Nu lägger jag ner

 

Djupt, djupt längst in i min själ ligger en tomhet, så stor att det inte finns ord. Den handlar om förgänglighet och vad som passerat av det upplevda. En sammanfattning över den existens som blev min. Frågor om vad allt tjänade till och varför det blev som det blev. Det går inte att tro på någon form av gudstro, eller att det var ödet, eller tänket att det skulle vara en skola för kommande liv. Nej. Det blir aldrig utrett och inte går det att få svar. Sådana frågor och känslor finns hos fler. Jag vet. De som har en tro är bara att gratulera vill jag säga, utan att på något vis vara sarkastisk. Det är på tro som de flesta lever och överlever.

En gång var jag ung och trodde på livet. Hade inga stora förväntningar för det föll sig bara så naturligt. Levde och skulle bli stor och sen bli gammal. Fast det fanns då, inga tankar om det. Inte heller vilken personlighet jag skulle bli. Att jag skulle få behov av andra människor. Leva för dem och för min egen skull. Trodde då i unga år att jag var jag och vad det skulle utvecklas till hade jag ingen aning om. Så fantastiskt enkelt. Inga grubblerier och livet flöt fram som en porlande bäck. Med skutt över stenar och nedfallna grenar från ett grönskande skogsområde där fåglarna kvittrade om våren och under vinterns is ett stilla gurglande som ändå förde strömmen vidare ut mot havet. Att den lilla bäcken mynnade ut i större och större vattendrag på sin färd kunde ändå pareras, trots att den vid så många tillfällen med rasande fart störtade utför stup, slog hårt i botten och grävde svarta djupa hålor, men ändå… vidare, vidare mot havet. Havet som var upprinnelsen till livet. Den hydrologiska cykeln, om och om igen. Jord och hav.

För min egen skull ska jag nu inte återkomma hit till bloggen på ett bra tag, där jag hittills hållit mig levande. Min kontakt med yttervärlden för att se att den finns. Jag måste övergripande inrikta mig på att inte mista förståndet. Den fruktansvärda värk jag haft varje minut, varje timme och dag. Veckor som blivit månader och nu över tre år håller på att driva mig från vettet. Det är rent djurplågeri, och varje stund jag har, behöver jag inrikta på något helt annat. Än kan jag köra min lilla bil, jag kan träffa någon enstaka som vågar, får hjälp med Bamse och handling om jag säger till. Skriver på projekt som kanske i slutändan kan bli fullödiga manus. Disciplinär tillvaro.

Corona eller inte, min isolering från livet har, utan den, varat för länge. En liten blogg där jag med alla medel hållit masken i tron att det är uppbyggande för min fördömda tilltro att man kan hela sig själv och sin mentala hälsa. Ingen kontakt mer än vid ytterst få tillfällen med mina barn, där jag är den som tar kontakt medelst telefon, bara för att få höra deras röster. Någonting har gått snett i tillvaron, sen får jag skylla på sjukvård eller mig själv.

En dag går jag in här och raderar detta skrivna. Den dagen är jag på banan igen.

🙂

Halva Mälaren runt

En liten tripp i det fina vädret föreslog jag efter att ha blivit bjuden på fläskfilé med god sås med timjan som jag älskar, och både jag och Bamse hade slickat tallrikarna rena. Visst, säger värdinnan och sätter på kaffe som vi senare drack vid hamnen i Strängnäs.

Har inte något att skriva om egentligen. Detta var iaf det som fyllde min nä… vår dag. Lite samvaro och båda har vi lång erfarenhet med smittor och hur hygienen ska skötas, så vi tror inte någon av oss smittar den andra.

