung. Om den skummar/bubblar kan det ha blandats upp med gips.
  4. Ta en tändsticka och elda lite på honungen. Om den tänds och brinner är honung ren.
  5. Lägg lite honung på en sked eller en tops och låt den sedan falla. Honung med mycket vatten faller snabbt. Honung av hög kvalitet stannar kvar.

Bonustips:

Titta gärna på etiketten och kolla om ingredienserna inkluderar ”högfruktosmajssirap” (HFC) eller kommersiell glukos, det är två tillsatser som ofta används för att späda ut honung

Mitt blodtryck ligger som på en ung flicka fick jag bekräftat idag på förmiddagen och mitt BMI på 23 så nu ligger min status hos doktorn, och vad som kommer ut av det har jag ingen aning om. Jag vill ju inte bli opererad egentligen så jag slår till alla klutar jag har. Nästan ialf.

Mitt försvunna S har kommit tillbaka så det här ska väl kunna läsas utan allt för stora ansträngningar 😉

Boktaven mellan r och t

 

Helt väck. Jag har blåt och jag har rengjort men den kommer inte fram förrän jag lår till utav bara attan. Hahahahahaa… ja jag äger då det. Men det går ju bra utan .

Vad har dagen inneburit då? Näan har runnit men nu till kvällen har det upphört. om regnet en ommardag. Makliga promenader med behövande vovve och tack och lov för den, annar hade jag inte kommit utanför dörren. Men… det tör mig de här promenaderna. Jag går ut på han premier, inte på mina och då förtod jag att nu får det vara lut på det. Diciplin! Bata.

Det är ju en himla killnad på ommaren men å här år ka paltorna på och av i ett enda kör. Kängorna är värt. Men de är viktigat fat knöligat, både att ta på och av.

Hittill går det rätt å kapligt utan s? Eller hur? (nu log jag till riktigt hårt).

Nä, ka inte kriva mer och i morgon eller en annan dag får jag bära iväg datorn bort till grabben borta i vängen på min gata. Han har hjälpt mig förr. ita gången jag var där å hamnade jag amma kväll nere i city och tora biblioteket. Han tod för någon förening och ungdomarna i den kulle framföra han land daner. Det var jättetrevligt och jag var uppriktigt imponerad av dera dan och muik.

Nu tänger jag ner. Gokväll.  😀

Hund – artros – skriva

 

Bamse har fått korta promenader och det verkar som om hans ben och tass mår bra av det. Själva känslan av elände har lämnat mig just nu och det är också bra. Nu gäller att hålla disciplinen på både mig och hund.

Har anmält mig till en Artrosskola och nästa torsdag ska jag dit för att få instruktion och hjälp. Själva övningarna som jag gör här hemma räcker inte till och med lite samvaro med andra kanske det går lättare. Mycket sitter ju i huvudet. Att vara duktig för sig själv är kanske bra men visst hjälper det om jag skulle få lite uppmuntran och framför allt att se levande människor omkring mig. Den tystnad som omger mig är brutal.

Som kvällslektyr har jag plockat fram en novellantologi # Älskanoveller – 30 nyanser av kärlek, där ”beskrivarbloggerska” bidragit med en. Den har jag läst flera gånger men boken innehåller många fler. En del riktigt bra och somliga kunde jag ha gjort bättre. Många hänger sig i sitt skrivande om allt för mycket kärleksbekymmer, typ veckotidning, och det känns lite larvigt när sida upp och sida ner handlar om bara det. Margaretas novell avviker med sin avskalade och äkta ton om kärleken till sin son som hon förlorade. Kärleken ur en moders perspektiv. Den är påträngande och sann.

Hur jag ska komma igång med mitt eget skrivande vet i 17. Fick ihop ett första kapitel men förstått att jag inte ska börja där. Men så här lyder första raderna:

 Handen ger en svag tryckning, en sista gest som talar om att; nu går jag.
Aslög släpper handen och lägger den ömt tillrätta på Grutas bröst. Stillheten i hallen är kompakt. Alla i Prästinnans hushåll har följt hennes kamp under natten och morgonen. Några väl dolda snyftningar hörs från de som andäktigt sitter runt omkring det upphöjda altaret där elden brinner – det altare där Gruta förmedlat så mycken visdom och kunskap – så många bilder och visioner om både dåtid och framtid. Nu ligger hon själv där uppe – stilla och tyst.

Kvinnorna i Tuna och deras liv ska skildras – det är min tanke. Om ingen vet något om dem så går det att googla på https://www.vlt.se/artikel/allmant/fornam-kvinna-pa-tuna-begrovs-i-sydd-bat
De hade sin levnad redan från Vendeltid och fram till 1000-talet.
Men jag sitter fast i något diffust; om att inte kunna. Tror så och vill inget högre än att återfå den där sprudlande känslan när tanken är fri och hittapået flödar. Vart tog det vägen?