I morgon ska vi bli fotade

Fotograf beställd och hoppas att denne kan få till en bra säljande bild. Sakanr att inte ännu vågat tinga en egen logotype åt oss, men går det väl den här första vändan med sommarteatern så kanske det blir lite klirr i kassan. Vem vet. Ännu skiner solen och jag inbillar mig inte att det ska bestå. Vädret är en rackare att luras och det är några veckor kvar.

Det är lördagskväll och jag är trött. Förmiddagen målades kulisser och på eftermiddagen en vandringsteater inne runt slottet och det var väl så där lagom trevligt. Känner att det suger i magen och funderar på om jag hunnit äta riktig mat idag. Hmm, kanske inte precis…?

Nåväl, morgondagen stundar och nu börjar det brännas ser jag på skådespelarna. Oj, sa någon som jag vet inte har sina tidsenliga kläder färdiga. Men det är dennes problem. En hel vår har gått och det har funnits tid för både rådfrågning och hjälp. Lite tuff är jag nog när det gäller att hålla det som lovas. Men de övriga har allt klart. Det är bra!

Mötte en pensionerad kyrkoherde idag när jag hann gå en sväng med Bamse. Han stannade bilen och frågade om det var jag som skrivit den där boken ”Det var då det”. Ja, jo så jag och tackade för hans positiva kommentar. Passade då på att fråga honom om den där likvagnen (jag skrev om tidigare) på en affisch som ska väcka intresse i bygden. Absolut, sa han, så nu vet jag att inte ens en gammal kyrkoherde har något emot idén.

Nä, nu släpper jag det här för magen knorrar och ska jag klara träning och fotograf i morgon bör jag gå och lägga mig.

Gonatt 🙂

Annons

Fingerjympa

Vissa dagar är det som om jag hemsöks av något som påverkar mig alldeles fruktansvärt. Jag blir övermannad av sorg och nostalgi så det svider i själen och jag vill nästan gråta. Jag letar i mitt inre om det är någon som tänker på mig och som jag borde kontakta. Är någon ledsen och jag fångar in det? Det har hänt förr och jag har själv fått uppleva det vid några tillfällen. Tvärs emot alltså.

För att skingra de dystra tankarna vill jag springa min väg i tanken. Hitta på något som distraherar. Skriva? Har konstaterat att jag inte klarar att skriva romaner eller något säljbart. Lite förkrossande i efterhand eftersom så mycket tid lagts ner på sådant. Men förmodligen fyllde det sin funktion, då.

Fingerjympan står alltid beredd på bloggen där jag kan pysa ut den ånga som trycker på inifrån. Ibland är det några som gillar och ibland en kommentar så jag vet att någon hör mig.

Tankarna ligger även något i förväg, så att säga. Fantasin behöver nya tentakler ut i något obestämt som de vill inrikta sig på: nästa gång då? En fars, en tok-operett, revy? Känner en lust till att sänka storsångarnas begåvning ner till gräsrotsnivå. Förklaringen är att i min reaktion av sista musikfestivalen innehöll både häpnad, vånda, förskräckelse och bubblande skratt över stolligheter. Allt är visst tillåtet för att roa en publik. Så varför kan inte lilla runda goa sångarkompisen i kyrkokören ligga på golvet under ett bord och efterapa Loreen.

Kontrasterna är enorma på de stora scenerna så varför inte sångmässigt göra en show på gräsrotsnivå. (detta tänkte jag inte alls komma fram till när jag började min fingerjympa för en stund sedan). Nu är tanken född, men det måste finnas ett grundläggande tema. Undrar bara vad kyrkans folk tycker om att nästan hela kyrkokören åbäkar sig på scenen. Men va 17. Lucifer, änglar och ett par andra är ju redan med i den allra första svängen nu i sommar, och jag tror inte någon blir utslängd från kyrkokören för det.

Ska jag klara att skaffa musiker som vill hänga på? Deeet är nog det värsta. Sådant har jag jagat förr och satan i gatan vad svårfångade de är. Är de introverta tro? Vågar inte släppa loss och lita på en fladdrande hjärna som tar hopp ute i det blå ibland. Jag är ju fortfarande ganska ny i byn dessutom. Men flitigt klickar folk ”gilla” på den lokala facebook-sidan när jag lägger in bilder från övningarna med lite text som bihang. Kallas visst dold marknadsföring, hehe… 😉

Visserligen dök det upp ett par musiker i söndags. En av dem (hon) har åtagit sig att ta sig lite ton där det fattades. Hon är dotter till vår kvinnliga huvudrollsinnehavare och har tydligen skavt scengolven på både det ena och andra viset. Hon hade i mina ören en sjusärdeles röstkapasitet. Så någon mygga på kinden behövdes inte där.

