Fingerjympa med förhoppning om jord under naglarna

Kan inte hålla reda på vilken i ordningen, och det har ingen betydelse längre. Ute på första promenaden gjorde Bamse vad nöden krävde sen ställde han sig och bara glodde på mig. Jodå, jag frågade vart han ville gå, men han svarade: Är du inte klok? Det är ju blött och lerigt om tassarna och ingen snygging inom syn eller doft håll – JAG VILL HEM!
Nu ligger han som en boll i soffan och sover vidare. Jag ser ut på dimman genom fönstren som blev tvättade igår. Riktigt roligt med lite pyssel för fönstren är nyinsatta i det här huset. Det blir en omgång till innan avflyttningen.

I morgon går första flyttlasset. Ska packa min lilla bil full och åka till det som ska bli vårt nya hem. Ska bli intressant att utröna vissa saker som inte noterades särskilt noga vid det besök som gjordes i slutet av februari. Då var ju lgh full av de andras möblemang och det blir något helt annat när det är helt rent från distraherande prylar. Själv har jag konstaterat att jag har en hel del märken i väggarna av tavelspik. För övrig så har jag ju varit relativ passiv eftersom jag varit ganska nerkörd av både ditt och datt. Behöver inte närmare gå in på det, för tack och lov har jag haft bloggen att gnälla och skriva av mig på.

Ett nytt blad ska skrivas i mitt liv. Alldeles vitt och jag ingår säkert inte i den skara av överåriga som sitter kvar och trivs där de hör hemma. De kan vara lyckliga på sitt vis och kanske jag en dag når dit. Vi får se. Jag är inte rädd och har aldrig varit, för att hoppa rakt ut i det blå. Bara det att det inte går så gesvint som förr. Det fattar jag inte alls. 😉

Nu har jag en hel månad på mig att i lagom takt ta mig igenom den här flytten. Det mesta är packat och nu kommer det att stå färdigt den 1 maj, då jag egentligen har min första månadshyra. Lite mindre än den jag har nu men det blir nog ingen skillnad i netto när pensionsnämnden sagt sitt. Och strunt samma.
Den lilla trädgården längtar jag efter att få börja med. Det ska bli sååå roligt. Mark-kontakt. Kunna sila lite jord mellan fingrarna. Invänta vad som kommer upp och vad jag vill sätta ner. Synd bara att jag gett bort allt vad trädgårdsredskap heter, men vet att det finns att skaffa på vilket loppis som helst. Ska ju inte sätta potatis precis. Det gjorde jag på kolonilotten jag hade. Eller också får jag ta reda på var det finns en jordplätt i området. Har ingen aning om vad som finns tillgängligt på nya landet. Sätta sallad i rabatten är inte tillrådligt eftersom Bamse ingår i familjen. Men systerdottern påstod att det går att bygga lådor i etager mot husväggen, så framtiden om sådana saker står oskrivet på det nya livs-bladet.

😀

Handtag, famntag, klapp eller kyss

Nu börjar jag längta efter det ouppnåeliga. Visserligen har jag haft, och har, gott om tid på mig att förpassa mig från en ort till en annan. Men… dagarna går och med tiden.

Handtag?
En god vän berättade häromdagen om hur hennes väninna Sirpa hjälpte henne när lägenheten befann sig upp och nervänd p.g.a renovering. Min s.k vän befann sig sittande i soffan, oförmögen att se i vilken ände hon skulle börja. Allt var som ett töcken, förklarade hon. Då tog den där Sirpa kommandot med ett rejält och imponerande handtag. Full fart och allt blev klart i en handvändning av den, av naturen, handtagsförsedda människan.
Jag skulle naturligtvis sagt att jag också ville ha en Sirpa som vän, men det gjorde jag inte – eftertänksam om orsak och verkan, som jag är. Dessutom har jag aldrig mött den här Sirpa, för då tappar min vän kontrollen över sitt umgänge. Så är det med det. Matriarkaliska kvinnor vill behålla sin egen krets. Inte dela i onödan så tycke kan uppstå och förlora en vän på kuppen. Sådana har ingen insikt om att delad glädje är dubbel glädje – i det här fallet trippelglädje.

