Det kliar i fingrarna men huvudet är tomt.

 

Fast inte är det tomt heller. Alldeles förskräckligt mycket surrande om ditt och datt, men mitt i alltihop så kommer tanken: ta det lugnt – ingenting som brådskar – ta en tretår – oj, är det redan slut i pannan.

Morgonpromenaden avklarad och fotograferat två vespor som vid gårdagens promenad stod lutade mot varandra och hade polisband omkring sig. Då när jag gick förbi höll två killar på att riva bort banden och jag frågade dem om det inte var en polissak så länge banden satt där de satt. Vi hjälpa kompis vet du, blev svaret och vad ska en gammal tant göra då? Bli ifrågasatt och nedslagen mitt i skogen? Nåväl, jag avlägsnade mig och idag gick jag förbi igen och fotade massakern.
Det jag blir mest upprörd över är att de inte finns resurser till att avlägsna stöldgodset på en gång när nu poliserna varit där. En släpkärra är väl inget att tänka på, för det vet jag när jag ringt om cyklar som ligger slängda lite här och där. Polisen åtar sig inte att hämta utan var och en får forsla till polisens förråd av upphittade cyklar och annat som uppenbart är på villovägar. Mutter mutter, så var det sagt. Enkla bekymmer som strider emot att två unga män hittats skjutna i en bil i Hälsingborg. Självsanering tycker nog många men va f…n håller de på med? Gängbråk och vendettor på löpande band. Liv som kortas innan de fyllt 30 ens.

SLUTA!

Om jag ändå hade en rolig historia att berätta istället. Har en, men den är sann.

Handlar om min kusin som blev övergiven av sin make av en ny flamma och lämnade henne och barnet ensamma. Detta var på femtiotalet och omständigheterna var som de var. Bl.a postgången.
Mannen ringde och bad att hon, min kusin, skulle sända honom sina persedlar som han glömde i byrålådan. Jovisst tyckte min kusin. Visst ska jag göra det.
Hur minen såg ut på mannen när han väl fick paketet med sönderklippta strumpor och kalsonger, förtäljer inte historien.

Finns en liknande variant och mycket modernare och det var mannen som bad sitt ex att sälja Porschen och skicka pengarna. Hon gjorde som han bad förstås och överförde en krona.

Nää… det här hjälper inte. Nya attacker på Sri Lanka och lika bra jag åker ut och rubbar vidare på husbilen. Gör ju inget att den blir blank och fin, även om jag inte ska köra med den nämnvärt under sommaren. Bibehålla andrahandsvärdet är och förblir en investering. Ju.

Fortsatt Påsk på er 😀

 

 

 

 

 

 

Annonser

Hund eller människa

Bitterheten har släppt över det som passerat, i det som uppstod med sorg och sjukdom och den tid som följde.
Något som värderas väldigt högt är s.k vänner. Men jag inser att min mors tuffa attityd till ”vänner” var och är sann. Inte vet jag vad hon upplevde men jag har levt med hennes uppfattning och burit den som som en liten varningsklocka under hela mitt liv. Jag vet att hon hade vänner men de var väldigt få. Det var de hon kom fram till att hon kunde lita på och känna gemenskap. Kvinna eller man, det spelade ingen roll. Jag gick steget längre och omgav mig av några fler. Men, tänk så tysta de blev. Så raderades med automatik en hoper av ”nära” människor ut ur min inre krets, och det är klart att jag förstår. Människor, de flesta, är kolossalt rädd för att bli involverade eller kanske känna sig utnyttjade i vissa situationer som död och sjukdom.

Nåväl, jag måste få det sagt. Har som de flesta människor idag, en facebooksida. Lätt att hålla reda på både det ena och det andra. Där blev det alldeles dött. Ja, lika dött som att någon skulle gå över min tröskel för min egen del. Ända tills förra sommaren då jag började lägga ut om att Bamse höll på att stryka med. Ojojoj… vilken respons. Neutralare ämne naturligtvis och jag förundrades över att vi människor har lättare att komma till tals över sjukdom och död när det gäller ett husdjur.

