En underlig men fullt förståelig dröm

Detta hände här om natten:

Efter nattmålet vid tresnåret så lägger jag mig naturligtvis igen eftersom inte ens gryningen har kvicknat till. Knölar med kudden en stund innan drömmarna kommer.

Sedan snart två år så står dödsboet fortfarande oskiftat. Ja, det där som jag i huvudsak har ansvar för men som behöver undertecknas av särkullebarnen. Enligt statistik så är det lite kluriga grejer och sannerligen har det varit det. Nåväl, jag trodde att det var klart men tji då. Det här tillsammans med nyanpassning och förståelse, förlåtelse och med försumligheten så har det under den här tiden byggts upp något inom mig. Ofta har jag ju kverulerat om att jag inte mår så där toppen precis. Vanligt förekommande enligt de som varit med om det.

Drömmen va de ja:

Jag befinner mig i en bil där min passagerare är upprörd och ber om snabbare fart för att vi ska hinna fram till en föreställning där jag tydligen ska framföra mina repliker i något sammanhang som jag inte har en susning om. Hon bredvid mig är superstressad och jag blir det också förstås för jag har inte en aning om vad jag ska säga. Tydligen nåt teaterspektakel.
Jag stannar bilen ute i naturen någonstans för att slippa ifrån en stund och kliver ut i en stor vattenpöl och lämnar kvar henne där i bilen. Jag befinner mig då plötsligt på en annan plats och ser människor, både kända och okända som kliver ur sina bilar. Ger mig inte tillkänna för de ser mig inte.
Här har jag glömt vad som fortsatt händer men jag kommer helt plötsligt på att jag ska gå tillbaka till bilen där jag upptäcker att den stressade människan sitter inlåst. Käre värld – hon sitter kvar och är tok-urförbannad. Så arg så hon väser bredvid mig att hon ska ha döda mig. Låsa in henne på det här viset. Svavlet liksom flyger ur henne och jag svarar med en känsla av frid: Ha ihjäl mig då!

Här tog det slut med drömmen eftersom jag vaknade, och med detsamma visste jag att det var min egen ilska, så uppdämd och förgörande som suttit bredvid mig och som varit inlåst så länge. Nu var hon fri att gå och jag kunde konstatera att klockan blivit 09.00 och dags för andra frukost.

Det var härom natten. Något välgörande hände iom denna dröm, för igår kom det besked från särkullebarnen att de inte var nöjda med skifteshandlingarna som de skulle skriva under och jösses vad skönt att jag släppte ut ilskan på fri fot härom natten. Nu kom hon farande och tog hon ut svängarna med det som kallas utåtagerande ilska. Såååå skönt att svära bort ilskan, så där i det ögonblick det händer något som krånglar till livet.
Nåväl, ingen skada skedd för det finns inga pengar att tala om utan det handlar om petitesser. Så i slutändan kommer de nitiska barnen förmodligen till samma slutresultat som jag gjort tillsammans med en jurist.

En dröm behöver alltså inte vara så svårtydd, och den här var så uppenbar och enkel på nå vis.
Kaffe va de ja 😀

 

Annonser

Grådagar

Lovade mig själv, när jag började med den här bloggen, att inte bara vara den hurtmaja som jag egentligen inte är. Jovisst, fasaden finns och kan kopplas på i ett nafs men det finns lite för många grådagar då det pyser över.

Om jag börjar med depressionen som en varningsklocka, för det andra den längtan som kommer till den definitiva och njutningsfulla slutstationen.
Vet inte riktigt var jag står på den pågående skalan. Men jag vet att under en depression, en långt gående sådan, infunnit sig ett ”låtgå – skitidet – vadspelardetförroll” – fenomen. Ett apatiskt leverne i en social isolering som tydligt visar att det är fara på färde. Upplevelsen är uppenbar och det finns inget att göra åt det. Att hålla sig i kragen och låtgå-tanken fortsätta? Döstädningen har avstannat i brist på energi. Allt har gått i stå som norrmännen så finurligt fångat i ordet.

