Dagny – en hetlevrad dam

Ett kåseri som jag fick in i ett par tidningar en gång i tiden. Vet inte varför jag kom att tänka på Dagny som var en av mina patienter på fotvården jag idkade då, men kanske mest för att jag gått igenom vilka som nu är borta, bl.a min vän Siri (en trappa upp) som avled i lördags morse. Må hon vila i frid. ❤ Men Dagny var en annan typ av människa. Båda hade ett hjärta av guld, bara att de uttryckte sig på olika sätt. Ja, faktiskt med en himmelsvid skillnad.

*
Dagny är en hetlevrad dam. Inte värt att diskutera invandringspolitik med henne för hon skräder inte orden och i vissa fall kan man förstå, och i andra går hon för långt. Dessutom svär hon alldeles förfärligt.
”Men vad bryr jag mig om det, nu när jag är 88 år”, förklarar Dagny, ”vad spelar det för roll.? Svära är väl inte hela världen, men att jag röker och alltid har gjort det, det reagerar de flesta på. Undrar om de inte är avundsjuk för att jag lever och kan röra mig ändå.”

Sist hon var till doktorn och sökte för sina onda leder, fick hon frågan om hon slutat röka som hon lovat för något år sedan.
”Javisst har jag det”, ljuger Dagny friskt, och ser på doktorn att han ser misstänksam ut och drar in lite luft i näsan.
”Ja, ja”, säger Dagny, ”du tycker jag luktar rök, men du förstår att det stod en hel skrälldus med folk utanför ingången och jag stannade där och drog i mig lite av ångorna innan jag gick in.”
”Är det sant det där”, frågar doktorn och Dagny ser troskyldigt och intensivt på honom och säger att det är sant. Samtidigt ser hon att det putar betänkligt innanför bröstfickan på doktorns rock. Misstänkt likt en snusdosa.
”Förresten så är det lika farligt att snusa som somliga gör, så det så”, menar hon och sneglar på doktorns bröstficka. ”Du ska inte tro att jag är dum i huvudet, för se den vägen går inte nikotinet vare sig på rökare eller snusare.”
Doktorn har förklarat att rökare inte kan få den hjälp som de önskar, om de inte lägger av med otyget. Men detta argument duger inte åt Dagny.
”Jasså minsann, så då tänker inte du hjälpa mig alls med mitt onda?” säger Dagny med både utmanande röst och utmanande ögon, som står som skarpa spjutspetsar i huvudet på henne, eftersom Dagny har förmågan att inte blinka. Hon kan låta bli att blinka hur länge som helst.
”Ja, jo, det är klart att jag ska hjälpa dig Dagny, men jag måste göra klart för dig att om du inte slutar röka så hjälper inte medicineringen, för du påverkar ditt skelett med ditt rökande.”
”Så fan heller” utbrister Dagny ursinnigt, ”jag har levt med den här kroppen i 88 år och jag har rökt i 70 av dem, så kom inte och påstå sådant förbannade strunt.”

När Dagny sedan ska på bussen hem, så vill inte den invandrande chauffören sänka bussen så Dagny slipper lyfta sin rollator.
”Nu är det du som sänker bussfan så jag kommer in”, skriker hon uppbragt. Förskrämd sänker han bussen så den elaka människan kommer in. ”Och när jag ska av så är det du som gör likadant, är det uppfattat?” ryter hon ”och du kör inte en meter förrän jag har satt mig! Hör du vad jag säger?” väser hon innan hon vandrar neråt i bussen. Chauffören skakar på huvudet efter henne, men kör inte en meter innan tanten sitter på plats. 
Dagny har vid åtskilliga tillfällen varit med om att chaufförer struntar i att sänka bussen. Hennes rollator är tung. Den har stora hjul för att klara vinter och promenader utomhus. Ingen liten struntsak som en del fjantar omkring med, säger hon.

