Alvedon – folket

 

Vill du beställa tid, tryck 1

Vill du träffa läkare, tryck 2

Vill du bli uppringd, tryck 3

Något förenklat, kan jag berätta, för de som inte har befunnit sig i vårdkarusellen någon gång.

Tryckningarna på olika siffror måste bli rätt för annars åker du tillbaka till utgångsläge och får ta om det från början. Det är ändå en bagatell om man är frisk men attans om du verkligen är sjuk. Då får du kravla dig över grusgången till grannen eller ut genom farstun i statarlängan och försöka nå upp till grannens knapp. Nåde dig om du bor ute på landet eller ännu värre; norrut, då blir det verklig kris. Då for du göra som alla övriga som äntligen lyckats komma fram pr telefon; ta emot rådet och ät Alvedon. För det är där vi hamnar i slutändan allihop. Sen när maskineriet har rullat igång med ett eventuellt besök hos de lärde, så kan medicineringen utökas till diverse livsfarliga substanser som vi stenhårt tror ska fungera. För det har ju doktorn sagt!

Inget ont sagt om svenska vården men inte är det världens bästa längre. Jag har i min enfald trott att vi hade det. ”Hade” är väl rätta ordet – eller – Det var en gång…

Jag är gammal nu. Nej det är jag inte enligt expertisen. Har i dagsläget 48 dagar kvar till 70 men då… är jag gammal. Det fick jag reda på för ett tag sedan vid ett besök på vårt lasarett, där en insatt person omtala detta fantastiska. Efter det besöket och följande händelser som belastat min lekamen, så känner jag mig som hundra, men det har jag inte talat om för någon. Törs inte fan.

Att klaga går ju för sig eller mumla i skägget eller muttra över ditt och datt är tillåtet, men när det verkligen gäller så är det bra. Har i hela mitt liv endast tillåtit åverkan mot min kropp av penicillin och fältskären. Nu har jag träffat honom i egen hög person och vill framföra mitt tack, för in i magen kommer jag inte hur jag än bär mig åt. Inte heller kan jag byta benbitar om det nu skulle vara ett behov framledes. Så fram med kniv och såg om det behövs – det accepterar jag.

Men Alvedon… jaja ok då… OM det behövs.    

Mellan kartongerna tänker jag …

 

Kartonger som är ouppackade – grejer skingrade på alla möjliga håll och skrymslen, men det är bara att ta det lugnt och konstatera att måste jag ha så mycket bråte så får jag väl stå ut med det. Trots två flyttar; på under året, så har det inte minskat. Tänker på min käre broder som bor på en ganska stor gård på landet och hur han faktiskt är lite bekymrad över allt som finns i hus och lador och hela ladugården är ju full med verkstad och hans gamla målarfirma. En mjuk underbar hustru som fötts på stället och som värnar om varje sak och sköter om det väl – ja han hoppas väl att han ska dö först förstås. Enda sättet att komma undan.

Tänk att det ska vara så svårt att släppa det materiella. Men vad 17… det är ju bra att ha. Jag har inte inskrivet i min livsplan – att jag ska dö. Det existerar inte.

(Nu kommer en fånig tanke igen) Vad gör man hela dagarna när man är död? Ok, låter inte vettigt men det ligger fortfarande så nära det som hänt att jag faktiskt tänker så. Det gjorde jag inte de andra gångerna när jag blev drabbad. Ifrågasatte inte ens vad min lilla dotter gjorde där på andra sidan. Antog väl att min mor tog hand om henne och att Gud Fader själv såg till att hon fick fortsätta på nån himmelsk förskola och att änglarna hade sångstunder och lite så däääär. Ja, det äääär fåniga tankar men jag har en hjärna som slirar betänkligt.

Det känns kanonbra att sitta här och äntligen pränta ner några ord och samtidigt se ut över stan och Mälaren. Jag är hemma igen. Jag har gjort mitt med det som var. Jag sörjer inte så där störtdjupt längre utan det är mer vid sunda vätskor. Magen som innehöll diverse skrutt börjar stabiliseras och med det ett jämnare humör. Nu ska de bara ner en gång till och kolla ”läget” i början på maj. Men det är ok för jag ska väl innan dess hinna plocka ur lådorna, för det är inte utan att det vari lite ”streta emot”, när jag bockat mig upp och ner.

Jaha ja. Få se nu hur jag kommer till skott med skrivandet igen. Jag behöver vädra mig. Även om det inte har någon eller något som helst värde, vare sig för mig själv eller någon annan. Men kommunikation är viktig. Livsviktig. Sen i vilken form – spelar väl ingen som helst roll? Eller hur? Hittade för en stund sedan en bloggare av en slump. Ska följa den ett tag och se vad denne har för sig. Kanske uppstår en kommunikation. Vem vet?

Nu kaffe och ett par kartonger!

Tittut…

En aning – ett litet sug – medvetandet breddas.

