Varför skriver jag?

Den ständigt återkommande frågan i varenda skrivkurs är just detta varför. Inte nog med att själv gå och fundera om varför, så ska det påminnas om – av de som ”förstår sig på”.
Vad har det för betydelse att deklarera om? Inte fasiken frågar någon hemslöjdslärare om varför vederbörande stickar strumpor eller broderar. Inte heller frågar någon varför längtan ut i skog och mark är så stor så här års.
Svaren finns att hämta ur egna värderingar.

Nyss var jag in och läste på en annans blogg. I ord och med bilder fick jag mig en hågkomst som verkligen berörde mig. Minnen och längtan tillbaka till det som var en gång sved till bakom ögonen och näsan. Andäktighet över vår natur och en själens spegling av den totala tystnaden som en lisa för sinnet. Jag upplevde det en gång. Det ligger som en saga och jag tror i mitt stilla sinne att det endast är naturen själv som kan åstadkomma något slikt.
Men… tror också att den inbitne storstadsbon som aldrig fått uppleva detta, inte har något som helst begrepp vad jag skriver om. Våra sätt att leva föds vi in i och inte har vi en chans att välja hos vem eller vilken ort.
Jodå, tänker någon, alla kan välja.
Jojo… hmmm.

För att återgå till verkligheten kan jag konstatera att fönstren måste tvättas igen. Solen gassar in och visar tydligt på de rosor som återstår av den för snabba åtgärden efter hemkomsten efter operationen. Jaja, det är en världslig sak och jag tar det med ro. Kunde jag ha dem otvättade under ett par år så finns ingen stress längre. Och ingen kommer inom dörren för att beskåda dekadensen. Här finns bara jag och lilla Bamse som somnat om på soffan efter den kyliga men friska morgonpromenaden i stadsdelen där asfalten ligger slät och fin. Inga stubbar att ramla över och inte någon kvist som bryts under foten – som vid en skogspromenad.

Gomorron 😀

Lösryckt och doftrikt

Under gårdagen ville jag hjälpa min goda vän och granne. Kände att det skulle behövas, om inte annat.
Jodå, vi satte igång med hennes kök och vi hade väldigt roligt. När bänkarna och diskbänken var prydligheten självt, började hon laga mat på sin spis som sken som solen, både bakom och under, för då hade vi börjat bli hungriga. Stekt fläsk och potatis med sås, ”rena bonnamaten”, sa min vän och bjöd till bords.
När energierna nådda hjärnan på mig förstod jag var som hänt. Den dunderkur med penicillin som jag inmundigat under en veckas tid hade avslutats två kvällar innan.
Inte undra på att jag var arbetsför och kände att kropp och sinne var på alerten. Nog om det.

Idag är det ännu bara morgon och promenaden med Bamse blev lång. Längre än vad jag annars brukar åta mig. Nästan varje steg jag tar njuter jag fullt ut. Hemfaller åt att tänka på det som varit och begriper inte hur i all världen jag klarade det. Nu ska jag bara ta hand om min överansträngda axel som burit halva kroppen så länge. Valken i handen efter kryckan är nästan borta och alla andra bekymmer har liksom flugit sin kos. En förunderlig känsla.

Dessutom bakade jag i går kväll. Bara det. Ett företag som hittills varit omöjligt. Så frukosten blev hembakat matbröd och väldigt njutbart. Ytterligare en seger över matbutikernas utbud av bröd som fastnar i gommen. Nu fattas vetemjöl och det ska hem med fart, för jag längtar efter nybakade bullar. Doften av nybakat slår alla rekord vad gäller aromatisk sinnlighet. Dior, Arden och Laurent kan slänga sig i väggen.

En gång i tiden förestod jag en parfymhandel. Fick gå på kurser och lära mig vad som krävdes. Ett föredrag jag aldrig glömmer är att; för mycket, mycket länge sedan drogs vi till varandra genom den egna doften vi utsöndrade. Då värderade vi inte utseende eller andra tillgångar, utan vi gick efter hur vi doftade.
Men det var ett bra tag sedan och tur är väl det i jösse namn.
Men lite ligger det säkert i detta. Napoleon skickade bud i förväg hem till sin hustru att hon skulle sluta tvätta sig. Då hade han väl bara halva Europas kontinent att passera innan hemkomsten i Paris.