Ibland känns livet väldigt tomt, all den stund man lever ensam. Men det går att hitta ljusglimtar. Suga på dem som karameller. Sådana där hårda som ligger länge uppe gommen och avger det goa och söta. 😀

Sov sött 🙂

 

Min mobil är riktigt full

Det måste den ha blivit eftersom jag emellanåt torkar av den med ytsprit. Men så full att den inte ens ringer upp när Bamse och jag väntar på signalen från volontären (hundrastaren) viken skulle ta ut honom denna morgon. Inte ett ljud förens jag själv insåg att det hänt henne något och att jag måste gå ut själv – och utanför dörren plingar telefonen till och det visar sig att jag har tre inkommande samtal. Ringer upp och pratar med volontären som stått utanför i en kvart och försökt få tag i mig. Vi avtalar om tisdag morgon och Bamse och jag knallar över gatan och passerar skolan. Då plingar mobilen till igen och jag tänker att va 17. så här på morgonen? Då ramlar två sms in från volontären där hon skrivit två meddelanden i samma stund hon tidigare stod utanför min port.

Är det möjligt att jag nu har fyllt mobilen med alkohol så att den blivit alkoholist? Tydligen, så om inte förr så är det väl dags att införskaffa en nyktrare modell OCH lite yngre, förstås.

Annars är det här, denna första maj 2020, lika ruskigt väder som i övriga landet. Vet inte så noga hur det är i norr och söder men här i mellanlandet är det definitivt så. Fryser om fötterna och inbillar mig att de tända ljusen ska ta bort lite av råheten som kilat in mellan springorna lite här och där. Trots att huset är byggt i betong och tegel , så drar det från fönsterbågarna, de där nyinsatta fönstren, där det tydligen inte isolerats ordentligt.

Gnäll? Nä… inte värst värst och ler för mig själv åt grannarna i huset bredvid som slagit upp läger med grill och paraplyer vid den lilla parken i backen som har både soffor och boulbana. Vinterjackor har depå sig och några barn är med och har roligt förstås.  Jag fylls faktiskt av beundran hur de ändå motstår det nordiska mörkret och säkert sina halvt förfrusna tår.

😀

 

Valborgseldande med Lollo

Nu har jag fattat vad den tjejen kan utföra. Hela eftermiddagen har vi kommunicerat med varandra om den omarbetade boken som jag skrev för några år sedan. Både via mobilen och över datorn har vi plingat fram och tillbaka. Vilken hjärntvätt för mig och vilket kunnande hos henne, för att jag ska kunna få min bok i perfekt skick. Jag hade i stort sett bara att svara på frågor och med den tankeskärpa som det erfordrades av mig, så stöp jag ett tag på soffan som en klubbad oxe. Det var efter att jag bett om paus och kaffedags. Och äntligen är hon av med sitt ”dåliga samvete” (har inte hört nåt så dumt) för visst har det tagit lite tid men jag har aldrig haft någon brådska. Dessutom friherrinna på heltid och det är inte Lollo ännu. Hon arbetar heltid och har familj, Hus att fixa och dona i och bredvidarbete med olika projekt med porträttering och annat som hon säkert gillar allra mest – tror jag.

I.o.m det här så får jag en skjuts framåt i skrivandet. Det fungerar nämligen så. Målar jag en tavla och får den såld, så vill jag måla en till. Sporren, även om den är ekonomisk så är det också en bekräftelse på att det man gjort är bra. Eller hur? ”Ett gott arbete befrämjar hälsa och välstånd”, står det inristat på ett stort stenblock på vårat fritidsområde här i närheten där jag bor. Ska i vår, med rulles hjälp, ta mig dit och fotografera moralkakan. Men än är ingen vår i antågande. Troligtvis har hon flytt till bättre breddgrader och struntar blankt i oss nordbor.

Förhandsgranskning av bildEtt av utkasten och jag tror att det kommer att se ut så här. Lite annan eftertext bara. Nu är det bara att vänta. Spännande! för både Lollo och mig OCH för Margareta Börjesson Beskrivarblogg.com som har varit den som ägnat sig åt att vara lektör. Tålig som en, jag vet inte vad, men utan dessa två kvinnor så stode jag mig slätt. Lyckliga? Japp!