Ungefär så känns det idag. Jag vill titta utanför och se vad som hänt/händer. Skummat lite i bloggarna jag följer. Inte varit in på facebook ännu men smyggluttat lite då och då på mobilen. Känner fortfarande en viss motvilja och det beror säkert på mig själv i mina tafatta försök att finna lite mer djup i vad som sägs på berörd sida. Jag är ju betraktad som en ytlig person med mitt glättiga sätt att vara, så det är fan så svårt att hitta rätt perspektiv.

Än är inte dags – så känns det men det här är det första steget ut ur en bubbla där sorg och förtvivlan blandats med kärlek, hopp och en naggad framtidstro. Men den är här. Framtiden. Den pågår och det går bra. Igår hämtade jag nycklarna till min lägenhet. På nästan samma ställe där jag flyttade ifrån under juli månad förra året. Tillbaka på ruta ett och det känns bra. Utsikten blir nästan exakt densamma. Mälaren i alla dess skiftningar och promenaderna med Bamse, där jag troligtvis får plocka upp en massa skräp, för ingen har väl gjort detta under tiden jag varit borta.

I morgon blir det en galloperation och det blir nog bra med det fast jag ser inte fram emot det precis. Har nog med en trasig höft just nu. Vad som är fel på den är väl att de taskiga senorna som håller i musklerna har hamnat i kläm efter två ordentliga vurpor. En vurpa på backen och en på den snorhala träbron. Samma skinka förstås. Och sedan drag och lyft med en 100 kilos man som inte klarade av att vända sig själv mot slutet. Men som sagt… det går att åtgärda med lite vila och sund gymnastik (tror jag).

Nu får det vara bra.

Men nu är det en ny dag.

Dagen efter operationen – och jag har i stort sett bara sovit. Den där gallan blev en långdragen operation för de vitklädda. De höll på i dryga tre timmar för de upptäckte att jag hade stenar långt upp i levern. Jaha ja, tänkte jag när han berättade på uppvaket, varför skulle inte det också kunna hända. Egentligen skulle du vara gul, sa han men detta med levern syntes inte ens på ultraljudet. Nänä, tänkte jag då, det är väl för att jag hejdat anfallen med att sätta fingrarna i halsen och ulka utav bara tusan. Det har ju räddat mig de flesta gånger. Och det är klart att vända ut och in på magsäcken ett par gånger i veckan måste ju sätta sina spår. Så tänkte jag men sa ingenting för den teorin avfärdades då jag träffade dem sist i höstas.

En annan sak har jag upptäckt och det är att detta gråtande som jag haft för mig är borta och när jag tänker efter ordentligt så är det väl inte undra på när kroppen är sjuk. Mitt ryggstöd (Linda min dotter) tar väl hand om mig. Jag kan inte ha det bättre just nu annat än att bli frisk igen och få flytta tillbaka hem.

Jag saknar dig i varje andetag

Så är det. Nu har jag kommit in i ett skede där gråten naturligtvis är lika hjärtskärande som förut men.. den går fortare över.

Sansen kunde jag tappa och kände mig helt vettlös ett tag, men jag fattar att det går framåt i det som kallas läkningen.

En resignation över förlusten har inträtt, och en viss trötthet över det praktiska som ska vid.

Detta är morgonens överblick på livet. Utanför står solen redan högt och jag har sovit illa men gott på en tunn madrass på golvet i 12 timmar. Hela bäckenet är snett av vinterns två rejäla vurpor och naturligtvis är det dessa som nu spökar ordentligt. Ska ligga så där i minst två nätter till och då hoppas jag att jag ska kunna gå någorlunda ordentligt. Nu haltar jag som en… ja vaddå? Jag haltar av smärtan i höften. Nog om det. Det är en världslig sak och det går över. Lite olämpligt just nu förstås.

Att orda med väl valda ord och ur bästa förstånd – är dagens och morgondagens motto. Det är dags för bouppteckning. Hittills har allt stått absolut stilla och känslan att inte kunna agera i någon riktning har varit frustrerande. Precis tvärs emot min personlighet. Skulle förmodligen inte klara av att hamna i fängelse t.ex. Noja av att inget ha att göra… jojo… men kan även fördriva tiden med ingenting.

Som någon sa om min situation: OCH VEM SKULLE GÖRA DET OM INTE DU? Den är svår att förstå, men vederbörande har känt mig och mina eskapader sedan 50 år.

Just nu – tiden en förmiddag

 

Magen svider efter kaffet. Hungern drar och något vill komma upp. Reflexer som inte går att styra över. Allmänt taskig närvaro i den här dagen som jag vill ska försvinna bort, lika fort som natten. Ändå ska jag framåt. Invänta någon form av energi. Den kommer – det vet jag.

Lite lamt söker jag på internet om bodelning och i ärvdabalken men slår bort det. Jag ger väl tusan i vem som ska ha vad. Egentligen. Bara jag slipper bli skuldsatt eller annat sattyg som ska förfölja mig under de år som ligger framför. Vet ju att det kommer att ramla in krav på deklarationer och sådant som jag måste lämna ifrån mig och som ska betalas – av mig förstås. Undrar om sådana kostnader räknas in i bouppteckningen? De framtida menar jag. Förmodligen inte.