Säger idag som dalmasen som imiteras av vår kanske största komiker. Nää då inte ä ja bitter inte. Men, jag har varit och kan känna det lite ibland när någon frågar hur jag mår. Då svarar jag med ett fnys och säger att jag bloggar om det. Då nollställs ansiktsuttrycken och jag kan se hur bomullen stoppas in i öronen och Bamse får en klapp över ryggen.

Det är vår och jag är lycklig. Över den och över att ha tillgång till blogg och skriverier och hur otroligt glädjande det varit för mig att få respons av de följare jag har. Stundom min enda kommunikation med yttervärlden. Jag är så innerligt tacksam för att ni varit med mig hela vägen, somliga av er.

Moralen i visan är förstås tanken på hur jag själv ska bete mig gentemot andra. Förståelse och visa att jag finns till. Känna deltagande och kunna förlåta det som varit. Förstå att rädsla är den allra största boven i samröre med andra. Lita på intuitionen som bor i magen och fatta att tankar ur hjärnan kan göra ont. Nu har jag ta mig f-n hållit en gudstjänst över förträffligheten. Ajajaj… av ett ego som gått på pumpen men som överlevt tack vare humor, satir och någon gång sarkasm.

Som nu. Solen brassar in på balkongen och jag skulle vilja ha någon att dricka kaffe med. Småprata lite osv, men då skulle det inte bli något skrivet. Så de så… 😀

Fortsatt Påsk på er ❤

En långfredag…

 

… ska avverkas och hälften av balkongens vintermagasinerade överflöd är innanför dörren. Innebär att fortsättning följer för att göra ”rent hus” i kuvösen.

Denna dag tycks lika tyst som de jag upplevde förr om dan. Inget hörs från stadens vanliga brus, och stilla var det på promenaden i solskenet. Inte en kotte såg vi, jo, vi parerar stegen bland nedfallna fjolårskottar av både gran och tall på stigarna vi går, Bamse och jag. Koltrastarna flöjtade i stillheten och de har verkligen ingen stilla långfredag. De har bråttom att fria och boa. Livet för dem innebär inte stopp i bestyren bara för att människan är behäftad med religiösa påfund.

”Sorgernas helg egentligen”, sa brodern lite halvsarkastiskt i går när jag hälsade på och jag rubbade på höger sida av husbilen. ”Inte förrns på annandan stiger han upp och är tillbaka i eländet”, fortsatte han. ”Dum jävel”, tillade han i lite mer dämpad ton.
Han har alltid haft sin bestämda uppfattning angående religion. Farsan tyckte grabben var bra som totalvägrade konfirmera sig på den tiden, men morsan var upprörd över att han sa nej.
Vi vägrade inte, vare sig syrran eller jag. Vi följde flocken och morsan skickade oss till frisörskan för att vi skulle permanentas. Våra långa vackra lockar föll för saxen och håret blev ett burrigt fågelbo. Korten på oss ser inte vettiga ut. Blev ytterligare bekräftat vid söndagens besök hos syrran. Vi tittade på gamla kort och pratade om hur de långa sladdarna ovanifrån taket någonstans, med en koves i vardera änden sattes runt spolarna och bräde håret. Nacken höll knappt till att hålla huvudet upprätt. Jösses! Allt för Jösses ära.

Joho då. Min konfirmationspräst lärde oss att om vi använde Jesu namn fel med att kalla honom något annat, som Jösse t.ex i våra ordval, så var det som att häda guds son. Väldigt högkyrklig av sig, var han, och när tiden kom med kvinnliga präster var han en STOR motståndare. Han är död han med nu och inte hade han möjligheten till uppståndelse, av vad jag vet.
Syrran som ingår i ett udda samfund vågar inte längre säga något om sina synpunkter för hon vet att då skrattar jag eller höjer handen till nej, nästan som till Bamse när han ska stanna. Lite så där hitleraktigt, fast rakt ut, ni vet.

