En tung morgon

 

Idag ska L.s dotter och jag hämta ut urnan med det som finns kvar av pappa och man. Det är tungt. Vet inte hur hon kommer att uppleva att ha pappa i bilen sträckan upp till Vågsfjärden där han ska strös ut. Arma barn. Visserligen kvinna och vuxen men i mina ögon förblir hon ett av ”våra” barn.

Jag vankar omkring i väntan att sammanstråla vid kl 12. På den plats där han tillbringat de sista 5 åren. Inte särskilt rotad men var beredd att bli det – för min skull. Nu får han komma hem till trakter han kom ifrån som ung och med framtiden framför sig. Halva livet blev södra delen av landet där han bildade familj och strävade för både dem och sig själv. Ständigt framåt. Ihärdigt och tryggt. Byggde hus med egna händer och odlade det han var ämnad för. En jordens man. Gröda som gav näring – åkrar och ängar – höst och vårsådd – jordens och skogens förvaltare. Lite fick jag dela. Förstå och lära mig. Landsbygdens problematik i dagsläge och om hans vandrig fram till hans sista mål.

Målet var jag. Känner mig hedrad denna dag trots att jag gråter och bävar inför att möta dottern och överlämna den vackra gröna urnan. Vet att hon tar emot den med kärleksfulla händer.

Fredag och kväll

På balkongen står ett glas vitt vin. Odrucket. Sjön ligger blå och vacker som en bild av det fulländade. Det som skapats av tidernas gång. Planetens tillblivelse och oförutsägbart är det för en liten människa som står och glor i ett höghus tio våningar upp.

Innanför balkongdörren står den stora tv-skärmen. Där sjungs det ”på gränsen” och kronprinsessan får sin uppvaktning av media, och på en annan kanal sveps ett lik in i en plastpåse av större format. Det finns en röd knapp på min dosa.

Vilket är det som är ”världen” och ”livet”? Där ute finns de andra. De som lever med varandra. Här finns bara jag. Jo, en hund har jag som följer varje steg jag tar. Går jag till köket så följer han och ser så förväntansfull ut – sätter jag mig vid tvn så lägger han sig bredvid i soffan – sitter jag, som nu,  vid datorn ligger han bakom stolen på golvet. Alltid med. En följeslagare utan ord. Oförbehållsam i sin kärlek som grundar sig i behov – av föda, promenader och mat. Ett kli under hakan och lite rufsa om i pälsen, så är han tacksamheten självt.

Saknaden är stor efter den som gjorde så för mig. Rufsade om i mitt hår – klappade mig på kinden – lagade den godaste maten – tog mig till platser med överjordisk skönhet – ville vara nära i varje ögonblick – en ständig följeslagare. Saknaden är stor.

Men gråten är borta och glädjen finns där. Inser hur liten och obetydlig en tillvaro kan vara men ändå finnas till och vara tacksam. Njuta av varje ögonblick som var – som är och ska komma. Vad kan en människa mer begära?

Visst har det hänt nåt?

I måndags härjade Strulan som en demon och hon blev mot natten utvisad till mörkret där utanför när Solan fick nog, så på morgonen efter blev det full rulle och ett strålande sommarväder. Ner på stan och kontaktade och överlämnade böcker till två tidningar och råkade på ena stället stöta ihop med en gammal arbetskamrat sedan många herrans år. Det blev en glad pratstund inne på hennes kontor och det beslutades om att de skulle återknyta kontakten och ta vid där de slutade. De två gick på yoga tillsammans och detta ska de nu ta upp igen till hösten. Solan är fullt medveten om att det behövs, för trots att hon försöker så blir det aldrig någon kontinuitet i de akrobatiska eller de meditativa övningarna.

Idag är dags att ta tag i mönsteruttagning till den lovade medeltidsklänningen som Bergalotts lilla släkting ska ha på sig vid Medeltidsdagarna i Arboga. Den lilla är nu stor och har genom åren alltid varit med om detta, och i år ska hon få vara med om att tillverka sin egen dräkt. Tyget är inhandlat sedan ett par veckor och ligger på soffkarmen och bara väntar. Flickan väntar säkert hon också och vill antagligen få ett besked om att få provas och mätas i den lakanssydda klänningen som först ska tråcklas ihop av Solan och hennes granne, som är väldigt händig med detta göromål.