Nä… nu får det räcka för den här gången. 😀

Fundering om hädanfärder

Lånad bild från nätet men… det står en liknande på det nostalgimuseet där vi ska framföra vårt bygdespel i sommar. Nu har den burleska tanken infunnit sig att använda den i vår marknadsföring.

Om vi placerar Lucifer med en ängel på kuskbocken och kvarvarande 7 skådespelare i och framför vagnen, samt två klonade människor från framtiden som drar kärran framåt. Tror ni vi blir anmälda för etikettsbrott eller något annat som tycker det är en vanvördig handling i ett scenario på en affisch?

Hur som helst ska vi undersöka saken samt ta några bilder ute i det fria söndagen den 4 juni. För visst är det lite chockartat att våga utnyttja detta till en säljande effekt. Det finns säkert de som blir rent utav förbannade.

Handlingen i skådespelet tilldrar sig från en fattigstuga vilket innebär att händelserna redan är begravda och glömda av tiden. De två klonade figurerna som ska hålla i skaklarna symboliserar framtiden och därmed släpar på ”bak”-tiden. Är det inte så livet är. Vi bär på historia allihop. Vem kommer ihåg oss om tusen år?
Samtidigt vill vi naturligtvis marknadsföra detta Nostalgimuseum som råkar ligga på den plats vi bor på.

Jag personligen har inget större förhållande med den kyrka jag råkar vara inskriven i annat än att jag gillar att sjunga i kören. Döden behöver inte vara så avskräckande och behandlas med den vördnad som kan tyckas vara av hävd (och gammal vana). Jordens alla människor ser på döden så otroligt olika. För de flesta finns ju ett ”Nirvana” och andra ställen att hamna på. Somliga blir direkt begåvade med upphöjelse i olika varianter. Här hemma får vi visserligen vänta på den yttersta dagen innan vi ska väckas till liv igen. Så, nå… är det inte lite så som min uppdiktade Lucifer uttrycker det:
”Det är jag som är navet i tiden”, vilket avfärdas av fattighjonet med:
”Den där…. han kan inte ha alla getterna hemma”.
För mig får det vara hur det vill. Alla får bli saliga på sin tro.

Tro inte att jag själv aldrig upplevt sorger. Det har jag. I lite för stor mängd. Och respekt har jag för levande människors sorg och sorgearbete. Alla bär med sig upplevelser men inte ska väl någon behöva ta illa upp av en gammal vacker guldsmyckad likvagn? Eller?

🙂

Vaken hela natten

Tja, ibland blir det bara så. Och just i natt kunde jag inte ens somna fram på småtimmarna. Nu har jag varit uppe sedan 05 och mött morgonljuset. Ätit frukost och tänker klä på mig och gå ut med Bamse. Lyssna på fåglarna som nästan ekar ute i luften. Så stilla och lugnt innan andra världsliga ljud tränger på.
Kajorna som byggt bo uppe på vinden ovan köksfläkten hörs inte längre. Troligtvis är ungarna redan utflugna. Det har varit ganska trevligt med deras kraxande så nära när jag stått vid köksbänken och försökt vara husmoderlig.

Förslag och idéer till affisch har blivit gjord för nu börjar det bli aktuellt att skynda på lite grand med marknadsföringen. Den 4 blir det fotografering av gruppen och då ska alla vara färdigklädda med sina munderingar.
Idag ska ljudteknikern komma över på förmiddagen och se hur det ser ut med scen och vad och OM det behövs hjälp med mikrofoner. Ni vet, sådana där myggor, de kallas. Helst vill jag köra in natura men får väl böja mig för expertisen. Men… kostar det för mycket så blir det ett bestämt NIX från mig. Lite extra press på ett par skådisar som har svaga röster. En giltig på grund av ålder och hjärtat men den andra är fullt frisk men mest van att sjunga i mikrofon. De åtta övriga hörs ändå. Tänk att vi blev 10 man som ska göra mitt bygdespel. Vad sen folk tycker rör mig inte i ryggen. Har alltid svar på tal vad det anbelangar: Gör något bättre själv då! (fast med ett stort leende).