😀

 

 

 

 

Bamse har fått en kompis

Den volontär som anmälde sitt intresse för att gå ut med honom på morgnarna har nu gjort en första rejäl promenad med Bamse. Hon har i sin tur en så vacker blandrashund som heter Billy, fast det är en hynda. Och det uppstod inga problem alls mellan vare sig förare eller hundarna. Så skööööööönt!
Äntligen befriad under 4 morgnar i veckan att slippa gå ut under gnöl, suck och stön från min sida. Bamse ligger nu utslagen i ett solgatt vid balkongdörren. Sover som en stock.

Det är Valborg och solen skiner här. Ska bli regn mot kvällen säger de på radion. Får väl se hur det blir med det. Mig gör det detsamma. Har inte firat valborg under många år. Det var när jag själv var liten och sen när mina egna var små. Illa förstås att vara så utan traditioner men det går att leva utan sådana. Var och en skapar sitt eget.

Just nu pågår ett resonemang över nätet med ”min” illustratör, om hur vi ska forma till utseendet på min gamla bok, där det har fyllts på med mer efterföljande texter, och käre värld vilket pickel hon åtagit sig för min skull. Hon har än så länge inga gråa hår men förmodligen kommer de att frodas innan hon är klar. Annars har hon den här adressen https://lollosritrum.com/ där hon fortfarande skymtar med sin blonda kalufs.

Med allt skrivande förutom den här bloggen, så har det samlat sig en hel del i byrålådan, som numera heter datorn. Skapandet har emellanåt inga gränser men ibland uppstår skrivkramp, som det modernt kallas idag. Därav får jag nu ett kursbrev i veckan som ska ge mig en kick där bak. Klarat första brevet av 16 men inte har det satt igång något. Det tar väl sin tid. Endast lite pliktskyldigt så där som läxorna var en gång i tiden. Kommer ihåg att jag satt och läste dem i skolskjutsen på morgnarna och liksom fotograferade av sidorna; att där och där stod det så och så. Innebar att kunskaperna inte fastnade ordentligt har jag fått veta av modernare expertis, men underligt nog så fastnade ändå en hel del. Alla knep är väl tillåtna?

Borde sätta mig med det material som väntar men måste få pladdra lite här. Det här är ändå min lilla ventil i tillvaron. Och då skyller jag inte på covid 19.

😀

 

 

 

 

Titta på tv går an…

… när det har något som fångar intresset. Wahlgrens värld? Nääääääää, men ett vetenskapsprogram som får hjärnan att komma igång med lite egna funderingar. Kan inte påstå att Pernilla med familj åstadkommer något i den vägen. Inget ont över personerna i fråga men va 17 gubbar. Är det så vi vill ha det och vad gagnar det för ändamål? Lär jag mig något? Knappast. Vet inte, och vid sådana tillfällen när jag blippar runt så hamnar jag på kanalen vetenskapens värld. Och i det jag såg, så handlade det om haven och hur havsnivåerna stiger. Inte överallt och det är intressant. Varför då? Landhöjningen har avtagit i vår egen del av världen. Höga kusten har minskat. Nu vet jag inte eller rättare, kommer inte ihåg, men där det är bevisligen sant att nivån höjs år från år; visade det sig i Filippinerna, att landmassan sjunker.
Jaha tänker novisen i mig: det var som katten. Att ingen har tänkt på det förut. Nä, det är det tydligen ingen som tänkt på. Nya rön och konstateranden. Nya vinklingar och iakttagelser på experternas och vetenskapens altare.

Jag, den lilla bloggaren är en fjärt i rymden när jag tittar på sådana program. Vad litet jag vet. Vad mycket funderingar det blir. Inte för att jag ska utnyttja dem i något sammanhang men kan inte låta bli att suga i mig sådant där. Sen att jag även kan glo på dumma program som enbart ger mig myror i baken, ingår även de. Förströelse/sagor och annat smått och gott men… jag saknar något och det är ofta när jag lyssnar på skvalradion i min regionala kanal. Ett förfärligt babblande på (oftast) två kvinnor som nästan kör över varann för att ha mikrofonen framför mun. Vad det kallas vill jag inte ens ta i min mun här i ensamheten för jag har plockat tillräckligt med sådant idag. Bamse gör också ifrån sig men på ett mycket mer civiliserat sätt.