Tja, hela morgonen och förmiddagen har gått åt till att renskriva och korrekturläsa ett annat manus. Det värsta är att på datorn ser det snyggt ut men med erfarenhet vet hon, Bergalott, att det ser helt annorlunda ut när det går i press. Svårigheten är att ”sätta” och få det rätt. Solan står bredvid och försöker muntra upp henne men nu verkar hon ha stängt ner för den här dagen.

Både Vulkan.se och Solentro.se har verktyg så att det ska gå att göra egna böcker. Den första har numera ett verktyg som ingen fan begriper och den andra blir åt helskotta för dyr, muttrar Bergalott, men Solan bryr sig inte.

Men… med tiden ska det lösa sig. Solan har tyglarna just nu och ska med alla medel försöka hålla Strulan borta.

Böckerna har kommit!

Glädje redan ikväll 😀

Lollos Ritrum

Nu har jag dem i min hand, i sitt tryckta format. Böckerna ”Hubbo – Det var då det”.
Nu kan jag ärligt säga att jag är ganska stolt över resultatet. Det känns jättebra 😀
Hoppas att du känner på samma sätt, Anna-Charlotte, när du får dina böcker i din hand.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det finns ett känt fel i denna första upplaga, men det finns en viss charm i sådant. Man kommer alltid att lätt kunna skilja den första upplagan från eventuella nya … 😉

Här får ni lite länkar som berör boken:

Smakprov

Google (utdrag)

Adlibris

CDON

Bokus

BoD

View original post

Två ljus brinner…

 

… i sina behållare på balkongen. Över Mälarens vatten ligger fullmånen och det skymmer. En aning av lila i öster och vinden från söder. Ljummen och stilla.

I år kallas det inte Big Power Meet utan har bytt namn till Summer Meet. Ifrån att ha varit en av världens största samlingar varje år av gamla (oftast) amerikanska vrålåk från 30-50-talet, så har den nu decimerats och är uppdelad. Den gamla ligger nu i Lidköping och den nya i Västerås.

Jag mediterar och hör musiken och uppträdandet från flygplatsen där de flesta campar och har sitt natthärbärge.

Jag ler. Åt ungdomen och de nya generationerna som gläds en kväll som denna. De har fått visa upp sina fina bilar på cruising genom staden och förmodligen både stolta och fulla vid det här laget. Kromen välpolerad och alla de rysliga ekipagen som förr samlades som flugor i kölvattnen efter de verkliga troféerna lyser med sin frånvaro. Fylla och slagsmål och ekivokt uppträdande är förmodligen i Lidköping. Tack och lov suckar säkert många i Västerås för det var ett otyg. De som klagade och gnällde var förstås en del av publiken som kantade gatorna, men vem var det som skräpade ner mest? Hahhaaha… just det… publiken.

Ikväll är jag nöjd och lugn. Har varit till sonen som hjälpt mig att scanna och photoshopat (eller vad det heter) mina kolteckningar som nu finns på ett USB-minne. Det kan jag hantera.

Det är en fin pojke jag har som vill hjälpa till. Nu kan jag försöka lägga in både bild och text på den gamla boken från Vendel/Vikingatid. Undrar just hur länge den har legat i byrålådan. Men nu har jag blodad tand.

På måndag får jag för första gången hålla i den bok som redan ligger ute i näthandeln. Med 17 års boende på orten, som den boken handlar om, så har jag liksom en saga att berätta. Från den gamla ”goda” tiden. Mycket av de människor jag mötte inom hemtjänsten berättade. Ett rikt stadsarkiv fanns till hands, men framför allt mycket fantasi.

Men nu är nu och ljusen brinner sakta ner och det är dags för sömn.

Mer från tiden i hemtjänsten

Som tur var så hade vi en chef som älskade att sjunga.  När det blev aktuellt att en musikpedagog från Linköping skulle komma och gästa oss – brukare och personal, blev det en vändning utan like.

Jag med mina sånger och gitarr och två till ur personalen anmälde vårt intresse att få vara med i ett eget musikaliskt projekt, ja, då var lyckan total. Vi fick oss tilldelade att arbeta med musik ett par timmar i veckan – på arbetstid.

