Så förunderligt stilla

Avverkat morgonens promenad. Inte ett knyst ute i stadsdelen. Tystare än vanligt och funderar på om det är möjligt. Jo, en hund skällde på avstånd. Skatorna hade storkalas bredvid sopcontainern vid grannhuset. Matpåsarna hade fyllt hela cisternen och låg i ett lager uppepå och vad som låg nedanför går att se framför sig ändå. Tänkte ta ett kort, men avhöll mig för det såg för tradigt ut. Men glada var de – skatorna.

Inne på en blogg ”Carita i huvudet på en författare” läste jag om en utmaning som hon tydligen följer. Av en annan (kommer inte ihåg namnet) så ges det i uppdrag/utmaning om att skriva något utifrån bestämda ord. Det sista var ordet ”damm”. Blev lite nyfiken och tog mig friheten att se mig omkring. Fattade inte riktigt, naturligtvis, för det var väldigt många bilder på just dammar. Natursköna och mycket vackra och visst var det några ord präntade men inget som fångade mitt intresse.
Då, långt inne i kartoteket av mina egna gamla skriverier, påminner jag mig att ha skrivit något om en damm en gång i tiden. Letade och letade och efter någon timme med lite paus så låg den där. Utan bild förstås och inte alls förskönande ur natursynpunkt, utan om vad för mycket alkohol kan ställa till med.
Nej, inte vill eller ska jag presentera den på den berörda bloggen, men nu vet jag var den ligger i min egen dator. Novellen alltså.

Ordning och reda ingår inte så särdeles i min vardag och inte bryr jag mig så mycket om det. Tar på mig denna odygd och hänvisar till mitt påbrå. Snabbt och enkelt. Men… har iaf sparkat igång Snabeljohan som förskräckt vakande till av min hårda spark på igångknappen. Hostade till och snörvlade igång men efter en stund la han av och skyllde på virus i slangen.

🙂

 

 

Ingenting att göra…

… så kan man alltid måla ett bord. Och jag har ju enligt förra inlägget inget annat för mig utom att fullfölja pågående projekt med målarburken. 😉

20200328_182700[1]

Nu har det torkat och mina året-runt-tomtar får inviga sitt nya revir. Vansinnigt egentligen att måla svart/vitt men vaddåååååå… fanns ingen annan färg på lager så…
Bordet inhandlades för 20 kronor för något år sedan och har i stort sett varit lite outstanding s.a.s. Nu får vi se hur långlivat det  blir, på ny plats och tomtar på loftet.

Jag är inte van vid de blå tonerna i heminredning. Har alltid hållit mig till grönt/gult/brunt och rött. Men soffuslingen köpte jag rakt av på nätet och den är grå. Inte en fläck och knappt använd. Dessutom till ett pris som tenderar bordets med ett par extra nollor.
Nu har jag ett bord för mycket och det är inte ens mitt, utan dotterns. Hon härbärgerar det här hos mig tills …  Nåja, det finns ett källarförråd, (undrar vad jag har där), inga bord väl? Naaäääjoo ett glasbord till balkongen. Rotting och två stolar till. Vill nån ha går det att hämta alldeles gratis.

Det här med mat… jag har gjort en paj idag. Spenat, ärtor, majs och dessutom kantareller som låg längst in i frysen. Färska grönsaker har jag inget hemma av och måste väl ta en sväng till affären för att befrämja vitaminintaget. Och sen då?
Var inget mer just nu, kan tro.

🙂

Ett tomt dokument –

– en tom kaffekopp – ett tomt huvud – men ändå kan fingrarna uträtta vad de förhoppningsvis ska.

