Bara en siffra…

… säger många när man fyller år. I alla fall åren efter pensioneringen. Jag vet inte hur jag ska ta det resonemanget. Säger vi det till våra ätteläggar när de växer upp?
”Jo du lille Kalle – fylla år är bara en siffra – ingenting att bry sig om – det är hur man känner inom sig som betyder något.”
Hur barnet tänker beror förstås på om det redan ingått i en familj som inte firar vare sig det ena eller andra. Förstås. Men barnet ser ändå hur hela hans sociala nätverk omkring blåser upp ballonger och hur allt ifrån första trampcykeln till studentfirande går till, och allt detta går hans näsa förbi.
Nog om det, för igår fyllde jag år. En gammal siffra som avverkats och nu inne på att avverka en ny. Hmmm.

Blommor fick jag från flera håll. Inga snitt, utan perenner till min lilla trädgård som i sin litenhet redan är full. Nu börjar jag snegla mot väggen som har isolerande stenplattor och ska rådfråga hyresvärden om jag ändå får ta bort dem och göra blomland. Det är lite hipp som happ här. Somliga har det så – somliga inte. Kanske bättre att i-n-t-e fråga… eller?

För min egen del får jag tänka mig för, vad gäller storleken. När jag var yngre klarade jag av stora trädgårdsytor och under ett flertal år pyttesmå ytor på balkong. Nu får jag tänka mig för och tala till mig själv att: ”behärska dig människa, det här är tillräckligt vid dina år. Basta!”
Då kommer påminnelsen om livets gång och jag känner ännu mer att den här platsen jag flyttat till är den rätta. Så där alldeles lagom.

Nu fick jag även två stora hinkar med ko/höstgödsel och de ska jag ta hand om idag. Mölja ner i rabatterna så det kommer att växa så det knakar. DET är livet. Vad bryr sig en blomma om år. Sol, vatten och bördig jord är det som gäller. Att plantera ut det som tanke för oss människor som hela tiden strävar efter andra mål och värderingar kanske är lite tänkbart. Dra ner på värdsliga saker och se oss som en pytteliten del i ett större sammanhang.

😀

Sprut-seg

Vet inte om det beror på den andra vaccindosen här om kvällen, men någonting är det som klämmer. Men… det går över har jag hört. Seg i huvet är jag i vilket fall som helst. Inte vettigt vad jag glömmer. Tränar på korsord för det påstås vara bra. Hållit på ett bra tag med det, men inte 17 blir det bättre.
Det märks nu när jag försöker vara expert på bankärenden över nätet. Måste gå in på olika sidor, och om inte det hjälper så får jag först sitta i telefonkö efter att (förhoppningsvis) tryckt på rätt knapp-valmöjlighet. Så ett som är säkert är att jag djupt ångrar att jag bytte bank. Fy hundan! 😦
Nu, om inte förr så begriper jag varför personalstyrkan inom bankväsendet minskat. Ärendena får kunderna stå för själva. Det vi betraktade som service är helt bortkopplat för oss gamla kärringar och gubbar. Hur 17 gör de som ingen dator har???

Helst skulle jag vilja gå och lägga mig, men dottern är på väg och nu är jag stressad över vad jag ska göra med kycklingen som jag lagade i ugnen i går kväll. Brukar köpa en hel sådan för Bamse. Rensar och lägger i små förpackningar efter att ha plockat bort benen ordentligt. Men de stora bitarna har jag sparat och tänkte att det får duga till ätteläggen. Jasminris har jag inget hemma men det får duga med vanligt ris. Såsen blev god i alla fall. Persilja, dill och gräslök växer hej vilt i odlingskragen, men salladen vill inte alls växa till sig. Lite spenatblad har tittat upp och det får väl vara bra med det i grönsaksväg.
Här i min lilla by finns inte ens en kiosk så salladen växer alldeles för långt bort hos ICA och COOP som är närmast, och jag åker inte 12 km för lite sallad. Ska ju hem också.

