Insnöad

Om jag ändå kunde lära mig att fippla över bilder från mobilen till datorn. Det skulle verkligen vara på tiden. Någon gång emellanåt går det men sedan ids jag inte, för jag har glömt hur jag gjorde. Eller också har det skett någon jädrans uppdatering och jag fattar noll (som vanligt).

Jag och Bamse är verkligen insnöade på riktigt. På växthustaket ligger det en halv meter snö, och nu när det är 1 plusgrad är det ruskigt tungt. Visserligen vill jag få bort hela växthuset för det är ett plast-rangel där takluckan har blåst bort otaliga gånger och jag hoppas nu att det ska bli en anledning att hyresvärden tar bort det. Varför det är en halvmeter beror på att det ligger precis i hörnet på husgaveln och vind och yrsnö har placerat det mesta där för det står mitt i vägen. Vindarna utifrån åkermarkerna behöver fritt löp, s.a.s.

Men… det är vackert och stilla idag. Bamse är duktig och vågade sig ut i morse trots att snön stod honom långt upp över magen. Jag fick sparka undan snön så han kunde lyfta benet. Fick bära honom ut på snöfri mark utefter vägen där plogarna gått fram.

Sedan borde jag göra det och det men det blir inget med det. Hur i kattsingen kan en människa bli så lat? Har gått så långt att jag tänker: björnar sover ju hela vintrarna, så varför inte jag? Ruskar på sig ibland för att hålla blodcirkulationen igång, det vet jag att de gör. Och det är väl precis det jag liknar mig vid. Ruskar på mig ibland och läser vad andra gör som är tvärs emot. Imponeras och tänker att; så där var jag också en gång.

Kanske jag får ta och vakna till igen nu när det börjar närma sig teaterträning. Det är redan den 15de.

JÖSSES… bara en vecka kvar.

😀

Annons

Årskrönika

Jag som bloggar behöver väl inte göra det, eller vad? Jag har ju redan deklarerat vad som hänt. Jag pratar för mig själv i det här fallet och visst accepterar jag detta årliga fenomen. Undrar hur, och när, detta med Årskrönika uppkom. Har det alltid varit så? Själv har jag inte rapporterat om vädret förstås. Inte heller om det basala. Men vad gör det? Där ligger jag i lä, för det är som det är.

Istället använder jag min pågående blogg som soptunna eller fnisslåda – humörsvängningar som alternerar vart efter det ramlar in av trycket utifrån eller inifrån. Just nu väntar jag på kvällen för att tillbringa den hos goda vänner som bjuder på mat och övernattning.

Vad jag i övrigt funderar på är hur vi ser på varandra utan att mötas i det riktiga livet. För visst är det så att det känns hemtamt när vi kampat ihop en längre tid? Så känner jag och det värmer liksom.

Därför vill jag istället för krönika tacka för alla trevliga kommentarer och all trevlig läsning som ni begåvat mig med under året som gått.
Alla ifrån vinterbadande nymf – pyssel och livsglädje – midsommarrosor – uddboende – seniorinformation – fotoman – illustratören – beskrivaren. Ja alla ni som jag ev. har missat och avrundar med ett ❤ till den som skickar hjärtan i det tysta.

Gott slut till er alla och tack för året som gått.
😀         

Historien upprepar sig

Många frågar sig varför inte Hitler togs bort innan det var för sent. Ska det vara så svårt att komma åt en despot som tillika Hitler kommer att starta ett världskrig? Målsättningen är väl något mindre idag; att lägga under sig mer landområden Ryssland klarar av att svälja, måhända. Hitler siktade betydligt högre med sitt 1000 åriga rike, men den godbiten blev för svårtuggad, även för honom.

Hur många är det som inte grubblar över det här? Jag gör det, men hör och häpna, det finns de som inte o-r-k-a-r tänka på det som pågår. Vill inte prata om det. Förskjutning heter det. Under natten som gått har robotattacker pågått över Ukraina. Vi sover i lugn och ro.

Men visst babblas det. Ihärdigt t.o.m. Allt är väl så gott som redan sagt. Alla experter utgjuter sig framför tv-kamerorna, uppsnofsade och pudrade så att de ska se stiliga ut. Men… en skäggig gubbe dök upp i tv-rutan (kommer inte ihåg var och vem han var) och sa sanningen: Putin måste bort!