Skriva lite för att förhindra annan aktivitet som att plocka rent på bänken i köket, dammsuga som har behövts sedan länge, promenad med Bamse redan klar, rensat i e-mailen, sneglar på bordet som har blivit vitt istället för brunt, ta reda på penseln som fortfarande från i går kväll står i färgburken, locket som borde inte sin position istället för att ligga bredvid, stöket i ateljén är oöverstigligt, papper papper runt och på skrivbordet, en del av tvätten ska läggas in i skåpet efter att ha torkat till ordentligt,,,,,

Vad ska åtgärdas i första hand? Hehehhee… jag gör ingenting. Inte just nu. Det räcker med att i den optimistiska anda jag befinner mig i, planera en viss ommöblering i hallen. Men bara det. En dag ska jag kunna köra fram bilen och lyfta ut prylar och åka till återbruket (som det heter här) och göra mig av med bråte.
Kan någon begripa varför det ska vara så mycket av allt. Kan berätta att jag har tio stekpannor men bara en mun. Lika med bestick – tre uppsättningar vardags. Frågar mig varför jag inte gjort mig av med överflödet, men glömmer just nu i skrivandes stund att jag faktiskt inte har orkat. Allt blev inslängt för tre år sedan av mina barn som tog hand om både flytt och annat som jag då var oförmögen till. Men det var då det. Nu är nu och jag vill mer än någonsin att det ska bli av.

Förundras över att jag, som i hela mitt liv varit i farten – aldrig besvärats av att ta i med full kraft – stått för engagemang i vått och torrt – alltid varit den som orkat. Och vad ska jag lära mig av detta? Är det att allt har sin tid eller är det en dagsedel i största allmänhet? Precis som hela vår värld just nu fått. En käftsmäll så att vi kan och hinner tänka till?

Jaha ja, nu blev det stopp. Lagom kanske? Inte mer ord att tugga igenom.

Bergalott – MOT FÄRGBURKEN, MARSCH!!! 

 

 

Tvätta med en hand

Pga att det finns så mkt folk i huset så kör jag med egen teknik vad gäller hygien och virusspridning. Har sedan min fotvårdspraktik kvar en del bra grejer. Bl.a sprit, munskydd och handskar. Så… på med skyddshandske och ner med tvätten med vänster hand i byxfickan (sparsamhet). Den högra får fungera som lakej och tänker på min broder som fick lära sig leva med endast en hand, och då inte med tanke på virus. Han är nu om dan igång med att klippa till äppelträden på gården… med en hand. Ok, en duktig hustru också förstås.

Behöver gå till affären och hämta ut en postförsändelse och då ska jag för första gången ha ett munskydd under hakan för att dra upp det när jag går in i butiken, så ingen ska tro att jag ämnar belasta sjukvården i onödan. För det handlar ju om det. Lika ha handske på när jag slår min kod för jag ska köpa frimärken. Den manualen plus många andra saker som hissknappen t.ex är bäst att hålla styvt på att eliminera bort kontakten med.

Tänker så här också… är väl själva 17 att jag inte kan en enda rolig historia. Har hört massor under livet men inte ligger de kvar. Inte ens under onödigt vetande. Kanske finns det något på nätet men det ids jag inte leta efter. Det ska vara spontant och äkta vara på studs. Men… här är det tomt så det ekar. Höja humöret är inte fel, därför har jag skrivit ett brev till min numera ganska sjuka syster. Ett vanligt skrivet brev kommer att ramla in hos henne på måndag. Vet att hon kommer att bli överlycklig. Hon har ingen internet, annars skulle hon nog bli en bloggare.

🙂

 

 

Fick mig en funderare

Någon skrev om att inte tro att vad denne skriver, inte har någon betydelse. Om det nu inte har någon världslig betydelse så måste det ändå finnas en betydelse att denne någon och jag skriver? För skriver vi inte så finns vi inte, eller va? Prat och svammel är snart glömt men inte det skrivna ordet. Jaha ja, och till vilken nytta då, kommer nästa fråga. Enligt mitt förmenande har det ingen betydelse alls, lika lite som att jag emellanåt måste snyta mig. Men att skriva om just ingenting är det ingen som gör. Alla har en inbyggd tankekedja att ”här är jag och det HÄR är jag”. Jaget måste få ha sitt utrymme.
Med dessa svamlande ord har jag uttryckt att jag finns. Så de så! 😀