Är så förbenat trött på att sitta fast här. Spegeln i badrummet avslöjar något förskräckligt. Fårad, ledsen och grå stirrar jag på mig själv. Känner inte igen mig. Nu tänker många att jag borde titta inåt och försöka hitta mig själv, och det är ju lätt sagt men satans svårt. En trasig själ som irrar runt just nu. Den där glade faen som förut fanns där har tagit semester. Åkte väl till Karibien för att komma så långt bort som möjligt. Kvar är ett tomt skal som skakar av kölden som kryper innanför skinnet.

Fy för den lede vad jag är tråkig. Vet att det enda jag kan göra är att ladda upp mig. Precis som ett batteri. In med sladden i väggen och sätt pluspolen i ena örat och den andra i stortån. Men det ska vara ett sådan laddare som ger effekt direkt. Megamånga volt. Inte som den lille kraken som just nu står ute på motorn och långsamt försöker fylla på batteriet till min gamla Volvo.

På Tvn pågår en hurtig söndagsgudstjänst med barn som sjunger och just nu bekänner de sin kristna tro. Hmmm… mummel mummel… när motorn (hjärnan) stannar i döden så är det SLUT. Så sa han som dog på Alla hjärtans Dag. Han har rätt tror jag för inte har han visat minsta skymt om att det skulle vara något annat. Skulle vara den där vargen jag såg ligga på gärdet i solgasset en morgon. Stannade bilen och tittade länge på den innan den dröp in i skogen. Vi har ju under 5 år glanat som tokar efter de beryktade grå, men aldrig sett någon.

Nej, detta är svammel och nu börjar jag faktiskt bli lite gladare bara av att sitta och vända ut och in på hjärnan med att kontrollera vad jag skriver. Koncentration och lite mat, så ska väl livet gå vidare och så småningom falla in i gamla invanda fotspår. Det längtar jag efter.

Ensamheten

 

Jag krossas totalt av att gå här i ensamheten. Hela mitt väsen sörjer och vill bara komma loss från den krok jag sitter på. Vrider mig i vånda för att komma loss.

Saknaden är stor och när han nu inte finns här så vad ska jag här att göra? Jag flyttade in här hos honom för sju månader sedan. Jag var välkommen och efterlängtad. Jag har fortfarande inte hunnit packa upp och satt någon nämnvärd prägel av mig själv här. Hela huset genomsyras av hans hand och våra framtida projekt. Men vad ska jag med dessa projekt? Det är ju ingen vits utan honom, eller hur?

Huset utan honom är inget hem för mig. Jag känner det allt mer. Jag kan inte hålla ensamheten stången och jag faller ner i ohågsamhetens träsk där jag krälar omkring. Kommer ingenstans – vill ingenstans – vill inte tala med folk längre – vill bara gå och sova vilket jag inte gör och inte kan, men enkelt förklarat, ”dra täcket över huvudet och somna om” eller ”stoppa huvudet i sanden”.

Jag fryser. Kan inte hålla värmen i kroppen. Här är för stort. Här är för tyst. Samtidigt kan jag känna att visst…  här kan jag bo om… så står jag där med frågan… om vaddåååååå??? Hur ska jag göra? Vart går min väg nu? Stanna? Flytta? Packa? Orkar jag? OCH mitt i alltihop: vad vill jag?

Inte ens så långt har jag kommit. Men det växer fram, det gör det. Var och tittade på ett litet rödmålat hus några kilometer bort, som jag skulle kunna få hyra. Visst, det såg rart ut men då frågar jag mig varför jag ska betala 5000 plus el i kallhyra för ca 70 kvadrat, bara för att banken nekar mig att ta över lånen för jag har för liten pension. För enligt banken så räcker inte mina 10 tusen i månaden för att jag ska klara 3000 i månaden som täcker både amorteringar och driftskostnader här på 90 kvadrat plus källare.

Solen skiner med all kraft där ute. Ska jag gå ut och låta den värma mina stela och fårade kinder? Kan den ge en vink om vår där ute i det vita hav som nu ligger omkring mig. Fågelbordet är fyllt och de är glada de där små som ännu inte sjunger men väl kvittrar om livets ”fröjder”. Mat och någonstans att boa och att hålla kylan borta.

Klister på topparna

…. alltså fingertopparna.

Allt står still, liksom. Men nu idag gör jag mitt första försök som kvinna och människa – ser om mitt hus. Börjar förstå vad jag vill eller rättare – det har sjunkit in och mitt ego har fått lite upprättelse. Kan inte bara följa andras påverkan även om den är nog så kärleksfull. 

Nu känner jag att jag skulle skriva brev till min Lennart och det ska jag göra. Men de hamnar inte här. Men jag tror att det är en bra grej istället för att mala gång på gång genom hjärnan. Orden behöver ut och präntas ner. För en gång ska jag läsa och se hur fel eller rätt jag tänkte. 

🙂