Det mobiliseras i nordvästra Ryssland. Finland med sin 140 mil långa gräns med Ryssland i ryggen darrar inte så det syns. De har vant sig och med detta folks sisu torde även ryssen lägga in en försiktigare åtgärd. Men vi då? Vad har vi?

Vi hade en gång. Maktpositioner som än idag klingar hos det polska folket när deras ungar gör rackartyg. ”Akta dig du annars kommer svensken och tar dig!”. Det var då det. Idag troligtvis så gott som bortglömt. Värre saker har ju hänt efter vårt eget storhetsvansinne.

Herre gnuuu ska det aldrig ta sluuut?

Nyss höll jag på att skura köksbänkarna när tankarna började syssla med det här. Ingen bredvid att lasta över skiten på. Ingen att utgjuta bedrövelsen som bor inne i min hjärna. Påverkar hela min tillvaro i stunden. Varför bryr jag mig?

Stackars mina bloggvänner som troligen tycker jag är jobbig, men vad ska jag göra? Enda kanalen jag har – är de skrivna orden framför mig.
Nu ska jag allt ta och äta något och sen stämma gitarren.  

Jag bara gnäller och gnäller…

… att det är kallt. Käre värld så fånigt. Folk fryser och svälter ihjäl därute i världen och mina 18 +grader inomhus är ju rena rama Hawaii. SKÄMS!
Men håll med om att man är sig själv närmast, eller hur? Med skygglappar sittandes framför både ögon och öron riktas självupptagenheten enbart inåt.

För min del är det väldigt lätt att halka in på min självupptagenhet. Försöker göra mina värderingar utifrån vad som visas över media – läsa och begrunda av vad som tilldrar sig där ute. Vet att mycket är styrt och försöker sålla så gott jag kan. Men den intuitiva känslan jag har försöker jag känna vad som är rätt eller fel. För jag kan inte ens påstå att jag vet något över huvud taget. Det är som en film. Antingen engagerar den eller också stänger jag ner och tittar på annat. På med skygglapparna bara.

Men… är det verkligen så fel? Jag har blivit född på en plats – lever i den verklighet som blivit min – just nu och här. Vill jag ha kunnat välja, så inte är det vare sig bakåt eller framåt i tiden. Det är nuet som är bäst och jag är tacksam över det.

Nu ska vi lämna året som gått och se framåt. Går väl an att säga när det närmar sig slutet på en livsålder. Jag kan inte hjälpa nya årskullar av barn som ska ”ta över”. Dessvärre vet jag en sanning: Det är inte barnen som har ihjäl de gamla, det är de gamla som har ihjäl barnen.

Att lämna det gamla året bakom ryggen och se framåt går inte så bra när hela vår världsordning står på kanten av en vulkan med varningar om en magnitud på 17,8

Ändå vet jag – jag kommer att skratta igen under det nya året. Kanske redan idag.

😀  

Bokstäver och tvättstuga

Jag ska aaaaaldrig mer skriva direkt inne på wordpress. Hur många gånger har det inte hänt att det helt enkelt pluttar iväg ut i periferin och där sitter jag som ett fån och glor. Ibland kan jag hitta det i utkast men det kan lika gärna ha hamnat direkt på min sida – ofullständigt. ÖÖöööörkeljunga! 😦

Nåväl… under tiden har jag tvättstugan igång och kan försöka prestera en omgång till.

Det handlar om NFP = Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Tror jag har nämnt det tidigare när min systerdotter upplyste mig om ”men lilla moster, du är ju full av bokstäver”, så blev det en befrielse och förklaring över ganska mycket över det som hänt i livet. På vår tid fanns inga diagnoser och visst hade även vi de där bokstäverna fast ingen hade en susning om att det fanns förklaringar över vissa beteenden. Tack för vetenskapen.

Nu vill jag göra en liten manifestation över just detta (betydelsen yttring eller offentliggörande av någons ståndpunkt).