Vi samlade ihop en hög av åldringar (detta var inom servicehuset) och satte igång. Vi tog enkla gamla sånger och till vår förvåning var det inte många som snubblade på vare sig sången, texter  eller röstresurser. Det blev en grupp av Demens Afasi och Stoke och vanligt gamla och friska. Fast de friskt gamla droppade av vartefter. De tyckte nog att vi hade för enkel repertoar. Därtill att de förmodligen inte ville vara samman med de som hade drabbats bra mycket hårdare av ålderdomen. Lite skämmit, kanske rent av.

Nåväl, alla blev naturligtvis inbjudna och det sållades, som sagt, bort av de som inte ville och återstoden var de som vi egentligen hade som mål. Att träna talet och finna glädjen åt dessa som pratade med sig själv i spegeln eller de som förblev tysta eftersom ordförrådet hade försvunnit och de som av stroke hade mist så mycket mer.

Så döpte vi sånggruppen till DeFaRo. Någonstans finns vår signatursång liggande i mina gömmor. Den lärde de sig utantill och antalet sånger var inget problem att utöka, för gamla sångtexter och melodier fäster i ena halvan av hjärnan på grund av att inlärningen fäster sig kvar i lustcentret, och de talade orden ”språket” som man sedan lär sig i livet sitter i den andra halvan. Så förklarade pedagogen som vi fick komma på kurs hos. Vad hon trollat fram under åren med gamla och tysta människor lyssnade vi på – och häpnade. Vilken lärdom vi fick!

Så skulle vi göra vårt första framträdande naturligtvis. Vi hade tränat och alla var överlyckliga för att få vara med om något så stort. En liten kvinna, tunn som en fågel och väldigt pippinett hade totalt tappat sin kommunikation. Men sjöng gjorde hon i refrängerna. De satt. Just den här lilla damen hade inga tänder och när hon sjöng ut, med en liten hatt på huvudet och med strålande ögon, för full hals oande med så gott det gick fram till: ”SE MEJ FÖR HÄÄÄÄR ÄÄÄÄÄR JAG” från Ainbusk Singer, så gick vår enhetschef utom dörren en stund, för han grät av rörelse.

En annan dam som nästan helt tappat språket kunde inte hänga med i de nyare texterna men vi fick henne en gång att sjunga 10 verser av ett gammalt skillingtryck. Dessa sånger gjordes på 1800-talet och naturligtvis hade hon fått med dem genom modersmjölken. Helt prickfritt flödade orden.

En annan positiv åtgärd använde vi när vi var ut och gick. De flesta gamla drar benen efter sig och det är fullt förståelig, men när vi gick i takt och sjöng: ”Vi går över daggstänkta berg fallera”, så kunde det verkligen gå undan om vi ökade takten i sången lite grann.

Om jag får råd ska jag skaffa mig en ny gitarr. Det finns otroligt mycket att kunna bidra med inom demensvården. Jag är ju också pensionär idag och vem vet hur länge. Får ta itu med den funderingen till vintern. Då behöver inte bara jag muntras upp. Halt och kallt och fyyyyy…

Sitter med öppen balkongdörr och hör hur barnen fortfarande är på bollplanen utanför. Det är sommar och jag njuuuuter.

 

Argbigga

Så kallade min far mig för när jag var liten och en bit upp i den då icke uppfunna tonåren. Hade väl humör då också fast jag glömt det mesta. Hade inte så mycket att vara arg över, vad jag minns. Kände mig nog mest flat och intetsägande precis som jag ser på mig själv idag. Ytterst sällan jag tar till humöret.

Men det gör en del andra och det är inget större fel i det. Alla ska få komma till tals, även om meningarna skiljer sig åt.  Vill berätta om ett svar jag fick inne på en annans blogg. Jösses, det nästan osade svavel. Väldigt bra för då fick jag något att skriva om.

Det är nu närmare trettio år sedan jag började i hemtjänst och blev kvar där i tio år ungefär. En väldigt betydande del av mitt liv. På den lilla orten fanns det gott om behövande och vi hade en hård och rättvis chef. Alla jobb skulle ”ut”, som det hette. Betydde att ingen skulle behöva vare sig vänta eller bli ovarsamt omhändertagna. Alla hade sina tilldelade uppdrag och dubbelgång var helt uteslutet på den tiden.