Visst, jag ser mig omkring via media. Så mycken klokhet och så mycket skrämmande som flyter in. Så otroligt mycket mer väsentligt än mitt eget vara eller icke vara. Jag, en liten skit, därtill kvinna som befinner sig på kanten av vad hon mäktar med. Trött på livet och har ingen familj att dela sorg eller glädje med. Vare sig mina egna eller deras.

När fan blir gammal blir han profet, är ett gammalt uttryck som jag fick med mig redan som barn. Är jag där nu? Känner så ibland när jag ser den politiska flatheten bl.a. Men vad kan jag göra. Inte ett smack, för vad hjälper det. Att Amazonas skogar mals ner till flis och fraktas till lilla Svedala och värmer huvudstaden. Hos våra egna tvångsbeordrade skogsägare som fällt sina skogar ligger virket och multnar. Djuruppfödning inom våra gränser som utförs enligt gällande lagar trakasseras av miljöaktivister istället för att de skulle ta och se sig omkring på de riktigt stora djur/miljöbovarna. De där som hellre dödar djur i tusenden och gräver ner dem i massgravar så att inte priserna sjunker.  Att det fordras koleldning med enorma utsläpp för att framställa annan energi (det får den som läser försöka klura ut själv) som klimatsmart ska framföra våra fordon. Vilken upp och nervänd värld. Profet eller idiot – spelar ingen roll. Jag kan inte påverka. Jag gick blind genom livet och då kan jag fortsätta med det. Behöver inte nu med profetanda framföra mina åsikter om att hela planeten är till salu. Det hinner sannolikt ändå uppdagas inom ett par nya generationer.

Tvärsan världsligt elände så har den förbenade tv-apparaten börjat osa mat. Ja, det är ju mat eller bak i hart när varenda kanal.

Nääääääääää… nu skrattar jag här för mig själv. Men det var gott att häva ur sig lite.  😀

En orolig natt

Det har hänt förr, det här att jag vaknar vid tre-tiden och är hungrig och att det inte känns bra att ligga kvar. Så upp och på med kaffet med vidhängande macka. Igår var jag och handlade hem lite så det blev extra stark mjukost med tomat och lite krydda på. Mums förstås och en värktablett naturligtvis i förhoppning om att jag skulle få lite nattaro. Det blev visst för mycket för efter att ha läst en stund och en stund till och en stund till så gav jag upp klockan åtta och gick ut med Bamse.

Nu har jag sovit för lite i natt och därför vet jag att jag inte fixar att vara med på Julkonserten ikväll, den som jag sett fram emot. Det är för långt träningspass, börjar redan kl ett och ska även ranta hem i en paus på 45 minuter och gå ut med Bamse – ja då kommer jag att knäcka mig själv. MEN det går alldeles utmärkt fast lite synd iofs, för sången stärker både själ och muskler. Så nu kan jag istället ta tag i det jag låg och funderade om mellan bokläsning och knörvlande med kudden.

Är det någon som tror att jag gör det? Inte jag. Tar dagen som den kommer. Det småduggar lite dessutom och kommer att läsa vidare i boken ”Svartvinter” av Marianne Cedervall. En Västeråsare som jag bara mååååste höra på när hon någon gång återkommer med sin person till vårt kulturcenter. Hon skriver kriminellt kul. Lite som jag är att kunna skratta när det är som värst – en härlig måbra-bok som någon annan skriver på baksidan. Inget djuplodande och översig kulturellt förstås, men för ”vanligt” folk är det läsvärt.

I övrigt en väldigt tyst vecka sedan i måndags. Den här ångesten över ideliga påringningar är över. Känner mig lika lugn som dimman som döljer hela stan.

Det var något mer, men det har jag glömt iom att jag satte mig ner. The big killer, säger de i amerikat att det är. Att sitta menas med det. Vi rör oss för lite och det har även uppmärksammats här hos oss, såg jag nyligen någonstans. Sådant som blir bekräftat av experter i media och som vanligt folk har insett sen urminnes tider. Men påminnelser är ju bra förstås. Även jag ingår i slapphetsvälfärden och behöver ruskas om lite då och då.  För mycket och för lite skämmer allt. Allt!