Nä, nu har jag bestämt mig. Det blir inget mer här. Ska gå och knyta mig en stund. 🙂 ZZzzzzz….

Helt plötsligt går det för fort

Med värmebölja rusar tiden iväg. Så mycket som ska göras och tagas tillvara av det våren kräver. Inte bara att plantera och fixa med trädgård och sånt, utan hinna stanna till och bara n-j-u-t-a. Men just ikväll fick jag en meditativ stund med en sovande Bamse i knäet. Satt länge innan kvällsbrisen knackade mig på axeln. Det jag mediterar över är just att få ha fötterna fast förankrade vid jorden. Visst… det är bra med balkong men det går inte att förneka att gräs är bättre. Somliga stunder kan jag få lite ångest över om jag ska klara av det här. Men i lördags och söndags hade jag min bror och svägerska på besök. Han backade upp på gräset med deras husbil alldeles utanför grindhålet. Där sov de gott efter att ha bjudit på allehanda godsaker som min underbara svägerska gjort iordning. Det blev fest förstås, så magarna blev mätta och huvudena lite snurriga. Som tur var hade jag lite lax i frysen till lunch dagen efter innan de for hem på eftermiddagen. Jag har lärt mig att ha lite hemma nu eftersom jag inte längre bara kan knalla iväg till affären på tio minuters gångavstånd. Nu gäller det att planera lite.

I morgon kväll ska jag ta min andra dos vaccin. Inte heller den möjligheten till närhet i närmsta kvarter, utan det blir 5 mil fram och tillbaka. Men än rullar det på och bilen blir väl lite gladare när den blir besiktad innan juni går ut. Själv ska jag fylla år innan pensionen denna månad och det blir lite besvärligare. Får hålla mig i skinnet och lite frånvarande. Inget jämt som tur är.

Men vet ni vad? Det här att byta bank är inte lätt. Hujadamej att sitta i telefonkö för att få tag i rätt instans så jag kan bankida mig in och ändra kontonummer. Uuuärk. Det lättsamma och digitala väldet är svårbemästrat. All den stund möket blir värre och värre och ingen, iaf inte jag, hänger med längre. Undrar hur Hulda 89 klarar det. Även gamla Huldor ska väl betala sina räkningar och behöver kanske byta konto någon gång.

Nä, nu blev det svammel (som vanligt), så jag säger: på återseende 😀

Bamse har tandvärk

Stackars liten. Ylar och tuggar febrilt med tungan för att få bort det onda. Jag jagar en veterinär och väntar nu in svar på inmejlad förfrågan. Det ska vara en här i närheten och har blivit rekommenderad att ta kontakt med honom. Bästa veterinären, säger de involverade vännerna och grannarna.
Bamse har tillbringat sina sista sex år hon mig av sina elva. Under den här tiden har han blivit sövd och sanerad i munnen två gånger. Kostat skjortan naturligtvis, och vad mina händer har fått släppa ifrån sig i blodvite och blåmärken när jag själv försökt komma in i munnen på honom ska vi inte tala om. Han är ju avgrundsrädd och garnityret har fått vara ifred från mina försök. Nu är det verkligen dags igen.

Så var det helgens besök av två trevliga damer som utföll till belåtenhet från alla håll, och måndagen blev en vilodag, för då gick luften ur Bergalott. Hon är definitivt inte van vid sådana tilldragelser. Men all vår början…. ni vet.

Nu för tiden (nu om dan) blir jag lätt handlingsförlamad i vissa situationer. Som nu när jag väntar in ett telefonsamtal, eller när jag försöker fippla eller kopiera in en bild här. Ger lätt upp företaget och tänker ”det är inte viktigt”. Men visst vore det roligt med en bild på de illgula rapsfälten och hur röda stugor skymtar långt bort över nejden. En typisk sommarhimmel som nästan tar andan ur mig i ren tacksamhet över tillvaron. En bonus efter ett långt och ganska strävsamt liv. Frågar mig om detta är slutstationen och varför inte? Hur och var man ska dö kan man bara filosofera om, men när, går inte att veta. Tack och lov för det.