Dagny har en dotter som naturligtvis älskar sin mamma men hon kan inte fördra att hennes mamma svär som en borstbindare. Som sist när de var på ett köpcentra för att köpa långbyxor och blus till Dagny. Expediten kommer fram med ett par stuprör och Dagny höjer rösten.
”Är du inte riktigt klok? Ska jag med mitt stora arsele ha de där på mig? Hur ser det ut bakifrån och med rollatorn framför?”
”Men mamma, det är inne med smala byxor”, försöker dottern förklara.
”Det skiter väl jag i”, fräser Dagny och vänder sig till den unga expediten. ”Har du inga normala byxor för gammalt folk?” Dagny spänner ögonen i henne och flickstackaren rusar iväg för att få hjälp av sina kollegor.
”Men mamma”, försöker dottern, ”du kommer att bli jättefin i de där byxorna, de är moderna och snygga.”
”Jasså, ja då köper jag dem då, men en sak ska du få göra och det är att gå bredvid mig när jag har dem på mig med en blus nerstucken innanför linningen och så ska vi gå ut på stan och promenera, och du ska fan anamma gå bredvid!”

Dottern tänker över det hela och som tur är kommer expediten tillbaka med ett par tantbyxor och Dagny provar dem och mannekängar stolt i och utanför provhytten. Den förskräckliga upplevelsen att behöva gå bredvid mamma Dagny iklädd endast en blus och tajta långbyxor, skjutande sin stora rollator framför sig, får dottern att andas ut.

Nu kan historien fortsätta i det oändliga med denna rättframma och svärande krutgumma, men vi slutar här för att återkomma när hon väl är död och begraven. Försvunnen från jämmerdalen och sittande på Gud Faders högra sida och resonera med honom vilket helvete han ställt till med på den stackars jorden.

Aldrig mera loppis

För fy för den lede hur trött man blir. Hade redan under flytten i våras samlat lite grejer till systerdotterns loppisrunda (som det kallas nu för tiden). Visserligen trevligt med något avvikande/upplyftande i en ganska monoton tillvaro, men när jag kom hem i går kväll var jag tacksam för lugnet och stillheten. Stelbent och ont i ryggen av vädergudarnas snålblåst med duggande och ibland regnande som letade sig in i det där som inte längre är självförsörjande värmeledningar inombords.

Har scrollat igenom några bloggar och funnit att skrivarlusten verkar ha kommit tillbaka hos en del. Kanske det kvicknar till här också – vem vet? Men att fantasin har flytt vad gäller skapande av annat är definitivt borta. Jag som har så många påbörjade historier. Konstigt faktiskt att det kan bli så, men antar att det har lite med åldern att göra. Har väl aldrig haft tillräcklig strävan som en av Superkvinnorna (Läckberg) hade redan som barn. Det ska ju bli någon form av serie på dumburken har jag sett. Och på den glodde jag inatt som var, för jag kunde inte komma till ro riktigt.

Idag skiner solen och jag borde gräva lite i min rabatt. Numera lite större än balkonglådorna jag hade under ett antal år. Tur att jag är uppvuxen på landet så jag ändå begriper hur det ska gå till – på ett ungefär. Vet iaf att jag behöver mera gödsel, men det får bli lite senare i höst när det blommat färdigt.

Önskar jag kunde göra som min goda vän beskrivarblogg kan göra. Sätta mig vid datorn och bara lägga händerna över tangenterna och så blir det ord i en rasande fart. Jag gick aldrig på någon skrivmaskinskurs i min ungdom och måste hela tiden koncentrera mig på var jag sätter fingrarna. Då försvinner det där jag egentligen ville skriva om. Inte 17 var det om loppis. Det var om något annat men det får jag ta en annan gång. Hmmm… behöver nog ta igen mig idag.