Klockan är nu 09.15 och jag säger god morgon och önskar oss alla en bra dag! 🙂

 

 

En svensk tiger (novell)

Britt ställer sig på stolen och plockar ner den sista mörkläggningsgardinen från fönstren. Idag ska hennes vänner Majken och Dagmar komma på besök och dammtrasan ska fram och alla synliga ytor ska vara dammfria. När det är gjort ska hon baka en sockerkaka för det är vad hon tänker bjuda dem på. Hon gnolar till sista slagdängan på radion som nyinköpt ståtar på köksbänken i det lilla köket. Borde stå i vardagsrummet enligt maken, men Britt vill ha den där hon för det mesta håller till.  Han ska inte bry sig för han ligger ute i buskarna någonstans och försvarar landet, menar hon. Ännu har ingen post kommit från honom men det kvittar var han är. Bara han kommer hem välbehållen. Hon stannar till och tar några danssteg och lyssnar färdigt på låten. … för han är min soldat, någonstans i Sverige…

Vid elvatiden hör hon hur det rasslar av cykeldäck i gruset nerifrån innergården och ett muntert kacklande som signalerar att de är här.  Britt vinkar från det öppna fönstret och ser hur de lutar sina cyklar mot syrenbersån. De passar båda på att gå in på utedasset och deras skratt tränger ända upp till Britt på andra våningen. Hon plockar av sig förklädet och kontrollerar att allt står färdigdukat på köksbordet.

”Cikoria, Cikoria… det här var en tokig historia… sjunger Dagmar och grinar lite illa och håller avböjande upp handen för påtåren. ”Nej, tack. En kopp får räcka. Jag vänjer mig inte vid det här. Kaffe är kaffe och det går inte att byta ut till annat. Surrogatkaffe i all ära, men tvi vale! Har du någon saft istället?”

”Har en skvätt blåbärssaft kvar. Ska hämta den.”
”Undrar om det inte är dags att förnya förrådet. Det har varit torrt och fint de senaste dagarna så det borde vara dags för både blåbär och hallon.
”Jag vet att det är många som varit i Rålundaskogen”, inflikar Majken, ”vi borde gå dit innan allt försvinner.”
”Det är redan för sent, för det talade grannfrun om här om dagen. Ja hon, min nyfikna granne en trappa ner”, förtydligar Britt och pekar mot köksgolvet. ”Det har varit rena rama lämmeltåget från hela stan, berättade hon.”
”Tja, det går ju inte att komma ut på landet lika lätt numera. Gengas sitter ju inte på cyklar precis.”
”Vi har väl muskler i benen”, säger Dagmar och drar upp kjolen och slänger ut med de bastanta benen, ”så jag tycker att vi cyklar ut till mitt gamla torp på söndag och tar med oss matsäck och blir borta hela dagen. Där brukar det finnas massor med bär, kanske sommarkantareller. Vad säger ni om det?”
”Å, så gott. Ja, det gör vi”, instämmer Britt och Majken unisont.

”Apropå, din nyfikna granne, har ni sett den nya affischen som de satt upp vid Stora Torget? EN SVENSK TIGER står det och så är det en stor tiger målad på den.” Majkens ögon lyser över att hon fått komma med en intressant nyhet.
”Hörde talas om det på radion, att vi måste vara beredda på att infiltratörer finns precis överallt och att vi ska tiga som muren om vi råkar veta någonting, förstås”, säger Britt och sneglar nöjd mot den nyinköpta radion.
”Vad skulle väl vi veta om för någonting då?” undrar Majken.
”Tja, att det finns hemliga rum i berg och sånt. Jag vet om ett som nästan inte syns på vägen ut till torpet. Det måste vara ett bra exempel”, upplyser Dagmar.

Tonen har sänkts runt bordet och Britt stänger till fönstret. Inte utan att de tycker att det är både hemskt och förskräckligt att inte kunna lita på någon. Alla är ense om den saken när de lågmält diskuterar om kriget där ute i världen och däremellan fnissar de åt de nya baddräkterna i två delar.