Vad sitter jag här och tramsar om egentligen? Kanske för det inre lugnet om förtröstan att min ekonomiska situation kanske ska lösa sig framöver. Det är på gång iaf. När jag mår bra så gillar jag att kåsera vilket innebär att det går att säga både sanningar och ljug. Men inte mer ljug än jag kan stå för det.

Med det här vill jag naturligtvis önska er härliga dagar framöver, till vila eller upptäcktsfärder i naturen eller som somlig – fortsätta städa balkongen.

😀

Ögat

Lämnade Bamse halv nio i morse och dagen blev lång i väntan på signal att hämta honom. Till slut vid fyrasnåret ringde jag själv upp och fick hämta honom.

De hade inte behövt söva honom men drogat honom ganska rejält. Nu är ringen av döda celler runt ”hålet” i hornhinnan borta och det är bara att vänta om det läker. Fortsatt behandling med de droppar jag har och återbesök redan i nästa vecka.

Veterinären tror, eftersom han sett detta tillstånd vid fler tillfällen, att det är schampo som har kommit in i ögat och skapat detta fenomen.

Då frågade jag hur i helskotta ska en hund badas utan att få schampo i ögonen. Jaja, det får bli bara vatten då. Men så var det, sa han och tyckte själv att jag skulle undvika schampo runt ögonen. Innebär att Bamses öron ska klippas ner och den där typiska baskern av hår på huvudet ska minimeras. Då blir det väl ingen pudel men vad gör det? Och vilken hundägare är det som medvetet löddrar in ögonen med slikt. Inte jag iaf, knappt på mig själv.

Nåja, han är hemma och han mår bra. Jag med. Svansen i vädret. Inte jag, fattar ni väl 😀 😀 😀

Syskon som mötas ibland

 

I söndags var bror och jag och hälsade på vår syster. Meningen var att bror skulle fråga efter fars stora väska som skulle innehålla de resterande teckningar och skriverier han gjorde under sitt liv. Vi öppnade väskan och sorterade upp i högar. Mest från 60-talet men även från tidigt 40-tal. Jag tog ingenting med mig men bror försåg sig och både syrran och jag tyckte det var bra. Han har blivit lite nostalgisk på äldre dagar och han köpslog om en tavla som alltid suttit på syrrans vägg. Jo då, han fick köpa den men det satt ganska långt inne.
Tavlan föreställde hela familjen på ett lantställe 1947 och jag är med men i magen på mor där hon bubbar en stor sten. Hon talade en gång om tavlan och förklarade hur hon bar sten för att få missfall. Inte så kul att höra men jag förstår henne så väl. Utflyttade först från Västerås före kriget och sedan befann de sig i Stockholm under kriget, för att efteråt hamna i urskogen i Småland.
Vid kaffet pratade vi lite om detta och kunde inte fatta varför de befann sig i Stockholm under en så svår tid med ett ägg i veckan på kort och hur de var ute om nätterna och smög med sig så mycket det fanns av brännbart för att få lite värme i kakelugnen. De bodde på Götgatan fick jag reda på av mina båda syskon som blev födda där. Men även på Ringvägen påstod syrran som är äldst och vet mest.

Nåväl, född blev jag, där i Småland, och här sitter jag snart 72 år senare i Västra Aros och väntar på besked om min fyrfotade följeslagare som förmodligen bara sövts lokalt i ett försök att minska påfrestningen. Passat på att gå ut med tidningar, skräp och lite annat, som i vanliga fall är ett lite prövande moment när han är med. Funderar lite på att han naturligtvis måste ha en tratt på huvudet ett bra tag. Men hoppas att det finns en något mindre modell än den vi redan har.

Jag frågar mig…

… ska jag ge upp?

