Varför är döden så populär…

… i böcker alltså och film? Är det den enda antagonist som är värd att ha som motståndare när det ska till att författas? Och döden är naturligtvis alltid en bov. Varför jag frågar mig är; att det verkar som om det nu om dan, bara handlar om döden. Precis som om det skulle vara det enda säljbara.
Lite knepigt att förklara hur jag känner/tänker. Nu är jag inne i en annan kursvariant och handlar det inte om döden så är det misshandel eller fiction. Ängsliga kvinnoväsen som naturligtvis har en förmåga att alltid klara sig fast det aldrig skulle gå i levande livet. Å, drakar… slemmiga monster… öööööööö… för vuxet folk. Jag begriper inte och får ursäkta mig medelst min ålder.
Kan min filosofi vara rätt om jag bara förmodar att vi lever, och levt för länge i en välfärdsstat utan krig och svält?

För lite sedan köpte jag böcker på en second hand. Hittade Håkan Nesser och det var väldigt välskrivna kriminalare med finess. Kriminalinspektör Barbarossi och hur han samtidigt löste mord, hade ett levande liv bredvid med familj och kärlek.
Jaha, tänkte att det är ju riktigt trevligt att läsa sådana där och åkte tillbaka och köpte fyra Kepler för 20 kronor styck. Inbundna och icke lästa. Jag läste, men i början på fjärde boken fick jag ett allvarligt skrattanfall och lade ifrån mig skiten. Något mer utstuderat jävligt och hemskt, sida opp och sida ner, har jag aldrig läst i hela mitt liv. Och för att pressa ut så mycket som möjligt i många situationer så tar Kepler till att ficklampan som är ett måste för att klara livhanken, får slut på batterierna. Eftersom detta sista desperata försök att behålla spänningen skrattade jag rakt ut eftersom den lilla kovesen redan hade upprepats i de föregående tre böckerna.

Är det detta vi vill läsa? Är det detta som kallas litterär kultur? Blir vi klokare eller vill vi bara ha en stunds blodig underhållning, via bok eller film? Tja, inte vet jag men det säljer utav bara hundan. Nu har Kepler hamnat hos dottern på hennes egen begäran. Nesser behåller jag pga en suverän svenska. Så ska jag ge mig i kast med att skaffa mig antagonister i min egen ihopknåpade historia. Bunta ihop och slå ihjäl dem så blodet sprutar.

😀

Va va de för da ida?

Helt plötsligt vet jag inte vilken dag det är idag. Var tvungen att tänka efter. Något dagvill alltså och det beror på att jag var hundvakt till min dotter i måndags, vilket innebär att det blev en helgdag till efter söndag = dubbelsöndag. Inte så ofta jag träffar ätteläggen så det blir liksom lite fest. Tänk så det kan bli. Skyller på Corona. Nu är det i varje fall snart en ny dag och om jag tänker efter en stund till så blir jag nog säker på att det blir torsdag. Eller? F*n vet.

Trött? Jo, i huvudet, för jag har en benägenhet att dagarna i ända går omkring och pratar med mig själv. Om ni bara visste vilken plåga. Får nästan skavsår i öronen. Då säger jag åt mig själv att hålla klaffen en stund och inta ryggläge med något läsbart. Underlig tillvaro, men jag inbillar mig att det är nog ganska vanligt förekommande. Igår, tror jag det var som jag skrev om att utan åtgärd blir det inget resultat. Jo, så var det. Hugger jag inte ved så blir det ingen värme. Nu var det skrivet som symbolik, för här på tionde våningen går det inte att hugga ved.

Däremot har jag skaffat led-lampor till stora rummet. Tog stegen och skruvade ner lampskärmen och upptäckte att det redan satt led-lampor där. Nu får jag inte upp skärmen igen, men ljust blev det. Skärmen är så där gulmarmorerad ni vet. En gammal sak som jag hittade på nåt loppis. Ser riktigt förnäm ut men jag kan ju vända den upp och ner och ha den som fruktskål.

Som det står skrivet här ovan så är det inget av större dignitet så därför säger jag och Bamse, gonatt för nu är klockan slagen 24.