De bryter upp och Britt följer dem ut på gården för att samtidigt se efter om det kommit något brev i de nyuppsatta brevlådorna nere i farstun. När hon vänder sig om och passerar grannens fönster ser hon i ögonvrån hur gardinen fladdrar till och förstår att hon har ögonen på sig. Usch så hemska … Britt blir plötsligt ledsen över sig själv att hon tänker som hon gör. Varför ska jag ha en åsikt om henne? Att hon är nyfiken och välinformerad betyder väl inte att det är en dålig människa?

Dagarna går fort under veckan och söndagen närmar sig. På lördagen ringer telefonen och Dagmar meddelar att hon ligger med gipsad fot på lasarettet, så hon kan inte följa med på någon blåbärsplockning. Britt ringer till Majken och de bestämmer att de tar en liten sväng ändå. De behöver ju inte åka så långt. Räcker väl med en bit utanför stan bestämmer de och tidigt på söndagsmorgonen sätter de sig på cyklarna i det strålande vädret.
”Vi drar väl iväg utåt Ultuna och hoppas att vi kan hitta något där?”
”Ja, det gör vi för åt det hållet skulle vi ju i alla fall ha cyklat om Dagmar varit med.”

Snart är de utom staden och åkrar och ängar står redo att skördas. Det doftar från de prunkande vägkanterna av sommarens blommor och lärkorna slår i skyn. När de cyklar förbi Ultuna ringer det i klockorna från den vackert belägna kyrkan. Det ljungar av klangen från den stora klockan. Tungt och majestätiskt förkunnar hon om vilodagens betydelse.
”Det finns ingen vila för oss som bor i stan och som måste cykla långt för att få något till skafferiet”, ropar Majken i ett nedförslut då de vilar benen en stund.
”Nej, just det. Vi cyklar upp till Dagmars ställe för det kan inte vara så långt kvar.”
”Men vad tror du hon säger om det. Att vi stjäl hennes blåbär?”
”Det finns ju något som heter Allemansrätt så vi behöver inte tala om att vi varit där.”
”Just det, en svensk tiger heter det ju”, skrattar Majken stärkt av Allemansrätt och en slogan om att hålla tyst.

Britt funderar och känner att de borde dela med sig till Dagmar som i nuläget inte har någon chans att för egen del fylla på förrådet ur vad naturen ger. De behöver ju inte tala om precis var någonstans de varit. I skogen bara. De kommer fram till Dagmars torp som hon ärvt efter sina föräldrar. Svettiga och något krumma i benen ger de sig iväg runt markerna och reporna håvar in de eftertraktade blå. Timmarna går fort och matsäcken är uppäten. Med ögonen fixerade i backen har de inte sett hur det tornat upp sig svarta moln i öster. Det första mullret kommer rullande och det börjar regna. En kraftig åsksmäll får dem att skynda på stegen och kommer fram till ängen framför Dagmars torp. Där står en stor ek och Majken vill att de ställer sig under den när regnet med ökad kraft vräker sig över dem.
”Nej, Under ett träd ska man inte stå när åskan går. Vi tar oss över ängen och ställer oss under taket på torpet. Har stugan stått där i hundra år så har vi säkert skydd.”
De hastar genomblöta över ängen och ställer sig så nära väggen de kan. Det utskjutande taket ger lite skydd från regnet men de fryser så tänderna skallrar. De räknar mellan blixt och dundret.
”Snart har vi det precis över oss….”, hinner Britt konstatera när hon i ett  öronbedövande nerslag av blixten med stor kraft kastas bort från väggen och hamnar på magen i blötan tillsammans med Majken.
”Majken, Majken, hur är det med dig?” Britt ruskar på Majken som ligger omtöcknad bredvid henne. Majken stönar och kravlar sig upp i sittande ställning.
”Vad hände?”
”Blixten slog ner i huset. Det luktar bränt. Vi får titta i fönstren och se om det brinner där inne.”
Ingenting tyder på att det är eld inomhus och de plockar ihop sina tillhörigheter och styr stegen mot cyklarna.
”Har du något regnskydd att sätta på dig” frågar Britt som varit förståndig nog att ta med en regnkappa som ligger hopvikt på pakethållaren.
”Nej, inte trodde jag att det skulle bli så här dåligt väder idag.”
”Vi får dela på den. Du tar den nu i början och jag sen.”

