Blåst

”Tvärtemot vad de flesta tror är jorden faktiskt närmast solen i januari (perihelium – 147 099 100 kilometer) och längst bort i juli (aphelium – 152 102 400 km), exakt motsatsen till vad intuition och årstiderna verkar säga oss. Detta beror på att jordens bana inte är en cirkel utan en oval eller ellips.

Ur vårt perspektiv känns det som om jorden inte alls rör sig, fast den både roterar en gång om dagen och går runt solen en gång om året. Om du satt vid jordens ekvator skulle du snurra med resten av planeten i 1 667 km i timmen. Samtidigt färdas jorden i sin bana runt solen i 108 000 km i timmen.”

Det här som jag saxat ur bl.a Naturhistoriska museet, påminns jag väldigt ofta om när jag går ute med Bamse vindstilla dagar och kvällar. För det är väl knappt någon som tror mig om jag påstår att vi far fram som skottspolar i rymden i en fart av 109 667 km i timmen. Vad det blir i sekundmeter får någon annan räkna ut. Gjorde det en gång för länge sedan men har nu glömt den matematiken.

När det är så där nästan skrämmande stilla en ljummen kväll, faller jag alltid i tankar om varför vi helt enkelt inte blåser av. Vet ju det där med dragningskraft och att vindar inte finns i universum, och sånt där faktiskt, men ändå. Känner mig så in i nordens liten OCH ovetande hur allt hänger ihop. Känner mig som ett tänkande grundämne, lite utöver växt och djurriket.

Blåst kan betyda andra saker också, men jag tror inte jag blivit blåst så många gånger i mitt liv. Visserligen har det känts så ibland men ändå fullt medveten om att jag själv varit tvungen att ta allting för vad det är. Fel beslut att det inte blev som det skulle s.a.s.

Men… inga vettiga tankar här när jag ömsom klämmer ihjäl småkryp på rosbladen eller hämtar upp lite sommarkläder ur förrådet. Rantar runt i väntan på… vaddååå… just ingenting. Så skönt och avkopplande med vidöppna dörrar utan korsdrag. Blåsten har lagt sig till ro både ute och inne i huvudet.

😀

Att glömma telefonen på på inspelning

Inte förens i onsdags kollade jag i telefonen på inspelningen av den sång som blev framsjungen av mina vänner – enkom till min ära – vilket skedde i lördags. På displayen stod det 02:40:34 vilket betydde att jag blev så till mig att jag helt enkelt glömde att stänga av den.

Pratet och skrattet, sången, musiken har jag alltså kvar. Det är väl normalt inte vanligt. Fotografering är det vanligaste, men vem hinner fotografera om man som värdinna flänger omkring och ska vara uppmärksam på att alla trivs och får vad de blivit lovade av kolbullar, kaffe och allmänt välmående.

Kontentan av min födelsedagsfest ute i strålande sommareftermiddag och kväll blev graderad till 10 poäng, på skalan 0-10. Det var flera av mina nya grannar som aldrig hade ätit kolbullar och att tillaga maten alldeles själva, gav tillfälle till mingel och samspråk med okända människor runt tunnan med eld. Sång, musik, tipspromenad och ett crescendo avslutade kvällen med operasångaren Daniel Svensson när han sjöng ”Till Havs”, ni vet den där som Jussi Björling sjöng en gång. Inte lite stolt över att ha Daniel i bekantskapskretsen, måste jag tillstå. Granntanten på 84 år i huset bredvid föll i gråt av hänförelse och jag förstår henne. Somliga av oss människor har inkörsporten till det innersta i just sång eller musik ja, ni förstår vad jag menar.