Vid något tillfälle under våren ska jag och två tanter, vilka ofta ställer upp som kaffetanter på församlingshemmet, bidra med ett uppträdande också. Båda två är med i min teatergrupp och vet att en av dem verkligen vet vad NFP är för något av egen erfarenhet. Själv har jag min systerdotters två barn med olika bokstavs- benämningar.

Teatermänniskor brukar vara öppna för det mesta men den här kupletten har jag ännu inte presenterat för dem. Vet inte om de går med på den. Men jag brukar få som jag vill i scen-sammanhang.

Meningen är att vi ska ha hattar på där det hänger en massa bokstäver i trådar och i mängd. Få se vad ni bloggvänner tycker. Är det för burdust – utlämnande eller helt enkelt oacceptabelt? Melodin är ”Jag är torpare jag och jag har det så bra”.

1

Vi har bokstäver vi och för de ä vi gla

Inte skulle vi stå här å sjunga ida

För med bokstäver vågar vi klanta oss bort

Ifrån normer som andra förstått

Hå hå jaja –  ja vi ä så gla – inte skulle vi stå här å sjunga ida

För med bokstäver vågar vi klanta oss bort – Ifrån normer som andra förstått

2

Alla grodor vi gjort genom livet och fått

En förklaring på både stort och smått

Varför var jag i skolan så tyst och så blyg

Och Olle i klassen var busig och dryg

Hå hå jaja – ja vi ä så gla – utav bokstäver finns en förklaring ida

Fast åren har gått och vi grunnat så smått – varför livet trots det haver gått

3

Alla bokstäver borde va med eller hur

Men två har vi gömt – å de är i och q

Vi va helt överens här om dan alla tre

Så vi chansar och sen får vi se

Hå hå jaja –  ja vi ä så gla – inte skulle vi stå här å sjunga ida

För med bokstäver vågar vi klanta oss bort – ifrån normer som andra förstått

Dan före…

… och min personliga avoghet mot morgondagen.

Den här hågkomsten kom för mig idag när jag var ute på kissrunda med Bamse. Visserligen har den dykt upp då och då under alla åren som gått men idag fick den ett annat perspektiv, liksom.

En gång i början på 80-talet blev vi ensamma min son och jag. Vi hade då begravt både hans syster och pappa med 3 års mellanrum.

Min bror som naturligtvis gjorde vad han kunde inför den förestående och tomma julen i vår situation, bjöd hem oss till sig och vi åkte dit. Sonen och jag satt för oss själva i ett hörn och åsåg ca 10-12 vuxna med tillhörande barn och barnbarn. I eftertanke så kändes det makabert. Fullt med folk i alla åldrar och ett berg av julklappar på stora salsgolvet. Gemenskapen och det högröstade stojet omkring oss tror jag var det som under alla år därefter gjort mig benägen att se på julen med andra ögon.

Åren fick passera och idag när jag är 75 år har jag jämt göra att freda mig mot de välvilliga inbjudningarna som kommer från två håll. De vill mig naturligtvis väl men jag orkar inte uppleva det där utanförskapet som uppstår bara med att vara åskådare till andras glädje och gemenskap. Jag vill vara för mig själv. Vara ensam över en, som nu, lördagskväll och vakna morgonen därefter med en befriande suck; att nu är det över och jag mår så bra.

Jag vet så väl att de älskar mig och vill väl, men jag kan inte tillnärmelsevis uppbåda samma känslor. Det är inte mina familjer, utan vänner som tror att jag mår dåligt av att vara ensam. Så enkelt som möjligt vill jag här förklara att Bergalott är sansad, älskvärd och balanserad i familjära sammanhang – kan bidra med roligheter men befinner sig bakom clown-masken. Den där masken eller muren som byggts upp under livets vandring.

Vad jag vill komma fram till är att det är jämt göra att freda sig inför det stora baluns som julen är. Det kommersiella utan tanke på lugn och frid. Och att det ska vara så svårt att förstå att somliga människor har ett annat behov av gemenskap. Att få vara i lugn och ro med tankar om ditt, datt och dutt, och inte behöva känna skuld för att inte vara tillgänglig.

Ändå vill jag att alla ska ha det så fint och så älskligt som möjligt. Min kärlek finns till min nästas glädje och välbefinnande. Tro inget annat.