Morsning 😀

En dag att minnas

Dagar att minnas – dagar att glömma. Båda tillstånden har passerat och det är endast under stjärnorna som tid finns för eftertanke. Men inte blir det så stora förändringar trots det, för människan är alltid på språng. I alla fall jag som inte kan sitta still. Eller är det så att jag inte glömmer utan förtränger? Tja, det finns tabletter för sådant har jag hört, men jag har bara Alvedon hemma 😀

Hur som helst löper tiden iväg som en annan gazell och många förundras över hur fort det går vartefter vi blir äldre. Fortare och fortare så att säga. men är det inte lite självklart… målet kan siktas och bara det gör sträckan kortare och snabbare. Liknar när vi reser bort – för visst går resan hem mycket fortare?
Jaja, här och nu fyller jag ut tiden mad två sångövningar i veckan. Bamse har varit jättekrasslig och just nu är det totalstopp på vatten i byn. Av-grävd ledning någonstans, troligtvis här utanför där jag bor, för här grävs det för fiber och vattentankar är utställda lite här och där i byn.

Idag har jag minnesdag efter en liten tös som försvann för länge sedan. Hon liksom tiden, i det fallet, förtränger jag under övriga dagar på året, men den 9 september glöms aldrig bort. ❤

Konstigare är det att när man skriver mycket så finns hur mycket ord som helst men när latmasken har glufsat i sig av hjärnsubstansen så har jag inga ord kvar. Nä, det står still. Nu ska jag ut och hämta vatten så jag får lite kaffe i mig innan det blir för sent.

Morsning 🙂

Höst, stjärnor och reklam

Hösten är kommen och nätterna är kolsvarta. Då står jag ute i min lilla trädgård och glor upp mot stjärnorna och fantiserar om galaxerna. Låter upplevelsen sjunka in och blir väl medveten om min och allas vår litenhet. För det mesta glider då tankarna in på differenserna mellan oss. Hur världen ser ut på den äppelskalstunna hinna vi befinner oss på. Det som varit så påtagligt under den närmaste tiden är desperationen att få komma ut ur ett land där det förmodligen under den kommande tiden kommer att handla om repressalier och att få plikta med livet. Kvinnor redan inhysta och bortmotade från arbetsplatser, gator och torg. Alla rädda och världen ser på. Kanske några få ser fram emot det som utlovats av humanitär behandling, men för många kommer det inte att bli så.
Jag kan tycka att det är bra att USA och övriga allierade drar sig tillbaka, för vad de uträttat där må vara tillräckligt för WTC 2001. Klansamhället tänker inte och fungerar inte som vi västerlänningar vill med humanism och demokrati. Varför ska historien upprepa sig? Vi beaktar ju inte ens vår egen historia och tror oss om att den är allsmäktig och det enda rätta. Men hur har vi uppträtt genom tiderna?

Vad gör då vi? Vi tittar på glassiga galor, matprogram av överflödet på tvn och spränger Legobyggnader i luften. som tydligen är det sistnämnda av stolleprov. Blir vi klokare av allt flabb och trams? Knappast, men slöare. Blundar för verkligheten och lutar oss tillbaka efter devisen som en gång sades av en kejsare: Ge människorna underhållning och bröd, så blir det ingen revolution.

Det ovan skrivna får stå för mig, så jag behöver ingen kommentar över det. Däremot att Bamse blev sjuk igår. Men lite bättre idag. Och ikväll börjar sången som ska få fylla tömda depåer av endorfiner. Friskvård för min del och avstår helt från allt vad sport och gympa heter. Inte ens Sofia i tv1 får mig att bli aktiv. Men ikväll får tvn stå på till Bamse. Han begriper ju inte fördelen med att ha en dammsugare som på vetenskapligt sätt fördelar micro-organismer i storlekar och antal som är så viktigt att vi mååååste köpa en sådan. Visserligen är jag ensam och i behov av att roa mig och det kan vara analysering av tv-reklamen som aldrig slutar att förvåna mig, utan bara för att inte glömma hur sabla insnöad jag själv är. Världen och stjärnorna där ute i svarta natten ger mig återkoppling till litenheten och jag mår faktiskt ganska bra av det.