Får väl tillstå att jag fortfarande under gårdagen var något omtumlad. Faktiskt. För varför binder jag fast Bamse utanför affären – talar om för två smågrabbar som sitter och äter glass att inte klappa hunden med de får gärna vakta den – kliver väg och snubblar på löplinan – slår knä och underarmar i cementplattan . klarar näsan och glasögonen med några centimeter.
”Oj, hur gick det tanten? ropade smågrabbarna oroligt.
”Det gick bra”, svarade jag och tittade ner på knäna där det var två ordentliga hål. Kände att det sved.
”Oj, du gjorde dig illa tanten”, säger den ena grabben storögt med tungan svepande över glasstruten.
”Nej då”, säger jag så käckt jag kan, ”nu får jag klippa av byxbenen och göra shorts av dem”, tröstar jag.
Då skrattar de små liven och jag går in i affären och köper mitt mjölkpaket. Väl inomhus drar jag upp byxbenen och två rejäla skrapningar men ingen störtblödning, men fasen vad det sved. 😀

Senare, och jag begriper inte varifrån energin helt plötsligt kommit ifrån, skriver jag färdigt den förbenade teaterföreställningen jag påbörjade för några år sedan. Nu ska den bli av. Jag har ju nya marker – nya människor – nya och mera idéer. Precis som om något släppt. Är det så att man måste bli 75 innan det blir lite fart? 😀 Förmodligen. Nostalgimuséet tvärs över vägen har en utomhusscen och den syns från mina fönster. Det skulle alltså ta ett helt år att komma till skott. Så till nästa sommar ska det spelas
En midsommarnatt – mellan dröm och verklighet”, på tiljorna.

Helt klart har jag äntligen ett projekt i händerna. Vintern är räddad. Planering, planering… jojo… äntligen

😀

Dricka fullmåne efter energidränage

Säga vad man vill men en lyckad födelsedag blev det i lördags. Idag måndag är det fullmåne och de där som använder sig av månen när den är full för att fylla på energierna ska jag använda mig av ikväll. Hoppas att det är molnfritt, tvärs emot lördagen då himlen var klar och blå – söndagen likaså. Idag drar skyarna snabbt över himlavalvet, nu så här på morgonkvisten, så det blir att invänta kvällen.
Det här med månen brukar jag ofta stiga ut mitt i natten och begrundande stå och filosofera en stund när jag iaf är uppe och rantar omkring. Har den inte vett att visa sig blir det stjärnorna istället. Den där känslan att vara ett mikrokosmos i förhållande till macro dito är förunderlig och stor.

Försökt fippla in en bild på lördagens begivelse men det blev en länk istället. Blir galen av bildprocessen men har bett om hjälp av en granne att lära mig ordentligt. Går det så går det och lycka till!

https://bergalott.files.wordpress.com/2022/06/20220611_175649.jpg

Gårdagen gick jag omkring som en tom mjölsäck. Orkade inte ta mig före med någonting vettigt. Några försök att ruska på mig men det blev bara lite mjöldamm som snabbt försvann i vinden.
Kan nån begripa att det emotionella kan ta musten ur en kropp? Iofs så var det 25 år sedan sist jag uppvaktades så där enormt stort men då var jag ju 25 år yngre. Sicken skillnad på ork. Jaja. det är livet och en fråga som uppkom i min dammiga hjärna är ”vad ska jag göra nu då”, precis som jag har hela livet att planera in. Läste på Lollos sida ett citat av Abraham Lincoln ”Det bästa med framtiden är att den bara kommer en dag i sänder”.

Har varit uppe sen 04.00 och nu efter tre timmar ska jag gå och lägga mig igen. Gomorron alla arla och glada. Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

😀

Är så trött – vill inte skriva…

… och vad gör jag då? Skriver så klart. Har varit hos en god vän 10 mil bort i tre dagar och hjälpt henne att dra Kirs från alla hennes blomland, ja även inne i hennes stora hönsgård som en gång hade inhysningar av ett större antal höns men idag endast fyra hönor och en tupp. Gänget i den gården hade jämt göra att kliva i det höga gräset och kom inte ens fram genom den bortre delen av hönsgården. Stackars höns tyckte vi och började draaaaaaaaaaaa. Efter tre dagars dragning är mina armar och händer i en slapp känsla av att ha arbetat. Muskelvärk m.a.o.
Men, det är inte så synd om hönsen utan det är synd om min kompis. Ensam i sin underbara lilla kåk sedan 34 år och har kunnat fixa allting själv. Från att bygga kök, väggar och garderober, mm inomhus till att ha format en helt litet paradis utomhus. Sedan pandemin och en axeloperation och nu den andra höftleden ur funktion, så är det klart att efter min egen erfarenhet i tillståndet så har jag lovat åka till henne igen i sommar.