En månad senare, efter att Majken haft öroninflammation och Britts snuva gett med sig, möts de tre vännerna hemma hos Britt igen.
”Hej Dagmar och välkommen! Idag har vi riktiga bönor till kaffet må du tro.”
”Hej flickor! Om ni visste vad skönt att kunna gå och röra sig som vanligt igen.”
”Ja det var en riktig vända du åkte på. Köra omkull med cykel och bryta fötterna.”
”Nå, nu var det ju bara en kraftig stukning det handlade om, som tur var.”
”Då kan du hänga med ut i skogen och plocka kantareller på söndag.”
”Ja, varför inte? Jag cyklade hit och det gick hur bra som helst.”
”Men vi tar inte Rålundaskogen för där är det svamplöst så det förslår. Jag var där härom dan och såg inte röken av en svamp en gång”, inflikar Majken.
”Men vi kanske kunde cykla ut till mitt torp? Där finns det svamp.”
”Ja jo, det kan vi väl”, säger Britt och utbyter en blick med Majken.
”Apropå torpet, så var jag och Kalle ut dit för några dagar sen, och kan ni tänka er, åskan hade slagit ner i skorstenen, och när vi kom in i stugan låg hela järnspisen mitt på golvet och spisringarna låg spridda som förvridna konstverk över hela köket.”
”Det var värst.”
”Ojojoj då, så förskräckligt! Var så god ta lite mer blåbärspaj, du Dagmar!”

Den här dagen…

… känns som framsidan på månen. Det är ljust och kroppen hänger med och huvudet har hamnat där det ska. Tvärs igår och jag begriper inte vad jag ska på baksidan att göra. Där famlar jag omkring och känner mig urusel alltigenom. Nåja, detta rantande fram och tillbaka tycks vara min vardag numera. Jag vänjer mig och har ju obegränsat med tid eftersom jag inte har en aning om när det blir månförmörkelse. För bövelen – idag är jag bara 45.

Kanske det beror på att jag äntligen fått slut på en s.k. väns ringande. Under november kom det in 30 ingående samtal och av dessa , på slutet, hade min hjärna fått nog. Nu ligger bollen hos mig – äntligen, att höra av mig. Jösses, jag som aldrig varit en telefonmänniska. Men skit samma. Känslan styr och avsked i största allmänhet är jag tämligen van vid så inte 17 blir det att jag ringer upp. Ett litet sms med julhälsning kanske. Jag får se. Hade det varit ett förhållande mellan ett par så hade jag gjort slut för länge sedan. Men säkert är det många som går på det här med ”vänskap”, att den är så himla viktig. Men när den ena styr och kontrollerar är det dödsdömt. Till slut har jag känt mig som instängd i ett hörn och då kommer naturligtvis klorna ”äntligen” fram.

Jag firar inte jul – nämnvärt. Har fortfarande inte letat fram ljusstakarna och tänk, jag tror jag struntar i det med, för då uppstår fenomenet att det alltid är några rackarns lampor som inte funkar. Jag ids inte. I våningen över mig bor en som pyntat tillräckligt och vi gör väl som förra julen. Samman med våra respektive familjer en stund på eftermiddagen och på kvällen avrundar vi med lite skinkmacka i tv-soffan. Längesedan jag tog en whisky så det ska jag nog införskaffa – kanske. 😀

Tänk, nu har jag sovit middag en stund. Det var skönt. Och datorn har inte slagit av så jag behöver inte knacka om vad jag skrivit. Skönt att vara friherrinna faktiskt. Inget speciellt på agendan som stressar så jag tror jag ska ägna mig åt lilla Bamse en stund. Han ser lite under lugg på mig så jag tror att han behöver ut en sväng. Två promenader redan avklarade så det är dags för den tredje och lilla kvällskissen blir framåt nattkröken.

🙂

 

Balans / kramp

Nu ser den här sidan ”normal” ut men efter att ha konstaterat att den inte gjort det på ett tag så har jag efter sista inlägget, (som jag tagit bort) där jag uttrycker min ilska över förändringar som jag inte klarar av, vare sig praktiskt eller mentalt, beslutat att göra ett tappert försök till några tangentnedslag.