Det mesta över media är styrt av någon/ra som bestämmer att: Så här ska det va! Det här vill folket ha! Tur att jag har lite att reta mig på för det rufsar om lite i slentrianen. Kommer inte att bli som i morse då jag inte kom ut med Bamse och mig med rollatorn. Ringde och fick prata in på telefonen i hyresvärdens telefonsvarare: ”Ja, här sitter jag i trapphuset i nr 18 med rollator och en hund och vi kommer inte ut. Vad tycker ni att jag ska göra?”
Tänk om jag hade ringt till lokalradion istället. Tål att tänka på nästa gång det händer. Ska ta mig 17 lägga in deras telefonnummer i telefonen.

Men nu… i morgon bitti 08.30 blir Bamse hämtad och får gå ut med en liten hynda som heter Billy. Följer med ut en sväng för att förbereda volontären på Bamses, sedan tre år fritt zikzak-ande på cykelbanorna, bara för att han ska få fler steg än vad matte mäktat med. Men troligtvis uppför han sig som när jag första gångerna vi gick ut ensamma för 5 år sedan. Det var som att hålla ett frimärke i handen. Då blir jag förstås glad.

Skrivet om just ingenting – men skrivit har jag.    😀

 

Strapatser en stilla morgon…

… när solen skiner och Bamse ska ut. Naturligtvis fungerar inte den nymonterade hissanordningen för handikappade, som redan i går kväll blinkade rött och var ur funktion. Då kunde jag själv böka hund och rollator upp och ner för trappan, men på morgonen, när ännu inte kroppskrutten leat igång, blev jag sittande och fick vänta in tills någon kom och hjälpte oss ut. Passade på att göra felanmälan förstås, för mobilen är alltid i fickan ifall jag skulle stå på öronen i någon buske. Även när vi gjort vår promenad fick jag hjälp in. Den här gången av en ung flicka. Nu är jag 70+ och borde naturligtvis inte gå utom dörren men utegångsförbud har vi dessbättre inte blivit tilldelade som på andra ställen. Och en hund måste ut, vare sig det är här eller i Spanien. Ännu har jag inte fått ordentlig kontakt med de som skulle vara behjälpliga med morgonpromenad med hund, men det kommer väl?

Längtan ut på landet gör sig påmint och tänk att bara kunna öppna dörren ut på något grönt, det där som kallas gräs. Behöver vidareutveckla tanken om flytt, men va 17 gubbar. Med den här skånken som sitter som en ekstock på vänster höft är det ju omöjligt att ens knyta skorna.
Men, från suck och klagan finns ändock hopp om bättre tider och det gäller att hitta på annat kolijox att sätta händer och tankar på. Helst vid datorn som alltid drar i latmasken. Skriva för att överleva mentalt, men inte skriva för att ha det som levebröd. Den virtuella kommunikationen för ensamma som inte har särdeles många i sin krets. Jag är dessutom en väldigt dålig telefonpratare. Lika i den frågan är kompisen en trappa upp. I går eftermiddag ringde hon ändå och bad mig gå ut på balkongen igen och där kom den lilla hinken nerhissandes från balkongen med nygräddade brödkakor. Hon har sina plågor men är fortfarande rörlig och pigg i kroppen. Kan arbeta i köket med det hon gillar. Mat och bakning.

Typiskt… nu blev jag hungrig 😀

 

 

Kunskapsinformation

För första gången blev jag riktigt glad när jag lyssnade på 2-konferensen. Äntligen någon som förklarar varför det är så svårt att minimera smittoriskerna inom äldreboenden. Oftast, inte alltid, innebär ett äldreboende att vissa av dem har demens och vad det ställer till med i den kommunikation med den demente och hur otroligt jobbigt för personalen att hålla förvirrade människor ifrån varandra. Jag vet, för en gång i tiden arbetade jag med detta. Därav kände jag en stor lättnad, för det håller på att blåsa upp till storm ute i medierna att det skulle vara någon form av massmord på äldre – som om det vore en medveten samhällelig handling. De som håller på med sådant, de som inte begriper bättre, skulle behöva arbeta några veckor på ett rent demensboende.