😀

Komplex karaktär

Inte lätt att gå på kurs när entusiasmen är lika sval hos de medverkande som hos mig. Men jag hittade en uppgift som passar dagens händelse fast jag aldrig gick så långt som det står – men önskade. Det går ju att lägga till och dra ifrån, allt efter humör.
Uppgiften heter: Är arg men hövlig.

”Är det hyresvärden XX jag har på tråden?”

”Ja, vem är du?”

”Jo, jag är den besvärliga tanten i lägenhet nummer 2 som vill framföra klagomål angående tvättstugan.”

”Jaha, vad är det för fel på den nu då?”

”Jo, jag lade i tvätten kvart över åtta i morse och det fungerade utmärkt men det handlar om det redan påtalade problemet med torkrummet och torktumlaren.”

”Ja, jo, vi håller på att titta på det.”

”Titta räcker inte för nu har tvätten hängt fram till klockan fem och den är fortfarande inte torr.”

”Det var konstigt för det finns ju en fläkt och en kondensavfuktare i rummet.”

”Jo, det är så gentilt anordnat, men fläkten blåser bara kalluft och det betyder att det inte blir någon kondens som kondensavfuktaren kan ta hand om.”

”Konstigt. Det är ingen annan som har klagat.”

”Jo, jag har klagat tidigare och vägrar släpa med mig blöt tvätt hem för att hänga över stolsryggar och andra möbler inne i min lägenhet.”

”Jaja, varför vi tagit bort värmen ur fläkten beror på att det förekommit att folk har utnyttjat det på ett slarvigt sätt så elförbrukningen blev för hög.”

”Men det var för ca tio år sedan har jag hört och en så långlivad kollektiv bestraffning tycker inte jag är motiverad. Jag är ju ganska nyinflyttad och tänker inte finna mig i det.”

”Ja, som sagt så håller vi på att titta över problemet och jag återkommer i ärendet.”

”Du kommer att få ett föreläggande om åtgärd eller upprustning hos hyresnämnden med det ”tittat”, för jag har skickat in en anmälan om besvär och åtagande för hyresvärd enligt paragraf i jordabalken.”

”……”

”Hallå… är han kvar?”

Hyresvärden har lagt på och den besvärliga tanten utbrister i undertryckt vrede:
”Aaaaarrrrrgggg – förbannade skitstövel!”

Nu är dags för skörd

Allt är datorstyrt. Det sitter en ung tjej inne i kuren (bilden ovan) och har bara ögonen på datorerna. Så har jag fått berättas och idag kom hon förbi utanför min lägenhet. Fram med kameran och förevigade muskedundret. Och hon vinkade. 😀

Alla känner väl apan vid det här laget. Har rantat runt i bygden med lilla Bamse och något jag fick lära mig ganska omgående efter flytten hit, var att sätta upp handen och morsa. Jo, för så gör man här. Men om det har jag visst tidigare nämnt.

Bloggstiltje har det varit hos fler än hos mig. Och naturligtvis ska vi ta vara på varenda sekund av sommarmånaderna. All den stund vi kan. Tänker då och då tillbaka på innesittarlivet när jag inte kunde röra mig. Då behövde jag ha något att göra. Skriva av mig och ibland ta till mina lustiga demoner. Igår fick jag besök av en granne som flyttade in någon månad efter mig. Han frågade artigt om han fick komma in och prata en stund, och det är klart han fick eftersom han sa att han håller på att bli galen med tystnaden omkring sig.
Så är det – så fungerar det. När man inte har sin flock omkring sig svälter man snart ihjäl. Då är det bra med orden på pränt. Jösses vad jag har haft nytta av dem.