Förra sommaren klarade jag livet på Bamse med sin gallstensoperation och belånade mig upp över öronen. På hösten började han halta och nya veterinärbesök. Nu har han ögat och nyss hemkommen så känner jag mig totalt urblåst. Operation i morgon bitti, för salvor och droppar har inte hjälpt. Har inte heller under den här helgen sett att det skulle ha blivit bättre för han gnuggar mot allt vad han kommer åt. Endast ute i friska luften glömmer han och mår bra, så många friska vindar har det blivit. Men… i övrigt står svansen rakt upp och det ska den göra på en pudel som mår bra.

Nu gäller det att hålla balansen. Från pessimistiska tankar att låta avliva eller ett försök med att lösa det ekonomiska inför morgondagen. Det måste åtgärdas omedelbart för hålet på hornhinnan har blivit större och har i sin ring av kanter bildat döda celler som måste skrapas bort. Jodå, jag har försäkring men självrisken är höjd efter fullt uttag förra sommaren. Och fullt uttag betydde att jag inte hade lagt ner något större intresse eftersom jag aldrig hade kollat upp summan. Jag fick överta både hund och försäkring och pigg som en liten mört har han vandrat vid min sida i fyra år, så inte fanken hade jag kollat läget på försäkringen. Ynka 30 tusen var den på och kalaset gick på 100. Uuäärk. Men… jag får skylla mig själv.

Det ligger någonting i vad min systerdotter sa, om att det var ”för nära på” förlusten jag fick uppleva året innan. Och det är väl ganska klart att när döden hälsar på så håller man i det som lever med både näbbar och klor.

Annars mår vi bra… väl?

Nu har det löst sig tills vidare, för min dotter backar upp i morgon. För över lite slantar fram till pensionen om några dagar. Yes!

Brukar nog inte skriva så här öppet men nu ryker det ur öronen och munnen är tyst. Bara tankar och magen som gnisslar. Och käre värld… Vi lever i välfärdsstaten Sverige, Bamse och jag, så jag skulle vara nöjd med att bara ha våra små bekymmer. Det finns barn som svälter ihjäl. Där ute. Och en och annan pensionär och uteliggare går på svältgränsen även här hemma.

Nu måste jag faktiskt lägga mig en stund. Snurrig. Lite mer påtagligt från den vanliga vimsigheten.

🙂

Alltså…min fantastiska bror

För ca fem år sedan förlorade han sina krafter på höger sida genom en stroke. Under de här åren har han gjort en resa dit det knappast går att se någon större förändring. Ok, han haltar lite och använder mest vänster hand och med den kan han hantera vilka verktyg som helst tror jag. Det händer lika mycket ute på deras gård som förr i världen. Kör bil, traktor, renoverar och med vänsterhanden utför han bragder. Lite stöd av höger och så att den mest envisa mutter får ge sig. Både i och ur.

Jag är precis hemkommen från honom och stod bredvid när han bökade sig ner mellan sätena för att nå batteriet som ligger där. Skruvade och joxade och fram med laddaren och i med kontakten och nu står åbäket och laddar upp sig för att startas i morgon.

Genuin viljekraft men… mitt hjärta blöder, fast jag visar det inte. Han vet ändå. Man behöver inte alltid använda ord. Vi hade en morbror som var av samma kaliber. Först kapades ena benet och det gick bra. Sen kapades det andra men inte gav han upp inte. Han tog sig till Danmark där ortopedin utvecklats mer än här hemma och beställde nya proteser. Hem igen och han, så linslus han var och med goda kontakter hamnade han på första sidan i vår länstidning. Stor rubrik och fotograferad: HERMAN GÅR IGEN!

Ska man tro att vissa gener går igen? Gener som talar om vilka möjligheter det ändå finns om man inte ger tappt. Adrenalin och lite djäflar anamma. Motsatserna är förkrossande då livslust och energierna nått botten och omöjliga att fånga. Kommer obönhörligt in på tanken på de unga som inte har hunnit slipas av livet självt.

Men… släpp det nu Bergalott för nu ligger fjärden blå och värmen kommer i veckan. I alla fall enligt löpsedlarna.

Trevlig lördagkväll 😀