Nattinatt 🙂

Mer i pension – jösses – 85 spänn

Förr la vi pengar i madrassen

om vi hade en krona till övers förstås

Visst var den tänkt till den sista ”stassen”

den dag då vi skulle bli tvungna att ta adjö; mors mors

Begriper ingenting, jag vare sig förstår eller har en aning

hur de som redan har – vill gömma sig för skatten

men jag vet – att inte lita på vare sig bank eller galning

och faktiskt ska det bli skönt – att få höra skratten

när huvuden rullar ut genom entréer

på röda mattor och storslagna foajéer

Det är vi som får stå för slitet åt skiten

men det putsas väl på nya idéer åt eliten

Hur har världen blivit eller är jag dum nånstans

Svällande bukar, glitter och bilkromsglans

Jag har inte så det räcker månaden ut

ja, jag har nog huvet i en strut

😀

Men då…

…. nu är det morgon och tvättstugan gjord och kläderna inplockade på sina respektive platser.
Nu ska jag försöka få fart på annat som befrämjar hjärnan. Få fatt i någon form av tråd som leder någon vart. Men det är i hjärnan som i centrifugering av ylle – det filtar ihop sig. 😀 Det går alltså att tova en hatt av materialet. Eller vantar och luddor som det heter. Inga trådändar alls.
Vad och hur skulle vi fungera om vi inte hade något ”för händerna”? Men vad göra när lusten är som bortblåst. Antagligen har jag det alldeles för bra. Behöver inte tänka på värme eller det som håller någon igång med vedhuggning. Annars är det ett äventyr i sig. Ställa vedträet på huggkubben – drämma till utav bara den och känna doften från trä. Veta att det ger värme så jag slipper frysa. En åtgärd som ger utdelning m.a.o.

De här åren som gått, då jag inte mäktat utöva några strapatser lekamligen har kanske satt sina spår. Trodde då, och såg fram emot, att göra saker som skulle få mig tillfreds med tillvaron. Nu är jag där och gör inte ett smack. Med det menar jag den gamla synen på kreativitet. Hur viktigt den var för mig. Nu ids jag endast slänga ett öga på målar-attiraljerna och det känns som ett berg att bestiga. Lättare att klättra i, än att sätta igång. (kan jag säga som inga berg har inom 10 mils omkrets). Det står en motionscykel på balkongen. Kan bestiga den då och då men har ännu ingen muff på sadeln, så det blir kortvarigt hälsoutövande på den.

Under eftermiddagen läste jag färdigt en bok som jag från början kände motvilja mot. Det var så himla liten text, men jag klarade det. Synnerligen intressant och som visar att det finns enastående författare. Har boken igenom filosoferat om hur och vart i all världen de får sina idéer ifrån. Och det är klart, man blir inte en bra författare utan sådana. Jag skriver jag också men inte 17 har jag några idéer vad jag ska skriva om. Tacka vet jag bloggen och lite fingerjympa då och då. 😀

Nu är det sena kvällen och vi har varit ut på en långpromenad. Bamse har fart på benen. De går som trumpinnar efter den där rödhåriga eller om det är blondinen som löper. Och faktiskt så känns det förbenat skönt att gå snabbt och bara njuta av varje steg så här om kvällen när snön dämpar ljuden och rätt så bra sandat. Tror inte ens att det är kallgrader. Och inte en själ ute fast det bor ganska mycket folk i den här stan.

Nu ska jag och Bamse sova och jag ska tänka på vad som är min bästa åtgärd under morgondagen för att ge lite utdelning.

Gonatt och Gomorron 🙂

Gamla låtar låter

Hör de gamla slagdängorna samtidigt som jag skriver. Bl.a. Only you. Varför det nu då? Tja, för att komma in i ett flöde av romantik. Varför det då? (för andra gången).
Jo, det finns ett skrivuppdrag på en av Sveriges största skrivcoachers sida om att skriva en novell om förälskelse på 30 minuters tal-tid. En podd där det går att få deltaga och det vore ju kul, men va fasen… kärlek är efter ett liv med ett antal sådana upplevelser glömda. Så gott som, i alla fall.

Det går att fantisera ihop vad som helst men jag är rädd att om jag skulle skriva om detta skulle det bli liknande de gamla kärleksnovellerna i damtidningarna. Skrev några stycken i samma stuk som skulle tillfredsställa en viss kategori av människor, och blev antagen och utgiven, men oj vilken tillgjordhet. Skräp helt enkelt.
Från den första fram till den 24de december var jag med i en variant av något liknande, men det kunde, på uppdrag, handla om precis vad som helst. DET var annat det. Skitkul med annat ord. Därtill infann sig en opretentiös känsla och utan fingervisning, att skriva ner precis vad som ramlade in i varje morgons skriv- exercis. Detta fick mig att må bra för inga negativa tankar hann visa sitt tryne, det första de brukade göra, då.