Mina vänner, 7 minuter bort (nästgårds) ringde igår och berättade att Postkods grannyra varit givmilda över Julita. Nu kan de utan problem hacka sig igenom källargolvet för nya vattenledningsrör. Ställer även upp om det skiter sig för mig hos veterinären.

Nä, nu är jag hungrig och Bamse har redan tuggat i sig både rå och stekt köttfärs. Han svälter inte i alla fall. Plutten ❤

🙂

Däven…

… vet ni vad det är? För mig är det en påtaglig känsla inne i kroppen. Ett är säkert – det kommer inte från huvudet. Huvudet är alert men kroppen släpar liksom efter och nedåt, som om jordens dragningskraft gör sig gällande. Ingen känsla av att vara sjuklig på nå vis. Nähä då, för jag är och borde vara pigg som en mört.

Ovan förklaring på symptom finns det bara en amatördiagnos på: Kall vår!

Jag vill ändå inte tro att klimatförändringarna sedan förra våren förvandlats till denna kyla. Så fort går det inte. Hur många eller hur korta dagar jag har kvar, så slipper jag uppleva den totala kollapsen av vårt nedsmutsade klot. Jag har ändå en vision om hur det ser ut i en framtid. Rymdåldern. Då vi ställer oss på en flygande matta utanför dörren och programmerar in fram och återfärd för att åka till närmsta apotek eller måhända bolaget för att tillhandahålla medikamenter för däven-heten, om åkomman eventuellt inte har botats under tiden.

Tramsdag idag. Kanske lite däven i huvudet också. Flygande mattor… inte klokt på en fläck.

Att vi skulle drunkna av ett isberg som slitit sig loss från Arktis är, av vad jag hört från en ängslig människa i min närhet, ett begynnande Harmagedon. Jag fick försöka förklara principen (så gott jag kunde) om vattnets förmåga att anpassa sig av tyngden som är lika, vare sig under eller över havsnivån av ett isberg. Liksom slussar och fartyg osv. Visst har jag rätt? Det finns ju ingen kontinent under Arktis. Smälter Antarktis få vi ta mig 17 ro.

Nä, nu ska jag ta fram snabel-Johan och gå över golven. Lika bra att röja lite efter allt spring ut och in genom fyra dörrar med skitiga skor. Det får räcka till lördagens besökare, för inte bemödar jag mig ytterligare inför den tilldragelsen. Den ena av dem känner mig så hon tar det som det är hemma hos mig. Finns inget annat alternativ – nämligen 😀

Byta bank och två starar

Håller på att ringa runt nu för att meddela mitt nya kontonummer. I ögonblicket väntar jag på att pensionsmyndigheten ska ringa upp. Har hunnit en liten vända med Bamse i väntan – som kan bli ganska lång tills de hör av sig som utlovades.

När jag var barn såg jag stora flockar med starar, men sedan jag hamnade i en större stad i tonåren så har jag faktiskt inte sett till så många. Idag spatserade två utanför mina fönster, ivrigt pickande efter föda i det våta gräset. De tycker säkert som jag att det är osedvanligt mycket väta runt fötterna. Fy hundan! När ska det bli vår?

Till helgen får jag besök av två damer från förra orten. De ska övernatta här på det lilla minihotellet som ligger strategiskt rakt under mina egna domäner. Måste bara få nycklarna dit och det är en av viktiga uppgifter idag. Ska inte tänka på att det är konstigt – egentligen. Nu när det är 10 mil emellan finns tydligen inga hinder att komma över min tröskel.