Famntag?
Idag kan jag konstatera att jag är en mattsamlare. Varför vet jag inte. Möjligt att jag frös om fötterna i barndomens lite nödtorftiga boenden. Och visst skulle det vara bra med ett handtag när jag nu har rullat ihop åbäkena och slagit silvertejp runt dem. Tunga och otympliga. Den största nästan 4X3, inköpt på auktion på Gotland för många år sedan. Två gångmattor på 5 meter vardera, som jag skaffade till en utställning jag hade en gång. De tänker jag ge bort förstås, för de är knappt använda, men det är hemligt än så länge. Vet precis vart de ska ligga – i en kakelförsedd källargång som sträcker sig rakt igenom ett stort hus där mina riktiga vänner bor. Detta fick bli under rubriken famntag eftersom dessa är förbjudna idag. Normalt har de alltid öppna famnar. Men på måndag är det dags att beställa vaccinering här i min region. Så om några veckor är det fritt fram, för de tog sina första sprutor här om dagen.

Klapp då? Ja, visst skulle det vara gott att känna en klapp på axeln när missmodet visar sitt fula tryne. Missmodet tar över när kroppen inte gör som den brukar göra. Trots att jag klappar mig själv på ändalykten för att få fart, så vill jag vila väldigt ofta. Inte gjorde jag så förr. Förr var ju alldeles nyss, tänker jag, men inser att så är det inte alls. Jag har ändå tillgången att klappa Bamse. Då lägger han sig på ryggen och då ska jag klia lite på magen också. Både han och jag får nöja oss med det.

Kyss då? Nääääääää… inte att tänka på när stort renoveringsarbete pågår. Och DET vet jag att några kyssar blir det aldrig mer. En puss på kinden åt någon vänlig själ, men kyssens innebörd har för gott bäddats in i historien. Väl förpackad men inte glömd.


Nu har jag vilat lite och fantiserat om vad som rörde sig i huvudet för en stund sedan. Ny storlek på text och det blir bra, tror jag.

😀   

Fy Fabian, så mycket papper

På golvet, bredvid mitt vänstra ben står en full kasse. En likadan förpassades till återbruket för någon vecka sedan. Den här väger mer än Bamse. Alltså över 4,9 kg. Pärmantalet i hyllan har minskat och bara det är en fröjd att se. Nya (någorlunda) välskrivna rygglappar kan, om möjligt, bidraga med att framledes locka till lite ordning och reda. (f*n tro´t)

Förmodligen och med hopp om att det ligger något i det, så är det gammal vana att spara i, först 10 år och sedan i 5 år osv. Möjligt? Det är som med recept på mat och bröd, ja, det kulinariska. Har många handskrivna som aldrig fått minsta uppmärksamhet eller åtgärdats. Nu försöker jag ändra inställning iom flytten. Ska bli ordentlig och skötsam och fatta att det inte går annat. Dit jag flyttar finns inte ens en kiosk. Uj, så besvärligt det blir. Storhandla och hålla koll på vad som behövs… stööön. Bortskämd stadsbo i ryggraden ska utmana lantlig idyll. 😀 Jojo.

Varför jag fingerjympar är för att jag behöver koppla ifrån pappersexercisen en stund. Fick just ett sms från min dotter som undrade om hon skulle komma med stolarna hon lånade för några år sedan, men jag vill inte kosta på omklädning innan hon försökt göra rent dem ordentligt. Mamman Bergalott tuffade till sig för en gång skull och ställde ett krav. Nya tider tydligen.
I vanliga fall är hon en mes.

Nu rann adrenalinet till, så nu ska resten av dessa papper som har tyngt tillvaron få sig en sista omgång. Ut med sk..en med riktning återbruket. Japp!

🙂

Punka-Lott

Bergalott har i detta inlägg ett nytt namn. Sedan natten då hon inte fick en blund i ögonen känner hon sig ha fått punkteringar runt om på alla däcken. Hon vill inte ur fläcken. Står/sitter/halvligger var hon än sakta drar sig fram mellan varven – på tomma fälgar. Ja, som en sådan där gammal rishög som hon kunde beskåda när hon var barn och fick följa med på Stockcar. Skrothögarna som blev puttade av banan och sörjdes av sina tävlingsinriktade optimister.
Här är det ingen som står bredvid och sörjer för det gör hon så bra själv så. Men inser att – än är inte racet över. Det blir bättre i morgon. Så de så. Idag har varit dan efter.