Stöddig? Nja, lite men varför jag gör sådant här kan jag inte begripa själv. Mycket grubbel att allt ska klaffa så inte undra på att jag inte kan sova.

Gomorron 😀

Banken i burken – tant som är purken

”Tänk… jag skulle aldrig ha klarat det här”, sa jag till ordföranden och tog honom i handen. Tryckte till så han skulle känna sin betydelse.

Att skaffa ett bankgiro till en ideell förening är inte något vem som helst kan göra. I alla fall inte om man inte har full utrustning hemma med datorer, skanner osv. Därtill och absolut nödvändigt: kunskap i det digitaliserade samhälle som byggts upp runt oss varvid somliga åldringar, som undertecknad befinner sig i, inte hänger med ett smack.

Jag trodde i min enfald att det bara var att knalla in på banken och fylla i några papper. Jo, tjosan. Inte då. Det skulle hämtas hem digitalt och fyllas i på skärmen och skickas tillbaka med signering via spacen. Nu åtog sig ordförande att göra allt detta och han som är i sin krafts dagar klarade det på ett par timmar sammantaget, med hämtning, en massa kryssande i rutor och så hade han en skanner.

Hur långt ska det gå? Och dum i huvudet eller om vi är otroligt naiva vad gäller att lämna ifrån oss våra bankuppgifter till vem som än ringer och begär det, talade de om på nyheterna. En förfärlig massa äldre som polisanmält detta. Om det var runt 80 tusen anmälningar tror jag att det rörde sig om. Har glömt exakt. Hur som helst är det förfärligt.

Hur som helst njuter jag precis som övriga av denna värme. Det är nu allt kallt om fötterna – stela leder – golv och fönsterdrag – ishalka – skrapa bilrutor osv försvinner ner i glömskans labyrinter. Tackom och lovom.

Idag har jag namnsdag kom jag på och firade med ångade saltsillsfiler. En udda rätt som jag blir sugen på ibland. Gräslöken står ju präktig och grann utanför dörren och förfinade gräddfilen som råkade finnas längst bak i kylskåpet.

Nä, nu är det dags för en runda runt huset med Bamse. Gonatt! 🙂

Ett skit att bli gammal

Hela livet har jag gått omkring och varit glad – och snäll. Kan någon begripa? Det är ju inte alls sant. Helt klart något som lades på mina axlar redan i tidiga år och jag kan till en viss del förstå. Mina föräldrar var redan gamla när jag kom till. De hade med andra ord egna ryggsäckar från 1800-tals föräldrar som de i sin tur formades av. Så vad fick jag med mig? 1800-talet eller kunde jag formas av förra århundradet. Klart att jag kunde – socialt. Men den där innersta kärnan… undrar just?

Är det inte underligt att på ålderns höst hänge mig åt att göra räfst med mitt eget liv. För det första så trodde jag aldrig att jag skulle vara med så här länge. Låter som jag vore uuurgammal, men så humant är det inte. Just nu ensam och tungsint förvisso, och tycker att det mesta redan är sagt och gjort. Av mig själv och av världen där ute.

Ändå stretar jag vidare dag för dag – timme efter timme. Är det otacksamt, tro? Somliga vill säkert göra den bedömningen eftersom mottot ”Fånga Dagen” är så omåttligt populärt. Varför ”fånga” dagar som för det mesta är ändlösa av innehållslöshet? Framtiden har blivit Bak-tiden. Och en annan sak är varför vi alla, även jag, inte vill tala om när vi verkligen mår tjyvens. Möjligt kan vara att vi inte vågar bekänna färg ordentligt. Kuvade av något inpräntat sedan barnsben. Varför står vi och snyftar i näsduken på en begravning när jag kan se hur andra folkslag högljutt tjuter och verkligen tar ut svängarna i sin sorg. Varför är vi så tillknäppta? De flesta av oss andra är precis som jag. Stänger inne känslorna och fångar dagen istället. Varför? Är det format sedan urtider, genom generationer? Fan vet.