Bo på landet med grönska, vindar, skördetröskor och flugor… de e alla tiders de, fast flugorna börjar bitas. Vad är det som gör dem så blodtörstiga? Kanske det är överlevnadsinstinkt? Själv bet jag nämligen huvudet av skam alldeles nyligen och det var så skönt så. Turligt nog är jag av den typen som möter skit med gräddbakelse. Sover bäst då.

Idag på em är det allsång på museet bredvid och kl 18 är det konsert i kyrkan av mina vänners dotter som har ett eget ”brass” på blåsare. Själv blåser hon tuba. Bra timing idag eftersom det blåser friska vindar. Efter det bär det hem till dem på grillning. Visst har jag det bra? 😀

Må gott alla ❤

Fingerjympa

Fingrarna ligger utspretade över tangenterna och inte händer det något. Nänä… måste bestämt sätta på lite mer kaffe. Återkommer.

Så där! Kom på att jag fått meddelande från en tidning där jag understundom levererat några noveller. Nu ska de ta in en som heter ”Inte bra nog” och jag har förgäves letat efter vad det kunde vara för något. Förr samlade jag på ett bestämt ställe de förslag jag skickat in, men jag har tydligen raderat alltihop. Den där knappen med ”del” älskar jag. Har förmodligen haft en träff med den lilla raringen. Strunt samma, för ramlar det in några hundralappar så är det bara att tacka och ta emot.
Hmmm… nu slog det mig… nya banken. Ööööööööööö…
Och nu kom jag på att den där tidningen har en lite för företagsam lektör som går in och petar i textmassan så förmodligen är det novellen om det gamla hönshuset som inte stod måtten när gubben var upp på taket och lade ny papp. Jaja… vi får se. Tidningen som sådan har en viss gammelstil och riktar sig mest till pensionärer som kan relatera till gamla tider. Själv prenumererar jag på den för bra reportage om både det ena och det andra. Sedan ligger den bredvid mig på muggen för korsordens skull. Distraktion för trög mage.

Mage va de. Behöver träna musklerna inför höstens sångövningar. Nog fungerar magens, men musklerna i halsen har förtvinat. Vid hastigt påkomna infall testar jag och numera låter det som en sviktande bassångare. Gammeldarren vibrerar i låga svängar – klanglöst – gubbigt – och hur fasiken ska jag komma upp i alten? Trösten är att stämbanden faktiskt är muskler, så det blir nog bra med det också.

Lördagen som var hölls konserter i kyrkan. Med 20 minuters inpass fick folk med anknytning till orten framträda, och sanningen att säga där jag satt från tre och sju på kvällen, att det var imponerande. Allt från folkmusik, avancerad soloinstrumentalt på piano och fiol och flöjt, skönsång, klassiskt och jazz i Benny Goodman-stil. Jamjam för dem och namnam för mig som gillar svängiga tongångar.
Varje halvtimme innehöll tio minuters paus för publiken så jag hann en sväng ut med Bamse under eftermiddagen. Vi bor ju nästgårds.

Bamse och jag har finbesök några dagar framöver. Lilla Svante (dotterns hund) är här och livar upp oss. I morse mötte vi ett hästspann med två hästar i bredd som kom emot oss. Det här går åt helskotta tänkte jag men, den förr så gapiga Svante gick lugnt i kopplet bredvid Bamse. De två små herrarna klarade mötet med glans.

Världen där ute som förmedlas genom media håller ju på att går under, och det mörkret smyger sig in även här. Sätter på skygglapparna och njuter av solen som ännu värmer – en himmel så oskyldigt blå – blommorna på marken och sädesärlorna utanför staketet vilka tydligen bildat storfamilj. Lyfter bort mördarsnigeln som förirrat sig innanför staketet och låter den sväva ut i majsfältet på andra sidan uppfarten.