Nu får det räcka med blomplantering i den lilla trädgården. Finns inte mera plats. Och i en stor kruka står en sådan där trumpetande ängel. Har aldrig haft en sådan så det ska bli roligt att se hur stor den blir, vilket påstods om storleken, av den jag fick den av.

Allt ligger i dvala liksom. Inte bara pga pandemin, utan det är frånvaron av en blå himmel. Hur lättpåverkade vi blir av vädret är otroligt. Ja, nu påverkas inte de där hurtiga gänget som min granne t.ex. Mötte honom här om kvällen och presenterade mig. Han kom cyklande och hade baaara cyklat 4 mil ungefär. Bra för att hålla sig igång, påstod han, och jag hade inget att sätta emot. Fast en 70-plussare som jag, har lite andra värderingar 😉

😀

Fingerjympa

Försöker varva ner efter att ha klivit ur sängen redan halv sex. Solen drog mig ut med kaffekopp och Bamse som behagfullt bajsade på gräsmattan – kisande mot solen med lyft nos. Jodå, jag gräver ner det för alltid gör det någon nytta.
På med paltorna och kastade mig ut i rabatterna. I en krage har en Viktoriarabarber planterats (fått av systerdottern) och kragen bredvid med jordgubbar snyggade jag till lite. Den är inte min och jag näns inte ta bort mer än de plantor jag redan stulit från rabarberkragen. Två kragar med jordgubbar som ingen sköter om, är för mycket tyckte jag och köpte fyra balkonglådor och satte dem på staketet i min lilla trädgård.
Det står alltså fyra kragar som vem som helst av hyresgästerna får använda. De såg eftersatta och håglösa ut alla fyra, men inte nu längre. Grannen blev inspirerad och kom och pratade om att han brukade sätta potatis i två av dem,men hade tröttnat. Jag framhöll att det är gott med egenpotatis och sill. Han slog näven i näven och drog till stan och köpte sättpotatis. Han fick nog lite inspiration och om jag får några potatisar av honom, så kan han få rycka några rabarber av mig. 🙂

I måndags var jag till den lokala banken. Samma bank som jag haft i över 30 år. Hahahaa…. inte då. Det här är en lokal sådan under Swedbank så nu ska jag få nytt bankkonto och vad det innebär av städning inne på min datoriserade banksida är inte kul alls. Urka burka för kontorsgöra. Hatar siffror och pappersexercis. 😦

Ställer ju upp på barnpassing två eftermiddagar i veckan fram till skolavslutningen. Alfred 8 år får en macka och lite glass när han kommer trots att han inte ska ha. Sa föräldrarna. Men ungen är hungrig och får inte mat förens framemot sexsnåret. Jag har aldrig riktigt litat på dagis mellanmål. Nu håller vi det inte hemligt längre och föräldrarna är nöjda. Igår kväll hämtades han och idag kör jag hem honom och får samtidigt dela måltid med hela den stora generationsfamiljen. Mormor i det huset håller med maten på onsdagar. Det är fantastiskt att få äta en måltid i lag med andra.

Fingrarna är stela och naglarna har sorgekanter av jord. Håller man fram händerna så ser det ledsamt ut, men då knyter jag handen och vänder mina händer. Då ler alla tio åt mig. 😀

😀

Skriv står det…

… och jag tänker som förra gången – vad skriva om?

Det var väl i februari som skrivkursen började. Den som skulle leda fram till utgivning. Kära hjärtanes 😀 Som vanligt fullföljer jag aldrig mina uppdrag. Inte ens när jag betalat för dem. Har ju tappat halva mars, hela april och nu inne i maj. Kursen fortsätter till slutet av året så kaaaanske det infinner sig en rivstart någonstans i september. Nu har jag inte tid. 😀

Måste ha hänt något allvarligt med mitt skrivande för just nu har jag spotyfi på och den gamla sången Delaila gapas för fullt. Riktigt trevlig upplevelse faktiskt som jag aldrig anammat förut. Tystnad ska råda när jag skriver, men nu fingerjympar jag bara och babblar lite utan större substans.