Är det så här, i min ålder att jag ifrågasätter alldeles för mycket. Någon sa det till mig. Är det bara jag? Kan inte tänka mig det, men får förstå att tillgången på likasinnad stolle är en utopi att finna. Tiden är dyrbar och trots att det kan kännas mer ibland av tunga tankar så är i alla fall Bamse klippt idag. Finliret får förgylla en annan dag.

Ibland måste det bara ut. Åldersdeppen som ingen talar om. Inte jag heller…
(Hoppas att jag inte förstört någons dag 🙂 )

Fingerjympa

Ett tydligt tecken på att det inte är bra att gå för mycket i egna tankar är skitsaker som inte har någon betydelse. Som att reagera på kontrasterna i livets vardag då det jag har ligger ute i spacen för information om vad som händer där ute.

Alecta och de 20 miljarder som försvunnit av hopsparade pensionspengar, till sommarmoln och Tussilago och vad andra har på sina tallrikar. Attentat som troligtvis är fejkade av ryssarna själva och eventuellt ett annat som snart kommer att klaras upp angående Nord Stream.

Just nu har jag ett ensamt bamseproblem och det är att raka nosen på jycken Bamse. Har lagt fram filten och han sticker iväg och gömmer sig. Laddar för attack på den där förskräckliga marodören som ska föreställa matte. Igår blev han badad och det går bra men gu nåde mig om jag försöker torka honom med en handduk. Morrrrrrrrrr…. säger fyrbeningen och ögonvitorna glimmar hotfullt. Döda döda döda rör mig icke för då…

Nåja, morgonen har varit både lugn och lång, men vågar inte lägga mig för en tupplur och låta boken ramla ner på näsan. Distraktion kanske det heter, istället för att möta problem. Bättre fly än illa fäkta.

Bakat har jag gjort. Igår och i förrgår. Ska aldrig mer påta mig att vara kaffetant vid hembygdsföreningens torsdagsträffar. Hatar att baka och här på landet ingår det förmodligen som tradition, så jag måste undvika det där mötet höst och vår då ordförande har en lista på evenemang för underhållning och samvaro över en kopp kaffe. Ska göra som Bamse; morra och visa tänderna ifall jag blir tillfrågad igen.

🙂

Glo på TV är ingen ”hit”

Har hitintills aldrig tittat på Robinson. Skymtat förbi någon gång och jag gillar inte det där med utslagningar, därav mitt ointresse. Men ikväll tittade jag i den halvtimme det varade. Sikket skit!

Hur kan människan hemma i soffan bli klokare av att se på andras tillvägagångssätt med att gå bakom ryggen och utföra sina ränker till eget gagn? Jaja, det är pengarna som hägrar i utslagningstävlingarna men  jag tycker att det är fördärvligt. Befrämjande av denna ynkedom som endast människan av alla jordens invånare är specialist på.

Slog över på SVT1 Uppdrag granskning och följde vad som utspelar sig ute på böljan den blå. Det blev iaf informativt och jag fick bli medveten om hur ofantligt stora elförsörjningsområden av vindkraft som ligger ute i havet. Nordsjön, Atlanten, Skagerak,  Östersjön och ännu längre ner mot Englands och Skottlands östkust. Och samtidigt se hur spionage fungerar, i det här fallet av björnen i öster.

Jaja, lilla Bergalott försöker vara smart och tror sig veta bäst, men det är inte det jag ville komma fram till. Orsaken är att jag för tillfället är helt boklös. Vet inte hur det ska gå, för somna utan läsning.. ???
I morgon klockan 12.00 ska bygdespelet presenteras inför ett mindre sällskap och några av mina aktörer är med och det är ju tur det. Marknadsföringen börjar så smått.

Maj står för dörren och det är en sabla tur för nog måste det väl ändå få bli lite vår och värme någon gång. I söndags tränade vi på utomhusscenen och trots skapligt väderlek har det känts i kroppen i veckan.

På förmiddagen fick jag ett trevligt ”mess” som livade upp och sådana borde ramla in lite oftare tycker jag. Det lyfte mig från de dystra tankarna jag gnölade om i mitt inre. Så det var säkert någon mening med det.
Skickar jag några sådana själv. Nähäää, inte då. Eller jo, det händer kom jag på. Ibland.

Har nyss varit ute med Bamse och tror ni på 17… han står vid dörren och vill ut igen. Men mig lurar han inte. Det har gått någon vacker dam och skvätt ut sin parfym utefter vägkanterna. Jojo, somliga förstår att det är vår och känslosvall inom vissa områden.