Nu har jag skrollat igenom lite av vad min följare och andra har tecknat ner och lagt mitt gilla att jag varit in och sett deras jag. Visst är det väl trevligt? Eller är jag dum i huvudet? Möjligt att jag missat någon efter att ha haft semester och tankat energier på annat håll, efter det snöpliga och ganska depressiva tillståndet jag hamnade i efter det negativa beskedet jag fick. Men nu har jag tankat kraft och känner mig jädrans uppåt igen. Igår kväll grät jag över mitt onda men idag är det glömt. Karantän och isolering är inget bekymmer för jag har ju fortfarande tillgång till bloggen. Den som hållit mig uppe så länge.

Men… beviset att den mänskliga kontakten är överbryggande vad gäller hälsa och ett fridfullt sinne, har även nått fram till Bergalott. Hon som är ett riktigt praktexempel på närvaro och kontakttörstande. Ingen ensamvarg som tror sig kunna leva utan andra. Men det har hon alltid varit medveten om.

Igår blev Bamse klippt. Nu ser han ut som en pudel och inte ett fyrbent troll. Dessutom börjar fästingarna vakna och ska ha minimal chans till överlevnad efter nagelfarande av misstänksamma händer. Utifrån balkongen skimrar Mälarens vatten, staden är tystare än vanligt, trottoarerna tomma, lika bland de åtta höghusen som rymmer så förskräckligt mycket folk. Tänk… 11 våningar med 6 lägenheter på varje plan X 8. Plus att på andra sidan gatan ligger fyravåningshusen med, troligtvis, ännu fler människor. Måste tillstå att rekommendationerna från hälsomyndigheterna nått fram. Så här tyst och stilla brukar det endast vara på lördagsmorgnar och söndagar.

Nu är kaffet slut i koppen bredvid och dagen ska innebära den sig bör. Övergå till nästa och nästa och nästa mot vår… eller hur?

🙂

 

 

 

 

 

 

minnen.se …

… är en webbplats där museer och andra kulturarvsorganisationer samlar personliga berättelser. Vem som helst kan bidra med egna berättelser som sparas för framtiden i en gemensam minnesbank.
Nordiska museet vill bevara dina erfarenheter för framtidens forskare.
Bidra gärna med din berättelse, såväl i text som i bild. Det gäller både dig som känner dig påverkad av virusets framfart och dig som inte upplever dig särskilt påverkad. Ditt bidrag blir ett tidsdokument och hamnar i museets samlingar.

Hur har din vardag påverkats?
Hur har ditt beteende förändrats?
Vad tänker du om tillståndet i samhället just nu?
Och hur ser du på framtiden?

Fyra delfrågor som tål att tänka på. Själv fick jag anledning att berätta om det snopna besöket angående min operation. Kunde inte låta bli naturligtvis. Hittade detta inne hos Fru Olsson i hennes informativa blogg.

Har precis loggat ut från skatteverket och godkänt min deklaration. Tänk så smidigt. Nu borde jag som många andra ta tag husliga åtgärder, men det är ju lika illa som förut. Snabeljohan står som vanligt och glor elakt på mig och släpa tvätten till maskinerna på bottenvåningen är lika bekymmersamt. Men det får gå. Ta det lite pö om pö. Håller mig själv hel och ren i alla fall. Bamse får sina bad också fast han går och gömmer sig då min tanke om denna åtgärd tydligen manifesteras i honom utan att jag säger ett endaste ord. Får bära in honom i badrummet och ställa honom under duschen. Som tur är sparade jag duschstolen som min make aldrig hann använda. Någon mening med det också.