😀

Extro och Intro

Två nya ord som förklarar redan gammalt. Då var man antingen blyg och tillbakadragen eller framfusig och orädd. Efter det uppstod Givare och Tagare som tangerade tillstånden. Nu är man som rubriken – extro och intro. Säkert finns det fler benämningar mellan tidsepokerna men just nu så.
Det har glidit in lite mer psykologiskt nu om dan. Är man intro är man en tänkare. Djupsinnig och intelligent. Extroverten är en glad skit som behäftas med ytlighet och förmodligen inte särdeles smart. Så jag har verkligen fnulat på oss krakar som hamnat mittemellan. För somliga dagar är upp och andra är ner. Varför finns det inget medelord? Eller är det så enkelt att det här med intro och extro är påhitt?
Vi tycker, de flesta av oss, att sydlänningar är ett gladare folk medans vi i fosterlandet är lite mer återhållsamma med glädjeyttringar. Är en viftande och högljudd italienare eller grek extroverta? Då är det konstigt att svenskar blir som glada extroverter när de hamnar på samma breddgrad. Eller hur? Introverterna släpper både djupsinnighet och intellektet vid poolkanten eller på pubarna.

Det kategoriska babblet ovan får stå för mig efter att ha kunnat konstaterat; att på den här samlingen hyresgäster är alla utom två introverta. Ett blygsamt hejande vid något möte på gården och jag erinrar mig att det var likadant på förra stället inne i stan. Inga öppna famnar s.a.s. Men gubben längst bort är en riktig prat och sällskapsmänniska. Kom, kom ropar han och viftar ivrigt åt mig och Bamse för att få en pratstund. Passade på att tacka honom för att han var en talbar typ som ville slå sönder en stund med bara löst samtal och med en klar underton av sällskaplighet.
Därtill en tjej på 53 som tittar in till mig och vi har tillbringat några kaffestunder i min trädgård (stora balkonglådan).

Annars går mina svettiga dagar precis som jag vill. Snart är hösten här och då kan vi börja andas normalt, för det går inte att påstå att värmen lockar till svettiga manövrar i onödan. Eller hur?

Nu ska jag in till den förbenade banken och reda ut det sista som jag redan svamlat om i föregående inlägg. Hmmm.

😀

Nudlar och måndag

Förra gången jag var och hälsade på min systerdotter fick jag med mig hem något som jag aldrig ätit. Hennes kära gubbe plockade ur deras förråd, ett ansenligt antal med nudelpaket och beordrade mig att äta dem så jag skulle bli lite tjockare. Han befarar att jag håller på och svälter ihjäl. Hans egna referenser runt om honom talar sitt tydliga språk om hur en kvinna ska se ut. Nu är dessa betydligt yngre än vad jag är och jag försöker tala om för honom att jag inte ingår i den omfångskretsen som befinner sig runt om honom. Men på det örat lyssnar han inte. Nu har jag alltså ätit nudlar och halva tallriken är kvar. Inte ens Bamse vill smaka. Kanske tog jag fel kryddblandning och ska gå igenom soporna och kolla vad det var för smak.

Hela förmiddagen har jag suttit med telefonen i näven, plus datorn igång för att fånga in de där som inte kan dra eller lägga in pengar på mitt nya bankkonto. Hos en del går det bra och hos andra möter jag frågetecken som slingrar sig in genom mina hörselgångar. Hos de som försöker leda mig igenom den digitala processen går det bra i fem minuter sedan säger det: BLUPP 😦
Att börja om från början gjorde jag inte vid ett tillfälle utan jag gnydde och domderade så Bamse blev förskräckt. Efter att jag lugnat mig något försökte jag ringa upp igen…. hahahahahaa…. tut tut tut tut tut tut…. 😦

Visst känner någon igen frustrationen. Det är som att uttrycket: har man en gång lärt sig cykla… inte stämmer. Jag drattar omkull gång på gång. Apropå cykel så har det varit lugnt några dagar. Lilla Svante kom på besök i torsdags em, och hämtades först igår kväll. Lyckligare vovve får man leta efter. Efter att ha snurrat runt i sin husses famn några ögonblick, sprang han till bilen och ville åka hem.