Men nu är det redan tisdag kväll och om några dagar ska jag ha kalas. I morgon blir det bakning och torsdag röjning och på fredag kommer lasset med tunna för vedeldning, bord, stolar och attiraljer som hör till. På lördag smäller det klockan fem med tipspromenad medans eldaren (kocken) får fyr i tunnan och första kolbullen kan avsmakas.
Sen blir det som det blir. Somliga har lovat sjunga och spela – kanske någon håller ett tal, men huvudsaken att det blir fint väder.
Så alla ni därute i spacen som har en tumme eller två kan väl vara snälla och hålla dem hårt på mitt födelsedagskalas. Det är 25 år sedan sist jag blev firad så det är ingen naturlig åthäva detta. Jag är inte van, helt enkelt, och är faktiskt lite nervös över vädret men har hyrt allmänna utrymmen för säkerhet skull. Men kolbullarna MÅSTE tillredas utomhus, så jag håller på att se över hur många paraplyer jag har, eftersom var och en får hålla i stekjärnet själva. Självbetjäning för enkelhetens skull för han som håller fyr har bara två händer.
Ni ska veta att det är väldigt trevligt att stå med ett helt gäng andra människor runt en tunna och få lyssna och prata medans stekoset fyller näsorna och saliven rinner till. Vem gillar inte doften av stekt fläsk?

Nä, nu blir det kväller här, men Bamse ska ut en sväng först. 🙂 Gonatt

Fingerjympa

Stagnation? Ja, i huvudet. Få se vad fingrarna vill prata om.

Här om dagen upplevde jag något annorlunda. Jag blev kallad till en fysioterapeut och med den gamla erfarenheten i ryggraden efter 60 år i mitt gamla landsting, ville jag helt avboka den tiden.
Jag hade, för någon månad sedan, begärt hjälp och gnällt om lite ditt och datt över 1177, men mest behövde jag prata av mig. Och… till min förvåning blev det inga rörelser alls, utan hon arbetade utifrån något som kallas Feldenkrais-metoden. Jösses, tänkte jag när jag satte mig i bilen och åkte hemåt. En och en halv timmes samtal om både kropp och själ hade jag inte förväntat mig. Snopet – befriande – nöjd, och med en sarkasm över förlorad förståelse ”där hemma”. Tänk hur de olika landstingen bemöter sina invånare/patienter.

Nä, fingrarna fryser inte men det gör fötterna. Här har det installerats eller rättare utökats med ett par extra borrhål för värme och det har tagit sin tid med installationen. Den kyla som smugit sig in i självdraget har varit väldigt kallt, just om fötterna. Här är det inget nybygge utan byggt på 60-talet och golvdrag ingick i hyran. Men jag gillar det.
Stenläggningen på uteplatsen fylls sakta av gräs och maskros och en hel del gula minipenséer – så söta. ”Tänker inte rensa bort det”, sa jag till grannen som tittade lite undrande. ”Nänä” sa jag, ”det ska sitta kvar och är en del av min egen personlighet”. Urkraft underifrån så stenplattorna ger vika. Växt och livskraft så länge det finns vilja framåt. Just det.

Nu blev jag hungrig….. slut för idag (tror jag) 😀

Barndomsminne

Jag hade förmånen att växa upp på rena landsbygden. Är evigt tacksam över det och nu funderar jag på hur det påverkade mig i en viss fas, hur vi ser på döden och hur vi behandlar djurens hädangång.