Tja, dessa historier går att ta hur som helst och det skulle kanske vara på plats att Fråga Lund på Tvn.

Gomorron 😀      

Har kommit av mig lite

Det tar ju tid att sätta sig ner för att skriva numera.
Plötsligt finns spring i benen och ohjälpligt hänger jag bara med. En ren njutning att slänga på mig paltorna i arla morgonen för första kissrundan med Bamse. Fort går det också. Och en annan sak. Lika förvånad är jag fortfarande efter en månad, när jag ska ta första klivet när jag stiger upp ur sängen. Programmerad står jag i bråkdelen av en sekund för att sedan ta ett befriande steg utan att det gör ont. Götapetter vilken lycka. 😀

Rollatorn som fortfarande står i min trånga hall används som avlastningsyta och på handtagen hänger väskor och kassar och lite annat bråte. Igår hämtade jag lite av mina teaterkläder som funnits utspridda över stan. Det blev ju ingen teater och kläderna är jag rädd om. De gamla herrskorna från 1917 är klenoder för mig och får inte förfaras. Begriper förstås inte varför jag släpar på dem, men minnen är minnen. Fast förankrade i en tid då det begav sig på tiljan. Roligt var det och att samla på det roliga är huvudsaken även om det bara handlar om ett par gamla skor.
Däremot försvann hela min stora klippbok vid den hastigt påkomna flytten i mars 2017. Det sörjer jag för där fanns hela mitt liv dokumenterat i vad jag åstadkommit av teater och utställningar. Men… så är det och var, för just då hade jag tappat hela kontrollen och vänliga händer gjorde så gott de kunde med att sortera och skilja på mitt och ditt.

Ändå är jag mer minimalist än det motsatta som min kära vän en trappa upp är. Nu har jag funderingar på att gå upp och röja i hennes kök. Som tur är orkar hon ännu laga sin mat, men vad hon lämnar kvar på bänkarna är kopiösa mängder av attiraljer. Frågade henne igår om inte hennes ”duktiga” dotter hjälpte henne men då skakade hon sorgset på huvudet och meddelade att ätteläggen stannar utanför dörren och ger henne av det eventuella inköp av varor hon inte orkar gå till affären att handla.
Vilken skillnad på människor och hur de hanterar den här pandemin. I mitt stilla sinne ställer jag frågan till dottern, – varför, mamma ska ju ändå dö? Hostan som kommer från lungorna börjar bli mer och mer uppenbar och hennes hår faller av. Jag sörjer så jag vill gråta.

Så… nu har jag bestämt mig. Det blir köksröjning och mitt eget jox får stå kvar för nu har jag kraft till så mycket mer.

God Tisdag 😀

Outplånligt datum idag

Dagar kommer och går men somliga stannar för evigt kvar. Det är födelsedagar och vissa dagar då det absolut värsta händer. När barn försvinner bort från livet och bara kvarlämnar minnen. Det spelar ingen roll för en förälder om ”barnet” är litet eller vuxet. Barnet är alltid barn till en förälder.

Alla vet det här i teorin men det är, tack och lov, något som drabbar ganska få. I alla fall här i vårt ombonade land. Sammantaget i världen handlar det om tusentals per dag. Krig, svält, umbäranden i alla former. Tankarna svindlar över all den gråt som lyfts mot himmelen i den stora frågan: varför?

Men nog om det denna onsdag den 9 september 2020. Idag ska jag åter ta upp min lilla kvarvarande verksamhet. En av mina gamla patienter ringde och ville ha hjälp med sina fötter. Inte så gott för de gamla som sitter ute på landet och har långt till omvårdnad och är rädda för pandemin. Vederbörandes rädsla har släppt och hennes dotter ringde och bad mig komma. Jag är kunnig i mikrobiologi, så jag vet hur hantera situationer som den här.

Gårdagens eftermiddag blev en fröjd eftersom jag äntligen fick kontakt med min dotter som hamnat i djup depression efter det trauma som hänt henne. Äntligen öppnade hon upp och delgav mig sina tankar. En överväldigande känsla för mig som mor. För det är minsann inte roligt att veta att ”barnet” som finns i livet inte vill leva fullt ut, och snärjer in sig i en kokong – ointaglig och i väntan.