Gonatt 🙂

Hastigheter som överträffar mitt förstånd

 När jag sitter stilla på en stol deltar jag i många rörelser. Ibland när jag sitter på en sådan och ser upp mot himlavalvet och stjärnorna tindrar, funderar jag på min egen lilla funktion i det stora sammanhanget. Stort och smått och inte kommer jag så värst långt i mitt tänkande och då kan jag roa mig med att googla och saxa ut kunskap som inte är min, naturligtvis.

*** Först och främst följer vi jordens rotation kring dess egen axel. Hastigheten i denna rörelse beror på var på jordklotet vi befinner oss. Vid ekvatorn är rotationshastigheten 1670 kilometer i timmen, medan den är något lägre på våra breddgrader.

Vi följer dock även med jorden runt solen med en fart på 107200 kilometer i timmen. Därtill kommer att hela solsystemet rör sig runt Vintergatans centrum med en omloppstid på 225 miljarder år.

Då solen befinner sig 27000 ljusår från Vintergatans centrum är längden av dess bana 170000 ljusår. Räknar vi på siffrorna, ser vi att solsystemet rör sig runt i galaxen med drygt 800000 kilometer i timmen.

Rörelsen runt Vintergatans centrum är inte den sista i raden. I vår lokala galaxsamling rör sig Vintergatan mot vår granne, Andromedagalaxen, med en hastighet av cirka 470000 kilometer i timmen, vilket kan leda till en kollision mellan de båda galaxerna om några miljarder år.

Dessutom verkar det som om hela vår lokala galaxhop attraheras av en enorm supersamling 150 miljoner ljusår bort. Den har fått namnet The Great Attractor – Den store lockaren.

Vi färdas mot denna superhop med cirka 2200000 kilometer i timmen.

Slutligen deltar vi alla i universums utvidgning, men här är det frågan om en utvidgning av själva rymden, där alla galaxer dras bort från varandra. Det är inte frågan om rörelse i allmän mening.***

Nu är det så att jag inte har skrivit det här precis nu. Detta hittade jag på ett gammalt dokument från 2015. Inte till någon nytta alls men håll med om att det är bra underligt att vi inte blåser bort, och att inte ordningen i universum rubbas. Det står vi själva för. O-ordning alltså.

😀 Solig lördag på oss alla 😀

Lagen om alltings djävlighet = Murphys lag

Igår ställde jag bilen på sin vanliga plats. Drog i handbromsen och lossade vilden Bamse som, som vanligt propsade på att få komma ut fort.

Det var igår runt 17tiden. Idag på eftermiddagen när jag tittade ut så stod inte bilen på samma plats. Lite skymd bakom en buske men ändå tillgänglig för ögat. Borta. Då hade jag ändå stunden före fått besök av en som kom gående över gården med sin rollator och då stod den kvar. Naturligtvis, annars hade vederbörande reagerat.

Lite svårt att förklara, men bilen hade efter ett dygns stillastående på sin plats, frigjort sig från bestämda ställe till en annan. I svag lutning hade den fått för sig att rulla fem till sex meter bakåt till närmaste volvo, och ge den en akterkyss med dragkroken. Puss på dig du.

Tja, vad göra? Inse att det är dags att förstå; att distraktion påverkar stunden och att en hundusling ska ha så sabla bråttom ut? Eller spökar det på gården? Huuuuur kan en bil få för sig att släppa alla hämningar och bara ge sig iväg? Efter ett helt dygn? Bakåt dessutom.

Naturligtvis hade jag dragit åt handbromsen för dåligt och om jag, som jag brukar, hade växeln i, vet jag inte för jag blev så stressad att jag bara kollade av handbromsen när jag satte mig i bilen och drog loss den från plåtkyssen.

Nåväl, redogörelse är gjord till både försäkringsbolag och till grannen och jag påtar mig skulden oförbehållsamt.

Det var dagens händelse utöver symaskinen som fått jobba. Sen har jag upptäckt att jag har varit så lite vid datorn att dammet har lagt sig mellan tangenterna. Ska lära mig att lägga ner locket. Så en erfarenhet rikare och en lärdom likaså, till gagn för vidare … tja, vaddå?  Somliga lär sig aldrig. 😀