Den grupp av barn som jag befann mig i var förutom mina två äldre syskon, granngårdens alla fem ungar och kanske någon till som händelsevis befann sig närvarande då vi höll begravning för upphittade döda djur. Framför allt var det fåglar.

Efter att de något äldre av oss hade letat fram pappaskar och lagt det döda djuret, inlindat i en tygbit, begav vi oss alla vördsamt i samlad flock in i skogen där vi hade en begravningsplats för djur. En smal stig med vajande gräs som slog mot barfota ben kom vi fram till den vackra gläntan i skogen som var bara vår egen. En grop grävdes och asken lades vördsamt ner och skyfflades över. Vi stod i ring, hand i hand och sjöng något. Vad vi sjöng kommer jag inte ihåg, men friden och händerna jag höll i värmde precis som solstrålarna värmde genom trädkronorna. Andaktstund som redan då lärde mig att, så här ska det gå till när man dör.

Inte vet jag hur det gick till hos barn i städerna. Kanske de gjorde likadant. Någon park kanske eller tog sopgubbarna reda på döda fåglarna. Måhända?

Miljön runtomkring varje uppväxande generation formar oss på olika sätt. Jag fick växa upp i fulländad frid och är så tacksam idag när jag kan möta allt ont som drabbar människor, djur och natur. Förmår se det utifrån min barndoms minnen som härleder från tidigt 50-tal. Då, när solen lyste och framtiden skulle för alltid levas i fred.

Jo, jo… som tur är hade jag ingen aning hur tillstånden skulle gestalta sig men, VEM VISSTE DET?

Hon med pudeln

En nära vän säger madame

en annan säger mitt efternamn

Vad har de för perspektiv

på mitt liv?

Kanske en vill hålla distans

den andre kanske vill ha mig någon annanstans

Är de nära eller kära

som ger mig dessa namn att bära?

Det här skrev jag för mycket länge sedan men det har fastnat i mitt estetiska öra. Tänkta tillmälen som omvandlas till någorlunda goda omskrivningar hör vi oftast inte. Har någon tänkt på det?
Efter att ha flyttat till ny ort i ren affekt, funderar jag på vad jag kallas på den här nya platsen bland okända människor. ”hon med pudeln” kanske. 😀

Min son bytte namn till sin hustrus vid deras giftermål och jag förnam en känsla av att hans pappa vände sig i sin grav. Från skräddare och arbetare till knapadelns förmätna namn. Men det gick bra det också, antar jag. Jag vet inte för vi har inte längre någon kontakt han och jag. Jag blev liksom kvar i den klass jag föddes i och är fortfarande stolt över det. Fick mina fundamentala värderingar och skapade även egna. Eller rättare sagt, tänkte efter ordentligt vad och hur jag platsade i livet.

Att leva i eftertankens kranka blekhet är något som sysselsätter mig dagligen. Utom de gånger jag har ett uppdrag, vilket slutfördes igår vid generalrepetitionen av den vandringsteater jag varit med och sytt kläder till. Klart att jag fick med mig mina egna värderingar och funderingar hem, men lyckligtvis inte involverad i övrigt, tack och lov. Interna slitningar inom det s.k. kulturella eliten rör mig inte i ryggen, men det sliter på sinnet, all den stund jag tillfälligt befunnit mig mitt i smeten. Min närmaste ”chef” var den som kom upp med idén och blev manusförfattare, idémakare, regissör, kostymör osv. blev sex dagar före premiär uppsagd pga samarbetssvårigheter med sin chef. Jösses! Kulturellt skit bakom kulisserna. 😦

Vilket namn jag ska benämna mitt hem just nu bör bli ”Rövarkula” för här är eftersatt till tusen. Men… jag tror jag går utom dörren och planterar lite blommor.