Gråväder idag och ljusglimtar finns varenda dag med att ha fått livet tillbaka utan smärta. Jag går obehindrat utan vare sig kryckor (vilka jag hivade all världens väg, en vecka efter operationen) och allmedlet Alvedon som frågar sig hur länge de ska behöva ligga kvar och skramla i sina askar.

🙂 Trevlig lillelördag

Ännu är det bara morgon

Ingenting har ännu hänt och har bara att reflektera över gårdagen som ytterligare förstärktes av ett meddelande om dödsfall. Men det var en åldring som hade all rätt att somna in.

Tandläkarbesök med utdragning av tand – apoteksbesök – distriktssköterska som tog bort agrafferna på höften och bussresa fram och tillbaka till city blev en pärs. Sov hela eftermiddagen, utslagen på soffan som ett pärishäsch. Hög som en höna under kvällen av dunder-penicillinet som ska inmundigas tre ggr/dag. Sov som en stock hela natten.

Enda tilldragelsen idag är bara att jag upptäckte att kontot var uppslukat av gårdagens händelser, så nu blir det drygt fram till avlöningen. Tänk att inte jag, som alla andra har en hel pension liggande som reserv. Var inte det en rekommendation från högre ort, har jag för mig. 😀

Men, som sagt… ännu är det bara morgon… Gomorron 🙂

Den där Liemannen…

… är ett oberäkneligt fenomen. Slår till där där man minst anar.

Genom skogsdungen där vi brukar gå, Bamse och jag, har vi ibland slagit följe med en ung pojke som varit ut med familjens lilla vita vovve. En något tillbakadragen pojke men vid våra möten stannade han gärna och slog några ord med mig. Han berättade gärna om vad han ville bli när han blev stor. En tonårings drömmar som faktiskt inte handlade om att bli fotbollsproffs eller annat världsligt. Han hade högre planer.

Idag gick jag där som vanligt. Stigen ligger öde och fridfull med solgasset silande ner mellan tallarna. Kommer ut på gatan igen och passerar första höghuset där jag möter en granne, pojkens pappa, som på den tiden när jag bodde i samma hus som han, hejar och frågar hur det är. Jag, glad i hågen kvittrar om min nya smärtfria tillvaro och naturligtvis frågar jag honom hur det står till med övriga familjen.
Tja, så där, svarar han något kryptiskt och jag lystrar till att allt inte är som det ska. Han stänger bildörren, som han är på väg att sätta sig i, och kommer närmare mig och frågar om jag inte hade hört vad som hänt.
Nej, jag vet inte vad som hänt, svarar jag som befunnit mig i min egen lilla krypta under så lång tid.
Grabben är död, säger han. Han hade med några kompisar varit och klättrat på tågvagnarna nere på järnvägsstallarna och fått ström i sig. Detta var i början av juni.

Vi stod säkert en halvtimme och språkades vid. Kanske såg han att jag verkligen blev chockad eftersom tårarna ohejdat rann på mig. Kunde bara lyssna och delge honom lite av vad jag själv hade upplevt för fyrtio år sedan, men inte mer än att han förstod att jag kunde förstå den situation han och hans familj nu håller på att ta sig igenom. För jag vet att det är det gruvligaste som finns.

Så denna vackra morgon är fortfarande lika vacker men med ett flor av sorg som påminner mig om att vara närvarande och att faktiskt vara lite ödmjuk över att få finnas till och uppfatta den blå himlen som välver sig över mitt huvud.

Jädraranåda – vad jag blev snygg

Äntligen är håret klippt och i morgon bitti får jag förmodligen en chock när jag halvsovande med sömnen i ögonen letar mig in för morgonbestyren och får se en okänd människa i spegeln. Vilken skillnad – vilken uppryckning – vad jag var duktig idag som äntligen tog tag i det som har behövts åtgärdats så länge.
Slankiga, tunna, gråa testar långt ner på ryggen. Hade det uppsatt vid utegång för att inte skrämma slag på folk men när inte ens hårspännet höll ihop rasslet så slutade jag titta mig själv i backspegeln. Orkade inte se eländet.
Dådet utfördes av en gammal veteran på annan ort där mina anhöriga håller till. Passade på att hälsa på syrran som fyllde 80 här om dagen och köpte med mig dubbel uppsättning med liljor från ICA- butiken hemma i stan. Specialpris 49 kr buketten. Blev billigt men frissan … GULP, sa kontot och tunnades ut betänkligt. Och jag fick ont i magen för på måndag ska jag till tandläkaren och dra ut en tand. Fy tusan för att bli gammal. Helt klart ett förfall och tänk… jag begriper det inte. Känner mig som 25 igen.