När nattsömnen försvinner så där abrupt så beror det som regel på en själslig upplevelse. så var fallet mot kvällningen. Omtumlande – väckte känslor, lite utom kontroll. Men det bidrog nog en hel del att hon legat i tandläkarstolen i tre timmar med gapande mun under förmiddagen, också. Förberedelse för brobyggnation den 12 april. Ja, gamla rishögar går att reparera och ge sig i kast med nya tävlingar.
Hur som haver så blev hon under denna långa vakna natt helt plötsligt sugen på nyponsoppa. Tja, det var upp och koka en liter och hälla ner i den tomma tanken. Nå, inte rubbet men nästan. Flinade lite, och hade hon inte varit så gammal som hon är, blev tanken att hon var med barn. Det där vansinnesuget ni vet – ja, vi kvinnor vet.

Men Bamse och Punka-Lott var iaf ut när solen gick upp och lyssnade på den blyga koltrasten som ännu inte hittat rätta drillen. Lika en liten talgoxe som också var i blygsammaste laget. Skatorna däremot höll låda, vältränade sedan länge nu.
Vad gäller packning inför flytten så har en gammal sockerlåda tömts på sitt innehåll av samlade julkort. Några redan från slutet av 80-talet. Själv har Punka-Lott aldrig skickat ett enda julkort, vad hon kan minnas. Nåväl, nu är de borta och sockerlådan får kanske ett annat användningsområde eller också åker den med på loppis.

Nu är det slut.
Gokväll där ute i stugorna 😀

Och dagarna rullar på…

… och vi med dem. Nu har jag iaf ett nytt körkort. Handlaren i affären, som har hand om postkontoret, såg inte att mitt gamla var två dagar för gammalt. Iofs så har jag besökt butiken ofta under de år jag bott här, så han kunde nog i andanom bevisa att jag var jag.

Igår blev jag tvungen att stänga av telefonen. Hade kommit in i ett flöde av sortering och bortkastning från min akilleshäl – papper. Ville inte öda tid med att babbla i telefonen till absolut ingen nytta. Vet inte om det är beslutsamheten inom mig som vuxit sig starkare på senare år – vad gäller tillgänglighet för andra. Just nu har jag bara tid för mig själv. Satte på den för en timme sedan och redan har det uppstått ett engagemang under morgondagen, till en som behöver mig och min tillgång på bil. Hmm. Jaja, snart är jag inte här för…

… packningen fortskrider och några mattor är ihoprullade med silvertejp och ligger på balkongen. De flesta tavlor står i travar mot en vägg. Lådorna är slut och nu återstår endast kassar som kommer att rymma resten. Ganska skönt att skala bort och uppleva den lite mer spartanska tillvaron. Ändå vet jag att jag inte är värst med prylar – långt därifrån.

Från min balkong ser jag hur Mälaren glittrar i solen. Den vyn får jag aldrig igen och får nöja mig med Öljarens stränder som på våren kan skönjas innan löven slagit ut. Nåja, går att ta de få stegen om jag blir vattennödig.
Men än är det inte riktigt dags. Får tillgång först i början på April. Dryga veckan kvar. Sen har jag en hel månaden på mig att flytta in och plocka upp på stället. Lugnt och fint innan skatteverket får in min flyttanmälan till första Maj. Hehehe… 😀

Man ska aldrig ta ut något i förskott, heter det, men ibland är det tillåtet, eller hur? Får tillbaka några tusen på skatten har jag just kollat upp, och det lugnar nerverna. För tandläkaren ska ha sitt, tycker hon, så varenda sekin räknas.

Nä… nu får det vara nog – återgår till att klia Akilles på hälen 🙂

Svettas in våren…

… och frys in hösten, står det visst i vår gamla bondepraktika. Har just varit ut och dragit i mig av en ganska isig luft genom näsan och tryckt ut luften genom munnen med stödet. Det där stödet som behöver vara i trim bland sångare och som fallerar totalt när coviden härjat i kroppen. Jag känner liksom att jag har kraft att använda detta stöd och tänker; har inte covid, så de så. Med en övning från yogatiden låter den som: hang – saaaa. Hang vid inandning med tungan låst uppe i gommen på g, och vid utandning ett långsamt saaaa genom munnen. Prova ska ni se om ni använder bukmusklerna. 😀

Långkalsongerna är fortfarande på och mössan nertryckt ordentligt för jag har så ”känsliga” öron. Halsduk ordentligt virad runt halsen så ingen vindil tar sig mer utefter ryggen. Våra nykomna invånare vet ingenting om vad bondepraktikan säger. Har ofta förundrats hur sandaler med rem över den bara foten passar in, när jag själv klampar omkring med rekorderliga promenadskor och strumpor i frostnupna vindar och isigt underlag.