Skrivkramp, heter det. Har nog i ren högfärd tyckt att kramp inte stämmer med vad det syftar på. Nu verkar det som om det sakta sjunker in att det ligger något i det. Det sitter inte i fingrarna utan i huvudet. Hjärnan krampar och släpper inte iväg tankarna. Varför det är så har jag fullkomligt klart för mig nu. I min hjärna finns ingen balans. Den är upptagen på annat håll och fast jag vet att kunna stänga av för allt för stora intryck så hjälper det inte mot kroppuslingen som sviktar. Ständig värk och medicinering och trots det ska vardagen genomföras precis som vanligt. Till tröst har jag iaf fått en tid hos läkaren strax före jul och hoppas på det. Sen var jag ju och fick mig en ”finsk” massage, vilket jag trodde skulle vara något med lite sisu i. Hahahahaaa…. ööööö. Fjant och Pjolt. Störtlöjligt! En halv tusing borta på lurendrejeri. Hur sabla dum i huvudet får jag vara? Nog fattas det balans alltid – både inne i huvet på mig och i branschen som ska tillhandahålla tjänster och varor som lindrar vid kroppsliga besvär. Alvedon Forte är som Tulo och Massörer kan fara åt fanders. Jag vet vad jag talar om och problemet är att det kostar kosing att ens hitta de där fåtalet som gör ett bra jobb.

Att knyta ihop påsen efter rubriken blir att tonen runt orden är dyster – krampen sitter inte bara i huvudet – balansen kompenseras med att gå fot om fot – bara Bamse är glad.

 

Pratar med mig själv

Det måste jag sluta med. Obehagligt när jag går omkring och muttrar när ingen ska höra. Det här självpratandet blir lätt en vana. Iofs så pratar jag med Bamse precis som om han vore en människa, men jag får ju inget vettigt ur honom.
”Vad säger du om det, Bamse?
”mrruff”, svarar han, eller också glor han fånigt på mig.
Stackars hund. Pudel eller inte så fattar han inte ett smack. Ändå påstås det att pudel är den näst bästa av raserna som fattar snabbast om vad som är på gång. Bordercollie ska visst vara en aning smartare. Det här får de som är kunniga uttala sig om. Raskrig uppstår troligtvis men det utan att någon går sta och blir kränkt. Inte hundarna i alla fall.

Nu har jag muttrar högt hela morgonen över den sk. kompisen som inte kan låta bli att ringa i ett kör. Kollade upp hur många samtal som löpt in under november och det är ca 30 stycken. Ett fåtal har jag svarat på och ett par gånger ringde jag upp ”för skam skull”.     Jag blir så trött. Angående ordet kränkt, så känner jag mig faktiskt lite åt det hållet. Under helgen som var hade jag min systers barnbarn här och det visste vederbörande om. Men ett litet meddelande på telefonen så frågades det: Hur går det med besöket?
Skitsaker kan tyckas men det är inget emot det som skvalar ur regionala radion just nu. Det handlar om varför vi tycker att tisdagar är speciellt värdelösa – eller inte. Hahahahahaaa… stånk… stön…

Men det handlar väl om kommunikation, kan tro. Fylla ut den ordlösa och tomma tid som absolut måste fyllas av ljud. Bäddas in med musik i alla tänkliga former dessutom som inte stämmer med mina öron. Det finns som tur är avstängningsknappar och den används flitigt för att jag ska kunna kommunicera med Bamse. Men….då blir det så sabla tyst och det är då jag sätter igång. Mummel, mutter, småprat, om ditt och datt. Tror att jag pratade med disktrasan nyssens när jag torkade av köksbänken. ”Du borde läggas i tvättkorgen snart för du börjar lukta illa!”

Annars har jag en liten lust att sätta mig att skriva noveller. Helst dråpliga som får humöret på topp, eller allvarliga som får mig att nästan gråta. Hur som haver får jag anpassa mig i stunden. Ska tänka efter om det står någon och väntar på tur. Det brukar vara så. Oberättade händelser som någon människa ur min fantasi vill förmedla.

Någon tycker säkert att jag är tokig som resonerar så här, men det fungerar. Huvudsaken att jag slutar att prata med mig själv.
😀