Var i sjutton är det med den här våren. Ömsom varmt och för det mesta kallt. Regn är bra för potatisen håller väl som ursäkt fortfarande, kan jag tro, men lite ljummare skopor väta vore lite lättare. Så tycker jag i alla fall.
Men iofs, så skulle inte gräsmattorna se ut som sammet i solnedgången som det var här om kvällen. Jösses, så vackert. I den här lilla Bullerbyn vårdas både hus och trädgårdar. Rakt över vägen har jag en granne där grässtråna står i givakt utefter de välkrattade grusgångarna. Han har inte mycket annat för sig, säger han och är glad att han än så länge orkar bo kvar i gården sin. Idag berättade han om olika stigar jag och Bamse kan ta oss runt på. Jag har ett visst motstånd mot att ta samma väg tillbaka vid mina promenader. Lika med när jag varit motorburen på olika utflykter och resor under åren. Alltid kommer man fram på något vis och så får man se sådant som annars skulle ha missats. På Öland skrapade törnen repor på sidorna på husbilen men fram skulle jag. Inte vända. Nej, nej. Kanske det är det som styr mina steg över huvud taget – ständigt framåt? Kommer väl fram till ett slutmål någon gång – sönderskrapad och repig i lacken – förhoppningsvis visare och glad i hågen. 😀

”Crazy” den gamla låten sjunger just nu Patsy Cline för mig. Gamla fina toner som passar att komma ihåg saker. Ska ta dessa med mig under täcket och brottas med Bamse om bästa platsen. Tänk att en så liten parvel ligger preciiis mitt i sängen när jag vaknar till om nätterna. Mina ben ligger då så snällt lång ut på kanten naturligtvis. Han har helt sonika långsamt och metodiskt knuffat ut dem dit.

”Try to remember” The Brothers four. Smäktande tongångar och med dem säger jag gonatt. 🙂

Hej Världen

Bergalott har inte ro att skriva längre. Är det våren måhända? Näe… inte bara det för hon har äntligen hamnat med fötterna på jorden, vilket innebär att hon mestadels står med ändan i vädret. Rensar, planterar, planerar – utomhus.
Efter att i så många år ha befunnit sig i en lägenhet med vad det innebär med tio våningar över marken, så kan väl vem som helst fatta vad som pågår. Hon trivs utav bara attan. Bamse också förstås. Han kan bara gå utanför grindhålet och uträtta sina morgonsysslor under tiden som matte sätter på kaffet och plockar fram lite godis i matskålen. Visserligen blir det lite bajsletning efter frukost, men det är det värt, tycker matte.

Själaro på morgonkvisten när hon stiger ur sängen – tar svängen in i köket – möter soluppgången och ser ner mot Öljaren som ännu syns innan bladverken skymmer. Men den ligger där – som en förankring av mindre mått mätt när hon jämför med Mälaren som beredvilligt har brett ut sig i fägnad, där borta från tionde våningen. Vatten är ganska viktigt tycker hon av någon anledning. Ändå är hon och har alltid varit en badkruka, men det var väl de där iglarna från barndomens badande bland stenarna i en slemmig strandkant, i en mindre sjö i Småland. Bluää! De sög sig fast på benen och fyyyy… så rysligt.

Uppdrag har hon också fått, att varje tisdag och onsdag eftermiddag ta emot en 8-åring från skolan som ligger bredvid. Han bor 7 km ifrån och blir hämtad av sin pappa på tisdagen men på onsdagen skjutsar Bergalott hem honom och då blir hon bjuden på god mat och massa trevnad. Gamla vänner från ungdomsåren är morfar och mormor åt grabben och Bergalott känner sig innesluten i en familjekrets, vilket hon saknat under ett antal år härvidlag. Nåväl… dottern kom på besök och nattade över förra veckan. Det var stort och kvar dröjde sig en känsla av kärlek i flera dar.