Hur som helst angående känsliga öron, så hojtar talgoxarna frenetiskt efter årets nya fru. Honorna låter inte alls och flaxar väl än hit och än dit för att hitta bästa friaren. Då ska det stämma med hur han ser ut, låter, och om han har valt en bra plats att bo på.
Det har sagts mig att det är enbart hanarna som lockar och sjunger bland våra småfåglar. Finns kanske något undantag, vad vet jag, men så är det tydligen.

Det är lite mer ömsesidigt vad gäller oss människor. Hanarna spänner ut bröstet och visar upp sista bilinköpet och honorna svarar eller lockar med smått hysteriska skratt. Ju högre dess bättre. Jo, så analyseras det inom beteendevetenskapen, hörde jag en annan gång. (konstigt hur mycket oemotsagt det sitter mellan mina öron.) 😀

Nä, nu har jag jympat färdigt och drar ett hang – saaaaa. 🙂 Trevlig lördag på er!

Kenta och Fatima

En gång i min ungdom älskade jag
En flicka med ljuva och rena behag.
Hon lova mig tro i lust och i nöd
Allt intill den blekaste död.
Hej hoppfadderiddlade raddlade rej.
Hej hoppfadderiddlade raddlade rej.
Hon lova mig …

Ibland dyker det upp en truddelutt i huvudet och idag; En gång i min ungdom… Jan Johansson.
Vad i helskotta betyder det? Är det den första raden eller är det melodin. I vart fall är den här positiv och klämkäck, men jag har en annan som ständigt återkommer när jag känner mig lite nere. Den är oförbehållsamt tillägnad melodin; Stäm fiolen du Brogren och spela en vals… Dan Andersson.
Dur och moll. En ständig rörelse av känslor som förknippas med melodier. Har ni några egna sådana?

Ännu bara morgon och Bamse vände i backen och ville inte gå längre idag. Han får som han vill den lille plutten. Jag är inte nödbedd på morgnarna. Idag + – 0 och himlen är blå och solen lyser. Fönstren har rosor och min burkiga radio pratar ute i köket. Ser mig omkring i lägenheten och trots den klämkäcka melodin i huvudet så känner jag lite nostalgi. Jag ska ju ta avsked härifrån och dagarna knallar obevekligt på, framåt. En konstant temperatur på 24 grader – tyst – vackraste utsikten i stan – bekvämt, men så ohyggligt ensamt. En låda i en chiffonjé där allt ligger på plats av människor av alla slag. Oåtkomliga och helt känslolöst frånkopplade.

Ändå händer det en hel del här på området av denna stad. Igår sändes ”Svenska Fall”- om Fatima. Hon bodde i huset bredvid mitt och hennes baneman bodde tre våningar under mig. Kenta kallades han. Ständiga påhälsningar av polis och störningsjouren. Hyresvärden kunde inte säga upp honom, för det var inte han själv som slog sönder sin dörr utifrån. Så småningom byttes den ut till en ståldörr eftersom den ideligen blev sönderslagen av knarkare som ville in och handla. En ständig ström av dessa krakar. Magra, finniga, unga stumma människospillror som sökte tröst i drogerna han tillhandahöll när han var välförsedd och när det passade honom. Mötte honom några gånger och han var alltid hövlig men aldrig att han såg mig i ögonen, utom en gång då vi åkte ner i samma hiss. Jag, pratkvarn som jag är, kunde naturligtvis inte hålla babblan och när vi skildes åt på bottenplanet tackade han och påstod att jag var en trevlig dam. Så satte han sig på sin gröna trehjuliga moppe och for iväg. Ständigt i rörelse. Hade nycklar till vartenda hus i området. Kunde ta sig in och ut överallt. Hans pappa hade varit låssmed, påstods det bland grannarna. Största låssmedfirman i stan under många många år.