Redan klockan sju var vi ut i soluppgången och gick en öde sväng. Ett par bussar susade förbi på gatan och en och annan bil. En enda kvinna med rollator mötte vi. Fridfullt och det var lika fridfullt i går kväll vid sista rundan. Inte en kotte ute så vare sig jag eller Bamse behöver tänka på att gå i karantän. Måste skratta lite för det tycks alla andra ha gjort. Både unga och gamla. Men allvarligt så blir jag nerstämd när de som är sjuka och bor på inrättningar inte får träffa sina anhöriga. Det var visst någon som låg på sitt yttersta och de anhöriga fick inte tillåtelse att komma in och följa den gamle till sitt sista andetag. Då gråter jag i hjärtat för visst 17 skulle det gått att ordna. Men samhället är stelbent i sina åtagande i den nya och ovana situationen med pandemin.

Nu blev jag hungrig eftersom jag bara har kaffe och en hårdbrödmacka som inmundigades innan promenaden. Längtar efter havregrynsgröt och erinrar mig att jag glömt att handla hem just det. Får bli något annat men till affären blir det nästa vända ut.

God dag, alla 🙂

 

 

 

Snubblaren hemma igen

Nu har jag andats lantluft i tre dagar och är åter hemma vid egna stationära datorn. Har pratat med berörda parter på de två olika ortopedmottagningarna och naturligtvis är vi överens om att det är bara att se tiden an.

För skoj skull har jag försökt att googla mig fram vad en höftledsoperation kan kosta om man vill betala privat. Inte så att jag har de resurserna men jag fick för mig att jag ville veta. Och vet ni… det är lögn i helskotta att få reda på det. Hamnar på de mest underliga sidor. Fiskerullar i olika modefjanger och resor hit och dit och ja, jag kommer inte ihåg allt. Gav upp och frågade istället sköterskorna jag nu varit i kontakt med.
Inte så farligt, tyckte jag, när de höftade mellan 60 – max 90 tusen. Jag lånade upp mig i den summan för Bamses skull 2018 när han höll på att avlida av sin spruckna galla. Hahahaa.. den pengen skulle förstås sitta bra på mig själv idag, men så fasen heller. En hund kan jag låna till men inte på mig själv efter ett liv i arbete och med föresatsen att ha bidragit till samhällsnyttan.

Annat kul? Har läst igenom lite bloggar och kommentarer och tycker att det är verkligt trevligt att det även finns en virtuell gemenskap. Lade in om mitt misslyckande om målsnöret på min facebooksida och där det vanligtvis är väldigt tyst så kom en hel sjö av både svordomar och kärligt ömkande för min snopna och tilltufsade själ. Hahahaa… Det lättade omedelbart och alla kramar och hjärtan och pluttidutter är planterade längst in i hjärtat mitt, precis som allt kärligt deltagande här på bloggen.

Men en sak jag vägrar acceptera är att jag skulle isolera mig för att jag är över 70 år, det gör jag inte. Inte en susning. Tänker gå ut med Bamse – gå och handla när jag behöver, för inte 17 är jag igång klockan sex en morgon – åka till återvinningen eller bolaget när/om jag är på hugget osv.
Visa respekt med avstånd vid småpratet med andra hussar och mattar och i övrigt vara som jag brukar. Använda knogen på hissknapparna och tvätta mina händer som vanligt vilket jag alltid gjort efter handling. Ska kanske tänka till innan jag går t-i-l-l affären förstås. Ny lärdom och förhoppningsvis kortvarig. Men det här viruset kommer att ha och ta sin tid förstås. Önskar nästan att jag skulle få det så är det över sen. Jag betraktar mig som en friskus och tror mig om att överleva det mesta. Är både glad och innerligt tacksam att jag har bra fysik.

Här hemma i lägenheten, om jag stannat hemma efter utfärden till Löwenströmska, hade förmodligen alla mina demoner flyttat in och drabbat samman. Nu lurade jag dem med att åka vidare på stört, för att hämta/låna livskraft av de kära i Arboga som propsade på att jag skulle komma dit, så här råder friden. Bamse är nöjd och det är jag med. Nu går vi vidare på nya äventyr och tar dagen som den kommer.

🙂 Varm kram till alla er där ute i spacen!