Nu vet jag inte om jag skriver något under morgondagen och passar på att önska alla mina fina bloggvänner en verkligt

❤ GOD JUL ❤

Nu är locket på igen…

… och efter en natt med djup sömn vaknar jag och allt känns bra igen. Tänk så fantastiskt duktigt av mig att våga lyfta på soptunnelocket och vädra ut om just det som plågar mig mest. Tänk så underligt en människa kan bete sig. Ladda upp ångest inför en enstaka dag då allt ska påminnas om livets kullerbyttor. Men det verkar som jag behövde det. Lyfta på locket och få in lite ny luft.

Här i min ort, där jag bor är det lika glatt som mitt humör just nu. Blankis på vägarna. Bilarna glider av vägen fast folk kör i 40 km/tim. Så står det på byns hemsida där det rapporteras om vad som händer. Jag har dubbar under fötterna när jag strax ska ut med Bamse på morgonrundan. Mörkret ska släppa först så jag slipper pannlampa och reflexväst. Tur att jag har en liten trädgård för Bamses första lilla kiss.

Vad göra idag då, när det är vädrat och klart för nya tag. Kanske gå ner i källarförrådet och hämta upp en julstake eller varför inte den lilla kyrkan som alltid stått i något fönster. En gammal tradition som överlevt. Kanske hojtar någon liten tomte till som vill följa med opp.
Baka lite matbröd kan också vara en bra idé. Göra det som hör vardagen till och en viktig tanke klokare; att när ljuset släcks av andra så finns det alltid ljus omkring som brinner stadigt.

❤ 🙂

När sorgen tar över försvinner orden.

Jag bär sedan dryga året tillbaka en sådan, så obeskrivligt sorglig så det är svårt att överleva. En sanning i juletid och just denna dag, 19 december, då jag födde min son för 51 år sedan.


Han finns, javisst gör han det, men han har tagit avstånd från mig. Satt punkt, som det heter. Oåterkalleligt av vad jag förstått och jag begriper inte ett smack. Visst, jag har inte varit världens bästa mamma, men jag har arbetat, inte använt några droger, försökt så gott jag kunnat ge mina barn den verktygslåda de skulle behöva vartefter de växte in i vuxenlivet. Ville att de skulle bli självgående och ansvarsfulla människor. Men… tydligen missade jag något som jag borde lagt ner i den där verktygslådan.


Jag vet mig aldrig ha varit en black om foten utan låtit mina barn avgöra sina egna val. Har alltid stöttat dem i vad det än varit. Men efter mycket grubblande har jag kommit fram till att mina egna val inte har fallit dem på läppen. Skillnaden är att jag är två personer. Dels mamma och dels en egen individ. Älskat blåögt den familj jag ensam strävat för att vi skulle ha det så bra som möjligt, men ändå varit rädd om min egen integritet som människa.


Hur mycket ska en mamma vända ut och in på sig för att tillfredsställa sina barns krav på hur en mor ska bete sig? Såg de aldrig mig som människa? Möjligt att det är så.


Nåväl, livet är som det är och det går vidare med lite medikamenter som underlättar vardagen, men fan vad det svider till när det är högtider och familjetraditioner runt omkring.


Nu har jag tecknat ner en sanning som ligger väl dold bakom ordflödet som kan heta både det ena och det andra här på bloggen. Men av någon anledning duger inte ens ”fingerjympa”. Kanske det lättar efter att som enda kanal ge uttryck för en sorg som är svår att överleva.

 Om jag satt på en sten i skogen

och talte de vackraste ord om dig

som en gång var mig förtrogen

om oss och hur jag älskade dig

Istället jag sitter i natten och letar

efter orden som inte når fram

det tviar och emlar och kletar

bättre att skapa ett livsdiagram

I staplar bredvid varandra må hända

en balans kunde komma till stånd

på gott och ont kunna vrida och vända

så orden blir sagda med bättre förstånd

Men så jag tänker i en natt som denna

ingenting spelar någon större roll

var och en har sitt eget Gehenna

skogen runt om synes full med troll

Det här skrev jag för 5 år sedan

Många är visdomsorden jag fått av mina patienter. Här är ett av dem.

”Så väver jag in en guldtråd i vadmalsväven”.