Fatima hade också sin historia. Indragen i knarkvärlden ifrån att ha varit en ”normal” människa med ett vanligt liv. Hon gick bärsärk i trapphuset med golfklubba och slog sönder allt vad glas hon hann på under rusen. Tanten i lägenheten bredvid var livrädd. En gång öppnade hon fönstret när jag passerade och hon ropade att jag skulle ringa polisen för hon ville bli av med Kenta, och visst, jag ringde men det tog tid innan de kom. Då hade jag och Bamse redan lämnat scenen.

Sen flyttade jag ut på landet under ett drygt halvår. Flyttade tillbaka till samma gata under maj månad men hamnade då i huset bredvid Fatima igen, men på andra sidan i raden av dessa åtta höghus på rad. Då såg jag vid ett tillfälle Kenta komma ut genom bakre passagen i Fatimas hus, bärande på svarta plastsäckar som han lade på sin trehjuliga moppe. Ofta har det föresvävat mig, efteråt naturligtvis, att det var röjning på gång. Vad visste jag som hänt? Ingenting. Så nog är man frånkopplad av vad som sker omkring, trots att varje höghus har 11 våningar med 6 lgh på varje plan utom bottenvåningen som har tre. Alla i var och ens lilla låda där allt kan hända. Öden som kan vara helt osannolika – som i fallet Fatima.

En gång i min ungdom älskade jag
En flicka med ljuva och rena behag.
Hon lova mig tro i lust och i nöd
Allt intill den blekaste död.
Hej hoppfadderiddlade raddlade rej.




Ohågsen måndag

Sista lasset av kartonger förpassats till målet för senare transport sista biten medels släpkärra och lyfthjälp. Lördagens eftermiddag tog vi en tur till stället jag ska bo på. Mina anhöriga hade egentligen inte en susning om vart och hur jag hade valt platsen. Fördelen är att det bara är 4,5 mil emellan oss. Vackert stråk via Hjälmaren och utefter sjön Öljaren. Jag passade på att visa dem det stora Kalkbrottet där numera den berömda linbaneanordningen inte existerar längre, men vars monument fortfarande står kvar, utan vajrar eller korgar där det en gång i tiden forslats kalk till hamnen i Köping. En magnifik och storslagen åtgärd för transport. Visserligen drog den väl elkraft, men inga fossila bränslen av större mått mätt (inbillar jag mig).

Ännu så länge ekar det inte här hos oss. Men kylskåpet ser obevekligt tomt ut. Inuti. Begriper inte vem som äter upp och begriper inte varför ingen fyller på.
Är det för att Bergalott tycker det är det tråkigast hon vet? Att handla – kånka hem – stoppa in i skåp – känna otacksamhet över överflödet, så hon skäms. Äter gör hon gärna förstås, bara det står på bordet. Hon har aldrig begripit sig på finesserna och inte heller begripit att ”äta bör man annars dör man”.
Det kom för henne i går kväll. En sådan där lampa som tänds över figurer i serietidningar, ni vet. Ingen snilleblixt i ordets rätta bemärkelse, utan en tanke på varför hennes framtänder håller på att komma i beröring med varandra igen.
Det var så här, att när Bergalott blev riktigt sjuk för fyra år sedan, så började hennes framtänder dela på sig. Sådant där glapp uppstod vartefter tiden gick, ja, som Tore Skogman hade – om ni kommer ihåg? Och det blev en uppenbarelse hos Bergalott eftersom hon inte kunde stå och laga mat utan att våndas – hålla sig upprätt med att använda väggar och bänkar för att hålla sig uppe. Inte förens hon blev opererad i augusti förra året då allting vände till det bättre. Nu kan hon både gå och stå utan problem. T.o.m. laga mat så vikten ökat och gaddarna börjar återfinna sin rätta plats.
Det ni, är något att fira, så denna hittills ohågsna måndag blir en uppenbarelsens dag att; än är det inte slut på kärringen.

Nu ska jag gå till affären och göra vad som behövs. Bamse får stanna hemma för han kan inte sitta bunden utanför. Än är det vinter kvar, säger mor.
😀



Kommentar borttagen och lite annat

Visst serru… beror på att jag har min tjocka ullkofta på mig och om jag inte drar upp ärmarna så kommer den åt lite av varje. Mitt när jag skriver svar på en kommentar, så försvinner den och upp kommer en varning ”kommentar borttagen” och en röd ruta där det står ”ångra”. Klart jag klickar på ”ångra”, men likt förbenat är den väck. Aarrrg 😦
Nu har jag dragit upp ärmarna och ger mig i kast med att skriva av mig lite.