! 🙂 !

 

Nu ska jag hänga

 

Så ser den ut, den där manicken hang on, jag införskaffade.

20200428_092620[1]

Varje gång jag går under den i dörrhålet, är det bara att sträcka upp armarna, greppa, böja knäna och slappna av för att uppfatta det där knockande ljuden som bara kan nås från kotorna i ryggen upp och på något underligt vis når fram till trumhinnorna – inifrån.
Huvudet framåt och bakåt i stretch, knock, knock, Utsidan på armarna från axlarna och ner svid, svid. Tre gånger försök till lyft av hela kroppen uppåt, blev en halv centimeter med lyfta fötter. De där tre gångerna ska förstår vara minst 10 gånger 3, men den dan då jag slår näsan i stången finns inte – och behövs inte heller, huvudsaken att jag äntligen kan räta ut kroppen med besked. Förut kunde jag lägga mig på rygg och få benen över huvudet och då hände ungefär samma fenomen, men det går inte längre.

Nöden är uppfinningarnas moder, så därav var det bara att knalla in på det folktomma köpcentret och gå in på berörd sportaffär med tankarna inte bara på armlyft, utan på den förödande tomheten av kunder och de ensamma försäljarna inne i raderna av butiker. Hur i hundan ska det gå? Troligtvis kommer butikerna att packa ihop i konkurs i mängder och arbetslösa stå i kö utanför AF eller socialbyrån. Endast inne i mataffären av den större modellen, som brukar finnas nästan som ett hjärta i varje köpcenter, syntes det vara kommers. Bara att hoppas att leverans av varor kan fortsätta ett tag till, men jag befarar att även det kommer att minska i kvantitet och sortiment.

Sitter och kvintilerar på dyster kvist, för utanför har den lilla snön som kommit inatt, töat bort. Endast på taken avslöjas att det har snöat. Jag ser ju taken precis som jag ser ryggen på kråkorna som flaxar förbi.

Det är bara förmiddag och jag sitter fortfarande i morgonrocken. Bamse blänger lite bortifrån soffhörnan och undrar om vi inte ska ta oss en sväng därute, i alla fall. Halelvakaffet får du ta när vi kommer in igen, säger han.

🙂

 

 

Hang on

Googlade på hävstång men det blev ju fel. En gång i tiden hade jag en hängare som jag satte fast på en dörr, flyttbar med remmar emellan två rundstavar. I den kunde jag hänga och räta ut ryggen och nu ska jag ha en sådan. De finns i modernare tappningar som går att spänna fast mellan karmarna i dörrhålet. Gick in på några sådana där sportaffärer men göta petter vad mycket kläder. Inte behöver jag sådant, för jag kan hänga i nattlinnet. Men så, på ett ställe fanns det artiklar som stämde med mitt syfte. Nu ska jag faktiskt se mig omkring för nu vet jag vad de heter ”Hang on” för att se om jag kan få ner priset lite.

Visst är det intressant det jag skriver men det är vad jag åstadkommit idag. Nä… har frostat av frysen och det med en väldans fart med en utomhusvärmare som jag har på balkongen. En sån där rund sak som står upprätt. Det blev lite för varmt så dörren protesterade när jag skulle stänga den. Men även det gick till slut.

Fryser gör jag men ändå, väl utom dörren med hund och rollator var det riktigt njutbart, faktiskt. Nu har jag kommit på att istället för att inhandla en lämplig korg, så tog jag min kylväska och satte den på ställningen framför och med det dök tanken upp att jag kan ju ha termos med och några mackor och inmundiga frukosten i en backe någonstans. Inte för att det finns så många backar här men nog ska jag leta upp lämpligt ställe för nu har jag sittplatsen med mig, juhuuu 😀

Och i.o.m. denna filosofiska och njutbara tanke känner jag att det är dags för andra frukost. Kanske en brunch gubevars, för jag går inte ut igen förrns fram på dagen.

😀