😀


Gökotta

Nog 65 år sedan jag var på en sådan men nu är det gjort – igen. Mm, det är inte bra med för mycket rantande i naturen. Göken själv hade dragit sin kos en kvart innan menigheten samlades, meddelade talaren i mikrofonen. Inte behövdes en mikrofon när jag var på den förra ottan, tänkte jag och tyckte i mitt stilla sinne, (eftersom jag har blivit mer och mer tyckemycke).

I år var det i en väldigt vacker hage med utsikt över en blank Öljaren. Då, 1957 var det på en udde utmed Nissan i Småland. Men… det ÄR en trevlig sedvänja och jag ska googla på hur den uppstod en gång i tiden. Men först ska jag somna om en stund för mot eftermiddagen är det konsert och då ska jag vara alert. 😀

Sökte på gök men det får duga med den här magra kraken.

😀

Bamse har fått första fästingen

Och det fast jag klippt honom nästan intill skinnet. Han ser ut som en benget eller som någon sa: plockipinn. Själv förundras jag varenda gång hur dessa smala ben kan springa och skutta nästan hur mycket som helst. Mina ben är också smala men inte hundan går det att skutta med dem. Han är dessutom äldre än vad jag är.

Strax ska han få hänga med in till syateljén på slottet. Det börjar dra ihop sig och fortfarande är det en hel del som hänger i luften. Själv tänkte jag fördriva tiden fram till avfärd och läsa lite här på bloggen. Men… solskenet och den blå himlen och det som kallas vår har tagit över skrivandet. Det märks och det är alla väl förunnat. Känner själv att vara ute så mycket som möjligt. Den där känslan av att ha gått ur idet, vädra ny frisk luft och sträcka ramarna mot det blå. Glömma bort en stund av vad som händer bortom horisonterna och bara finnas till – bara vara.

Ha en bra dag alla ❤ 🙂

Sy-problemet löst

Nu har det gått några dagar och jag blir tvungen att läsa på lite vad jag har skrivit de senaste gångerna. Tack för kommentarerna jag fått och hoppas ingen är glömd.

Men nu till den där symaskinshändelsen. Jag var ilsken som ett bi, och lät den stå över natten. Den står alldeles bredvid mig i sängkammaren och inte vet jag vad som hänt då. När jag vaknade vred jag på ratten och faktiskt, den gick att röra lite och tänkte, ”jasså, din luring, du behövde lite vila, du också”
Lät den vara ifred till dagen därpå och började joxa med min tröga gamle vän. Mycket motsträvigt lät den sig undersökas och jag plockade bort allt löst, pillade lite här och där, borstade och oljade, vände den på rygg och joxade lite till. Tänkte att jag var doktor och funderade på att verkligen ge maskinen lite lavemang men då… tro det om ni vill… helt plötsligt fungerade den igen. Yyppiiii… 😀
Var det min ironiska tanke eller var det lite omhuldande händer av ”matte”, det var frågan? Bamse behöver ju lite sådan omvårdnad ibland. Han har förstås förmågan att uttrycka det lite mer mänskligt i förhållande till en symaskin.

De´ va´ de´ 😀 och i morgon ringer jag och säger återbud till ytterligare besök hos specialisten, vilken jag ringde till och sökte råd hos.
För egen del har jag inga återbud för egen del att framföra efter min förfrågan hos den vårdcentral i min närort där jag ansökte om lite service för ett tag sedan. Det var väntat och kan konstatera att egenvård är det enda tillgängliga medel som finns för äldre kvinnor. Undrar om det fortfarande finns lavemangskannor? Sådana där med slang som mor använde på oss barn. Käre värld, men vad fanns det för alternativ på den tiden? Det var såpa i vattnet har jag för mig. Nu om dan kallas det för tarmsköljning och troligtvis vansinnigt dyrt på vissa privata kliniker, som det mesta inom egenvård. ”Allt kan man sälja med mördande reklam.. kom och köp konserverad gröt” 😉

Nä, ut i solen och sedan sy till teatern. Söndagens uppdrag – helt frivilligt 🙂