Det här med att veta allt eller lite av varje är upp till person. Men jag blir rasande arg och besviken när jag ser hur bekanta till mig lägger upp a-n-d-r-a-s ”sanningar”. Då känner jag väldigt stor lust att blockera så jag slipper se ski..n. Jag är livrädd för pöbeln som ropar medhåll åt politiska åsikter fast de själva är köksbords-politiker. Det är vad jag vill kalla dem och besviken blir jag när det händer. Visserligen bekanta på håll, och varför de har den positionen har förmodligen min intuition redan sagt mig.

Det har sedan bra länge tuggats om ”Den djupa staten”. Hur makteliten tar för sig och hur missnöjet växer bland folket. Jaja, detta fenomen är inget nytt för så har det alltid varit – och är. Eller hur? Suveräna ordmakares inlägg över etern anammas och delas hej vilt, och köksbords-politikerna gnuggar händerna. Konspirationsteorierna väller ut som degen över en bortglömd degbunke.
Ska inte fördjupa mig ytterligare, men utan t.ex Wallenberg och den konkarongen hade inte de runt köksbordet haft några jobb alls att gå till. Istället har det svurits ed och förbannelse över de där som hade större förmåga att förvalta både slant och land. Utan de där herrarna (tänker på Per Albin bl.a) hade vi suttit kvar i små pörten och plöjt våra åkrar med lånad oxe och sett på hur de som samlats runt kungens gryta tog för sig – utan att orka göra något åt det. Knäckta under andra som med gevär tagit för sig, liknande de vi ser i diktaturer runt om oss idag.

Ska sanningen fram så är jag bara ett efterkrigsbarn som snappat upp, endera här och endera där, av allt resonemang som pågick. Och har jag alldeles fel så gör det detsamma för jag är ute ur leken vad gäller politiken. Har inte nämnvärt fördjupat mig om kunskap om vad som är bäst. Åkt gratis på efterkrigstidens gräddindränkta vetebulle och ropat: Se upp i backen!

Vad händer om nätterna

I min bädd händer det en hel del. Beror alldeles på vad som ramlar in i sömnen. Den där sömnen som jag alltid trott fungerar som någon slags tvätt och torktumlare. En nutida metafor förstås, men en tvagning och luftning av det gångna och det förgångna. En mix uppstår och ibland kan det vara ett mysterium att lösa. Men i förrgår natt vaknade jag av en sådan där aha-ingivelse. Sååå, ska jag göra! Kastade av mig täcket och Bamse glodde stort när jag satte mig vid datorn och googlade på ”enskild firma för pensionärer”. Efter mycket läsande hamnade till slut inne på skatteverket och kunde konstatera att; Tja, varför inte?

Naturligtvis var det planeraren inom mig som talat igen. Hon hittar lättast på mig när jag sover. Projekteraren hade ju redan fått igång mig med en flytt till annan ort och det var väl fritt tillträde för nästa fas.
Min gamla 30-åriga firma lade jag ner bara för något år sedan eftersom jag trodde att livet och orken var slut, och lika bra var det. Nu blir det omstart på andra premisser. Det blir nu att baka ihop allt det som jag gillar att göra. Skriva – måla – fotservice – och lite annat smått och gott som jag ska baka in, eftersom jag är den eviga mångsysslaren.
För ett har jag lärt mig under min levnad – jag sitter aldrig kvar där jag sätter mig. Perioder av långvarighet bevisar trivsel, och har inte galoscherna passat så har jag förpassat mig – annanstans.

Trodde väl aldrig i min blommande vår att livet skulle slå så många strängar på min lyra. Ändå känner jag mig inte på långa vägar, fullärd. Det blir väl ingen förmodar jag, bäst att lägga till så självkänslan inte dalar 😀

Igår sa de att det skulle bli storm och ett sabla väder, så Bamse och jag har varit ut för att slippa det värsta. Han hatar när det blåser. Känner sig oskyddad när blåsten nästan lyfter den lille krabaten från marken. Då kan han placera sig alldeles framför fötterna på mig och glor så där bedjande som ingen matte i världen kan motstå. Då blir han buren några meter och sen är det bra. Efter lite tröst så går benen som trumpinnar.

Vad sitter jag här för? Babbla lite enkelriktat och det är inte dumt det heller. Helt tillåtet och accepteras av en och annan läsare. Tack för det ❤