Är förmodligen riktigt gammalt eftersom vadmalstygerna är ett minne blott. Damen som levererade detta ordstäv var 90 år och hade säkert i sin väv många skimrande trådar. Kanske även sådana som av synder är rostiga av ärg. Vad vet jag om hennes liv?

Hur ser min egen väv ut och vad har jag för nyanser och toner? Vad har jag för bottenfärg på varpen och vad har jag lagt för inslag? Har jag tagit vad som för tillfället funnits till hands eller hade jag en plan med inslagen och i vilken ordning de skulle komma? Är det tuskaft eller kanske rosengång eller är det mer avancerade mönster jag har åstadkommit? Ja, det vet i katten!

När jag ser på min barndom var himlen ständigt blå. Gräset var grönt och människorna var vänliga. Bra start på väven måste jag påstå. Den sitter där fast på stocken och livet och väven börjar ta form. Ungdomsåren förbytte den himmelsblå nyansen till en mer ljusblå och diffus ton. Där vävdes det in gröna inslag som jag inte vet varifrån de kom. En och annan svart skyttel gjorde sitt första intrång. Kanske den inte var helt svart, kanske mer åt mörkt lila som svårmodigt gjorde livet till något annat än bara barn och ungdomslycka.

När de röda tonerna började skymta, så blev de överraskande röda och få. I början var det inget vävbart material. Den blev inte hanterbar i väven förrän den hade genomgått en kur i väntans gula dimma. Därefter lyste den klar och dubblerades många gånger om. Det var nästan så bottenfärgen av blått försvann. Den blandades därefter av svarta inlägg av ren sorg och likt en ryamatta av röd och svart strävt lin, tog sin beskärda del av många löpmeter.

Ut ur skeden löper sedan en grå och matt färg som inte finner någon glädje hos betraktaren. Små röda kluttar blandat med en senapsgul galla som fastnar i väven och det blir bara trassel. Hela väven skevar och är på väg att bli klippt mitt itu av stråk som av metall. Som en svärdsklinga vill den göra väven till trasor och det är bara det envetna dunkandet i vävstolen som för väven framåt.

Nu är varpen snart slut och väven börjar komma i balans. Den skevar lite fortfarande och dunkandet har mist sin intensitet. En behaglig sandfärgad ton ligger där och solar sig och blå vågor rullar in med vitt skum. Den sista biten ska jag planera och därtill behålla samma kulör. Har sorterat skyttlarna i de nyanser som jag själv vill dela ut och använda. Har även en svart i beredskap och även den guldfärgade ligger där i sin korg. Det röda garnet är slut men innan det tog slut lagade jag ett par varptrådar med det, så det löper med hela tiden. Lugnt och förnöjsamt och med de kvarvarande färgerna smyger sig väven runt stocken och så småningom blir det en flygande matta som far ut i tomma intet.  

Fingerjympa

Min sida här på bloggen är sällan densamma som när jag stängde den sist. Storleken på bokstäverna är just nu borta, och inte hittar jag dem. Men glasögonen är tillräckligt starka och jag vet att det är många som har liten text och det går ju bra det med.

Idag är i-n-g-e-n-t-i-n-g gjort. Två promenader räcker för både mig och Bamse. Kokade några potatisar till sillen och nu i kväll blev det havregrynsgröt. Förmår inte äta gröt på morron, då växer tuggorna. Ömsom läser och ömsom glor på tv, men ett gör jag hela tiden. Fryser. Förbenade hyresvärd som inte varit här och kollat fast han lovade. Men… han räknar väl med att det blir tö.

Förkylningen jag hade och som satte sig i halsen har drabbat omgivningen. Folk faller som furor och det utan att jag varit i kontakt med dem. Feber och snorigt påstår de och jag myser att jag har det bakom mig.

Men sådana här dagar behöver jag. Tänk och tänk och tänker om igen. På det ena och det andra. Från det mest personliga till världsläget. Får ju inget motstånd i mina funderingar så jag låter allt glida iväg och tror mig veta bäst i allt. Hehe… 😀

Nä…. det vill sig inte. Behöver inte öda mer tid på det här för jag kan inte komma på något att skriva om. Dödläge. Så gonatt och sov gott, om du inte redan ligger och snusar i bingen.

🙂