Det fanns en innegrupp, och en utegrupp som åkte runt på landet. Jag hade förmånen att arbeta i båda lagen eftersom större delen av gruppen var flexibel. Några naglade sig fast i innegruppen för det var liksom lite enklare. Inte så mycket åka under kalla vinterdagar och nätter och lätt att befinna sig inomhus och på samma ställe. Inget ont om det heller. En del vill ha det så.

Den stora glädjen var just att få vara med om att möta människor i de övre åldrarna, ja även yngre fanns. Det betyder att samvaron med de behövande var det som gav arbetsglädje. På den tiden lagade vi maten åt alla i deras hem. Någon ombesörjde morgonuppstigningen med ev duschning och frukost och sedan skalades potatisen, eller något annat, och man tog ur frysen upp det som skulle tinas. När nästa kom vid middagstid, efter att alla ”städningar” var klara, hade bara att dona med lite mat och att sedan slå sig ner och samtala en liten kort stund. Otroligt mycket har jag fått höra och det är det som betytt så mycket. De hade så mycket att berätta ur sina liv. Och jag med alla de övriga arbetskamraterna tog oss den stunden. Det var den enda stunden vi kunde sitta ner och vara ”sociala” för det skulle vara mer förberett till nästa arbetskamrat som kom mot kvällningen.

De riktigt sjuka fick vi ta hand om själva. Själv lyfte jag sönder ryggen när jag en morgon, efter att ha gjort första jobbet med att duscha en farbror som nätt upp kunde gå. Men in i sitt lilla toautrymme skulle han fast han knappt fick plats själv. Så skulle jag trängas där också och var tvungen att samtidigt duscha och tvåla in, hålla en hand någonstans på hans kropp så han inte skulle rasa av stolen. Där kom första vridningen i ryggen och jag kände att det hände något som inte var bra.

Nåväl, iväg till nästa farbror långt ut på landet. Han låg i sin utdragssoffa i köket och vi hade instruktioner på hur vi skulle sätta foten i sängen och lyfta upp honom. Där small det. I samma ögonblick insåg jag att ”nu gick jag sönder”.

Trots fruktansvärd smärta kunde jag genomföra arbetet med lilla farbrorn och faktisk under två dagar till, behärska mig och fortsätta jobba. Men sen föll världen samman.

Efter ett halvt år, till och från med sjukskrivningar och arbete, så hamnade jag äntligen på operation. Ett stort diskbråck blev kontentan och det var inte farbrorns fel. Ingens fel av de behövande, utan ett omänsklig arbetsåtagande som aldrig en snickare eller metallare skulle gå med på. Vid dessa två tillfällen skulle det ha behövts dubbelgång men som sagt, det existerade inte och tilläts inte av arbetsledningen.

Det är nu så att en del har inte kropp för sådant fysiskt arbete, och att jobba i 9-10 dagar i sträck är heller inte mänskligt, och all den stund det ofta är de som har små barn, man och hem som ska flyta på som vanligt. De flesta kvinnor säger inte ifrån när de känner att de inte klarar av, vare sig stressen eller vissa moment inom vården.

Så har vi hurtbullarna som är som ardennerhästar. Urstarka och ofta ganska vresiga människor som tycker att ”det där är väl ingenting – jag gör ju precis samma saker”. Nu generaliserar jag kanske någon tycker men, jag syftar helt på vad jag erfarit själv under den där tiden.

Idag vill jag inte ens tänka på hur de har det inom det här gebitet. Jag ser hur de cyklar som skollade råttor emellan jobben här i stan. Ständigt på språng efter klockan som säger att ”någon tid för att ta dig från A till B, räknas inte. Hur mår de? Jag bara undrar.

Som avslutning kan jag berätta att en god vän till mig som fortfarande håller på, för hon har bara ett år kvar till pensionen. Med hela kroppen fylld av muskelfästesinflammationer gör hon sina dagar tills hon rasar och blir tvungen att sjukskriva sig en vecka och äta Pronaxen. Så håller hon på eftersom en utsliten, ponera UTSLITEN kvinna inte blir hörd av vare sig vården eller samhället OCH framför allt inte av oförstående argbiggor som basunerar ut sin självgoda vrede i en blogg för att vederbörande inte begriper att titta lite bakom orden.