Att bo på landet innebär flugor. Nu ska ni få höra vad en stadsbo är tafatt vad gäller förståelsen av detta djuriska fenomen. Var väl så där lagom förståelig angående kräken men inte fattade jag att tillströmningen berodde på att jag alldeles utanför sängkammardörren och fönstret ställt en hink med häst och kobajs till blomlanden. Min systerdotter gapflabbade i örat på mig alldeles nyss. Det är hon som håller mig med detta undermedel för blommande och kraftfull växtlighet. Suck! Nu har jag flyttat på skiten en bit och satt lock över. Herre min je, hur dum får man vara?

Och som avslut för den här lilla skrivstundsavkopplingen; så köp inte nudlar. Bamse backade när jag ställde ner återstoden på golvet och flugorna gjorde stora girar för att undkomma förgiftning.

🙂

Livet är som en tom påse…

… om man inte fyller den med något.

För någon timme sedan åkte min systerdotter hem. Hon gav mig en skön eftermiddag i familjär anda. Saknar sådant men igår infann sig en liten varelse här hos mig som faktiskt ingår i familjekretsen. Han heter Svante och har fyra ben, ett ansikte som en räv och en tjock päls som skimrar i guld (utom när han badar). Han skäller inte – han ylar som en tågvissla. AaaYyyyyyyyyyyyyyyy 😀

Bamse är alldeles slut. Dels för att han måste hålla reda på vad Svante gör och var den lille krabaten är någonstans. Dessutom måste maten ätas upp vare sig han vill eller inte. Kära nån då… inte får minsta bit förfaras när det finns ett matvrak i närheten. Faten slickas till välpolerade och gnistrande finporslin i stil med Royal Copenhagen.

Försöker gång på gång sätta mig att skriva vidare på mitt projekt och kurs. Har hamnat så långt att nu måste det bli lite kärleksdramatik. Hujedamej… sånt har jag glömt och inte kommer jag ihåg – så värst. Det ska ju vara intriger och blablabla också och sådant begriper jag inte. Klart som 17 att det tar stopp. Mitt liv har inga referenser om svek och lögner och sådant behövs, har jag hört. Inte för att jag är skenhelig utan det har bara blivit så. Lycklig barndom dessutom, så inte ens det kan jag använda mig av. Jag läser andras böcker och jag begriper inte hur de får till det. Smarta hjärnor och det kan jag inte påstå ha fått i arv. Är inte tävlingsinriktad och gillar inte att dunka huvudet i väggen. Jag menar att det händer ändå – i själva livet.

Nu ringde telefonen. I morgon är det utställning på hembygdsgården av hembygdsdräkter. Bildvisning och kaffe förstås. Jaha… ok då, sa jag. Det blir väl trevligt en stund på förmiddagen. Kan inte lämna två hundar ensamma så länge. Blir så bra så. Är måttligt intresserad av tingen men däremot att betrakta urbefolkningen. 😀

Att jag mår bra på den här nya platsen visar tydligt mitt humör. Nästan lika ensamt som det var förut men att ha naturen inpå knutarna, blommor utanför som jag kan pyssla med och nya människor att träffa så småningom, gör att jag ser tiden an med optimism. Det har t.o.m. darrat till i teaterspektaklet, för midsommardagens underhållning på nostalgimuseet tvärs över vägen, var lite i blekaste laget. Där står en stor outnyttjad scen (på hjul) och genast tänker jag på den föreställning som jag skrev en gång men som aldrig framförts. Min dåvarande teatergrupps mest imponerande skådespelare sade ifrån pga av ålder, och därmed gick det om intet. Spektaklet heter ”En Midsommarnattsdröm och tilldrar sig i en fattigstuga på 1920-talet. Inledningen får folk att tro att det är ett drama, men se det blir det inte – mer en fars.

Jaja, tankarna flyger och nu ska jag flyga ut med två vovvar och sen blir det kväller. 🙂