Nu kom det slutgiltiga beskedet. Lennart har cancer som inte går att bota. Utöver sin myelom-cancer har han ytterligare två. Det ena är prostata-cancer och nu har det dykt upp en tredje; Urinblåse-cancer.
Så den här bloggen kommer nu att innehålla mycket av mina tankar bredvid en älskad vän, ja, bestämt den man som jag gifte mig med i somras. Bara för att vi ville och ville visa att vi verkligen älskade varandra. Både för vår egen känslas del, och för andras.
Behöver skriva av mig emellanåt och ibland kommer det att gråtas och ibland kommer det säkert att finnas lite annat nojs också. Men det är upp till var och en att läsa.
Han, min Lennart, befinner sig fortfarande kvar på sjukhuset, men har fått beskedet att de inget mer kan göra och att han ska hem. Troligtvis redan i morgon, men det kan dröja någon dag, eftersom urinblåsecancern inte är hundra konstaterad ännu. Kommer troligtvis inom de närmaste dagarna och utifrån den kommer att ställas de alternativ som ska ge honom ett värdig slut.
Läkaren vågade inte ge mig en prognos när jag frågade, men istället sa han något bra (för Lennarts del), att han hade haft en som hade haft 4 cancerformer och att det gick bra. Nu vet ju inte, vare sig Lennart eller jag vidare i den erfarenheten, men det tröstade. Det tröstade Lennart att det finns ett litet ynka hopp. Fast vi vet och förstår att det inte är vår historia, så ger det ändå hopp. Och det är det viktigaste nu. Att inge hopp ända tills vårt gemensamma fundament i tillvaron rubbas, och han får dö i mina armar. Det vill jag. Han är värd det. Han satsade på mig. Han trodde på mig och jag vet: Han älskar mig. Väldigt mycket.
Nu blandas dåtid och nutid – och framtiden får komma vartefter. Nu ligger allt i en gungande båt i en ganska krabb sjö. Vi får se om jag tar mig iland.
bergalott 
Du kommer att ta dig i land och på land kommer det att finnas vänner som hojtar på dig att inte ge upp och lysa din väg när det är mörkt.
Hoppet är det sista som överger en och även om cancern inte går att råda på så betyder det inte att ni inte kan få många fina stunder ihop framöver. Ingen vet vilka förunderliga vägar livet tar.
Skriv, skrik, gråt och skratta vi finns här och läser och stöttar bäst vi kan. Du är inte ensam 💕 Varma styrkekramar till dig vännen!!!
GillaGillad av 1 person
Just idag när jag var ute och skottade lite med snön så filosoferade jag om trädgården, där möblerna står och väntar på att åter få tas i bruk. ”Kommer vi att få sitta där och fika i solen”, tänkte jag. Såg bort mot den bamsegräsklipparen som står översnöad: ”Kommer han att få sitta på den igen”. Inte klokt vad tankarna flyger i sådana här stunder när livet och döden framhäver sina fakta. Och det var innan jag ficj beskedet pr telefon.
Snackar väl lite strunt just nu men det känns och kändes ändå så befriande att du läste och blev medveten om hur jag har det. Du Louise – min fina vän – så klok – så fin – så otroligt skicklig med din tanke och hand. Tack!
GillaGilla
Det kanske var väntat, antar jag. Förstår att ni måste haft de tankarna redan, och efter att jag fått veta det lilla jag vet har nog tanken kommit även här … Men vet du … här sitter jag och lipar som att det var en nyhet i form av blixtnedslag.
Jag blir så ledsen för er skull, och det berör mig så djupt, det sätt du skriver på …
De varmaste och mest genuina kramar jag kan skicka tankevägen, dem får du härifrån. ❤
GillaGillad av 1 person
Åååååååååå tack. Just nu så gråter jag. Ska gå och lägga mig och försöka sova. Går upp och skriver om jag känner att det tränger på för mycket. Detta är en så fin kanal. Ingen behöver läsa om man inte orkar med och jag behöver inte skriva om precis allt det sorgliga. Nu svamlar jag. Har druckit ett par glas vin och sett på Rickards försök på tvn att göra en kör av gatans barn. Gamla uvar iofs, men de har varit barn och har haft förhoppningar de också. På livet kärlek och att just den övervinner allt. 🙂
GillaGillad av 1 person
🙁❤❤❤❤❤
GillaGilla