Detta innebär att Bergalott har kört en längre sträcka med bilen idag. Visserligen står det att det är upp till eget beaktande av när och hur det är dags efter en höftledsoperation. Men kan jag flytta möbler kan jag köra bil och det gick så bra såååå. Lilla päran spann som en katt och Bamse sov tryggt i sätet bredvid. Oklippt. 🙂

Gokväll 😀

Kobolt och Litium…

…elbilens skelett i garderoben

Stängde av radion efter frukost men det hade ändå ramlat in lite av det rubriken säger.
På med paltorna och ut med Bamse i ett lätt morgondugg. Började gå mot det sedvanliga lilla skogsområdet där jag förut påtalat den obehagliga upplevelsen att det är någon skitstövel som torkar sin hund i baken och sedan låter servetterna ligga kvar. Den här lilla stigen begagnas av områdets barn som genar fram till lågstadiet. Ja, även deras föräldrar naturligtvis som behöver kliva över/passera både servetter och bajskorvarna.

Nåväl… jag släppte denna tanke innan Bamse tog riktning in på stigen för… vad betyder det – ingenting. Ingenting mot de krafter som jag inte har ett levandes grand att kunna påverka. Gruvdrift för kommande generationer, barnarbete, maskiner som släpper ut koldioxid i framtagandet, bearbetning i Kina och allt det vatten som går till spillo vid brytning av litium.
Håhåjaja… varför ska jag bry mig? En liten tant på 73 år som inte ens får gå utom dörren om det skulle vara så att hon bodde på ett äldreboende.

Nu gör jag, tack och lov, inte det. Jag är fri som en fågel och tänker att jag är en sådan när jag försiktigt äntrar motionscykeln på balkongen. Därefter sätter mig här och knackar ner lite av det som jag väldigt gärna skulle ha velat ventilera muntligt om. Men… även det är släppt och inbäddat i en kokong där jag samlar ihop det som varit. För när jag tänker efter så har mitt liv varit rikt. Har faktiskt betraktats som en fjäril en gång. ”rätt var du är här och vi har så trevligt så är du väck”. Hon som sa så är fortfarande min finaste vän efter 50 års levnad. Kanske jag en gång blev väldigt påverkad över en kommentar som någon sa, ”man ska alltid lämna festen när det är som roligast”.

Gomorron 😀

Absolut ingenting…

… har jag att från egna funderingar teckna ner idag. Däremot inkommande utifrån med att bl.a. min syster, som fyller 80 år och befinner sig i vänners lag under hela dagen. Någon form av samlingsplats för äldre som tar hand om hennes dag. Bra att det finns de som ställer upp i coronatiden. Ringde och grattade. Meddelade vår broder också så att han inte glömmer.

Förmodligen är det så att jag mår förträffligt eftersom hjärnan tycks ligga i träda. Annars brukar det rulla runt en massa tankar och frågor som jag vill räta ut. Soptomt, och så får det vara tills den här dagen är över. Måhända intryck av något vettigt har ramlat in då.

Jo. Jag har varit mellanhand mellan min tandläkare och den operativa enheten på Löwenströmska idag på morgonen. Angående tandutdragning så när inpå den större operationen i höften. Men det var bara att mala på som vanligt med vad tandläkaren måste göra med jättestarka medel för att förhindra bakteriespridning OM det skulle bli så. Allt frid och fröjd alltså. Så på måndag blir jag ännu mer tandlös, men det är då det. Fortsättning följer om det uppstår något intressant.

Och. På fredag ska jag klippa av mig testarna som nu ligger över axlarna. Tunt och stripigt och till ingen fägring alls. Fast Bamse tycker om mig i alla fall.

Gomorron på er. 😀