Staket och grind är inoljat och den bedrövliga trädgården är snart klar. Växthuset har varit en tillgång under kyliga kväller där Bamse suttit i mattes knä och de två beskådat solnedgången och i väntan på natten. Bergalotts nattliga promenader ur sänghalmen har förlängts med en extrasväng ut i becksvarta natten då hon stått och glott upp mot stjärnorna, andäktigt – så stadsbo hon varit så länge.

Nu ska hon äta något och i det stora rymliga köket känner hon att även det börjar bli ganska trevligt. Förut blev det mest kaffe och macka. Kan nån begripa? Äta bör man annars dör man!

Kram på er alla där ute ❤

Mer fingerjympa behövs

Helt plötsligt infinner sig viss svårighet att skriva och hitta det som är läsvärt. Har alldeles kommit av mig i mitt nya liv. 😀 Har varit så upptagen med världsliga saker så filosoferandet har fått stå tillbaka. Och utan tillgång till internet förstås.

Kan ni tänka detta att under en av de första dagarna här i den lilla byn, hade jag före klockan elva på förmiddagen pratat med 8 personer. Jösses. Sådan ynnest förekom inte i den stora staden. Då kunde jag kanske prata med 8 personer under loppet av en månad. Nu gäller det sådana där spontana samtal vid enkla möten på stående eller gående fot med Bamse. Fest har jag haft en gång då jag kunde bjuda in mina vänner på lite mat. I det stora köket som är kontentan av två kök som är sammanbyggda fick vi gott om plats och hur jag kände i mitt innersta är lätt att förstå.

Från begynnelsen var den här stora tvåan två lägenheter. Förmodligen har hela längan varit någon form av äldreboende, men så långt har jag inte kommit i mina efterfrågningar. Byggdes 1967, så förmodligen är det så.
Har letat mig/oss fram i olika riktningar för att leta fram de bästa promenadstråken. För att komma runt måste vi gå minst tre kilometer så det har jag inte klarat ännu. Däremot ut på slätterna utefter Öljarens bördiga landskap och tillbaka igen. Kan tala om att det kan vara ett riktigt blåshål emellanåt. Bamse gillar inte det. Men ner till sjön har vi varit fast vi måste gå samma väg tillbaka. då var det underbart väder med sol och vattenglitter. Rakt över sjön ser man Julita gård, det ganska så omtalade gamla herresätet som numera krympt av tidens tand. https://www.nordiskamuseet.se/slott-gardar/julita-gard

Hur som helst så behöver jag inte längre fastna mitt på storarumsgolvet på den gamla adressen och fråga mig; vad ska jag göra nu – vart är jag på väg. Den där hopplösa känslan att vara isolerad och bortglömd. Den är borta för jag har alltid den möjligheten att gå ut i den lilla trädgården med ett par steg och känna marken under fötterna. Under svarta nätter då sömnen försvunnit, gå ut och se upp emot stjärnorna och filosofera lite i största allmänhet, för att därefter krypa ner i sängen där Bamse ligger och snarkar vid fotändan.

Nu ska jag gå ner i källaren och hänga upp mina gamla teaterkläder som legat i säckar och behöver ses över (vad det nu ska tjäna till). Men, ingen som vet.
Måste även berätta att i den här ganska långa längan med fler bostäder bredvid, finns en uppvärmt källarplan. Ja, en sådan där halvt nergrävd sådan, och där finns ett Mini-hotell inrett. Öppet för allmänheten att boka och fritt för oss hyresgäster att inkvartera våra gäster när de kommer på besök. Otroligt vad ”landets” invånare tänker till, för att den enskilde ska få nyttja. Tror inte att sådant förekommer i städernas tänk. Jo, jag vet. Det finns faktiskt men hur ofta?

Fingrarna har kommit igång lite grand, så nu ska jag använda resten av kroppen också. 😀