Varför kan jag inte låta bli att vara nyfiken. Men jag är inte mer än människa. På FB har jag mig, i stort sett, gjort mig inkongnito. Har lite stående från år tillbaka, men gör aldrig några egna inlägg eller kommentarer.
Men ett flöde med allehanda ting rullar på – totalt ointressanta. Varför jag är kvar är för att jag följer några debattörer inom politik och samhällsdebatt. Klart jag gör, för jag har ju ingen bredvid att snacka med. Så jag läser, lyssnar och sorterar ut vad jag själv tycker är vettigt Med ett gilla om jag håller med annars tiger jag.
Men så upptäckte jag för lite sedan en sajt som lät spännande. ”Vi som föddes under 40 och 50talet”.
Men där, tänkte jag, där måse det finnas folk som det går att prata och disskutera med. Med åldern kommer visdomen har jag alltid utgått ifrån, men tji vad jag bedrog mig. Något så ytligt och tramsigt så jag skäms. Försökt med ett par inlägg och fick respons på frågan om någon varit med och upplevt tältbio. Det blev några uppskattande kommentarer och många gilla, men de flesta kom bara ihåg Åsa-Nisse. En dikt i jagform lade jag ut och skrev den i jagform för säkerhet skull. Fick några att reagera positivt, men var egentligen menat åt hela den fåniga sajten.
Jag vet ju att det upprepar sig. Ingen gör något eget med egna ord – allt lånas av andra. Många tackar så underdåningt för att de får komma med när de nyanländer. Precis som det står hovmästare innanför dörren. Tack o tack. Gnuuuu så fånigt, precis som någon bryr sig när det är 17 000 på arenan.
Så delas det en massa skit från sina egna flöden på FB. Mat, kloka deviser, skojsigheter och gnu vet vad, allt det som redan exponerats. Rena lekstugan. Och inte ett vettigt ord som öppnar för diskussion. Lättje, fjant och hittills inte något på ett silverfat. För det är vad som pågår. Alla förväntar sig att andra ska roa dem. Jag vet det.
Så är det inom amatörteatern som jag jobbat ganska mycket med för att det roat mig. Men aldrig har jag fått erfara att någon bjuder mig ett silverfat.
Jo, nu ljuger jag i upphetsningen. Vid tre tillfällen i livet blev jag erbjuden att vara med i någon annans teater. Ååååå, vad roligt det var. Slippa dra och slita – bara vara med och prestera och leva fullt ut.
För att återgå till det jag träter om så känner jag att jag skäms över min egen generation. Antagligen har jag blivit en bitch eller också är jag understimulerad. Får känna efter när jag klickat på avsluta medlemskapet eller också beror det på för lite alkoholintag. Allt för länge sedan jag hade en liten wirre att stilla mina fjantiga tankar med.
Tacka vet jag bloggen. Här kan jag få tänka, skriva och göra vad jag vill. Och de tusenden, oftast ensamma förstår jag, av gamlingarna som finns där ute i spacen, är väl lika ensamma som jag – men de har inte vad jag har – orden.
😀