Nu börjar dessa återkomma och jag går omkring och muttrar från tidig morgon till sena kvällen. Inte bra, för Bamse undrar vad det är för fel. Varför detta självpåtagna lilla helvete? Tja, dålig disciplin och mycket ouppklarat ligger och jäser. ”De ska fan va gla”, var det någon som myntade. Kommer inte ihåg vem.
Nu sjunger Frank Sinatra My Way och det stämmer mer på mig och mina erfarenheter av livet. Borde vara van vid isolering men kanske det börjar bli för mycket av den varan. Tankarna får för mycket plats och har fastnat i en härva som jag vanligtvis brukar kunna reda ut.

Det blir här på bloggen jag skriver. Snubblande nära sanningen i varje inlägg när det gäller måendet. Ibland skriver jag och raderar ögonblickligen. Då har det blivit för privat. Som de där tre kärlekssagorna jag upplevt i verkliga livet. Jag kan inte rå för att det blev tre och att de kortades för tidigt. Må de vila i frid, vettja. Jag kan bara dra ut det bästa ur varje period. Ta vara på vad det gav mig till förkovring i varje enskilt fall. Om det är ingenting att muttra, men skriva om det… nääääää. Romantiken får ligga på hyllan och ger mig i kast med något rejält hushållsarbete istället. Bamse har redan varit ute och halvt hysteriskt sniffat på löptikarnas romantiserade lockrop.

Nu har jag fingerjympat och tonerna av Oh, Carol med Neil Sedaka får avsluta. 😀

Honorar

Två enastående summor – en på vardera hållet. En summa av en såld bok = 79 kronor + påspädning av pensionen i en månatlig summa av 90 kronor. Äääääär det inte fantastiskt! 😀

Pensionshöjningen räcker till en måltid i månaden om jag skulle vara i behov av att äta på annan inrättning annat än vid min egen spis. 1955 var en 100-lapp värd 14,15

Inte undra på att jag inte fick den där glassen jag tiggde om vid ett specifikt tillfälle när morsan förklarade att vi inte hade råd. Idag begriper jag bättre. Eller går det att hänvisa till: Det var bättre förr. Inte då. Historien upprepar sig, så enkelt är det.

Nu har jag hittat en manick till. Lägga färg under texten. Gult anses den yppersta färgen för att de som ser dåligt ska ha lättare för att läsa. Det lärde jag mig en gång i tiden då vi skulle dela ut sång-blad till äldregrupper där jag var med och figurerade.

Nu är bara att glömma pension och osålda böcker. Hade i alla fall inga höga förväntningar på det. Istället gratulera en 70-åring på nätet och vänta på att köttfärsen av det vilda svinet ska tina. Sålunda gör även Bamse. 10 grader kallt och solen skiner. Bara 7 – 8 veckor kvar till vårkänslorna. Mina förstås. Mars och April är favoriter. Då, när det kan kännas så där överväldigande sant att det finns ett slut och en början.

🙂

Bitas eller förbli tandlös

Efter att hela livet varit en tandlös medborgare som godtroget gått med på både det ena och andra vad gäller sjuk och tandvård, så har Bergalott bitit ifrån. Äntligen, fast hon inte förväntar sig något annat än en förklaring och en opartisk redovisning från högre ort.
Innebär att det finns nämnder att vända sig till och det är vad hon nu åstadkommit. Hur det slutar har hon ingen aning om, men gjort är gjort och hon känner sig hitintills lite stolt.
Nu är inte det här någon större affär. Det gäller hennes tänder som blev tvungna att tas bort efter ett halvt år efter att hon lämnat berörd tandläkarstol, där hon genomgått 10 behandlingar under ett helt år.
Nu har den där tandläkaren 4 veckor på sig att svara skriftligt och igår försökte vederbörande ringa och ”prata”, men det gick Bergalott inte på. Hon vet att hon, hur lätt som helst, kan manipuleras bort av en vänlig röst, så idag skickade hon ett mail och förklarade att något via telefon inte gäller längre utan nu ska det upp till bevis av annan expertinstans som opartiskt kan förklara och delge råd i ärendet.

Men fortfarande är hon lika tandlös vad gäller att hålla igång kroppen, fast… den där fantastiska Sofia, inne i TV-apparaten bjuder på gymnastiska övningar på förmiddagarna. Bergalott som alltid varit seg på morgnarna anser att det är för tidigt. Vare sig frukost eller promenad med Bamse är ordentligt utfört vid den tiden. Pensionärslivet har också bidragit till sena kvällar. Läsa länge – upp mitt i natten om magen signalerar efter en kaffetår – somna om hur många gånger som helst, ända tills nöden gör sig påkallad. Jaja, hon är lat – JÄTTElat.

Bergalotts lilla bil har inte använts på några dagar och hon fick hacka och skrapa utav bara hundan, tills fingrarna skrek av kyla. Nu är det vinter och hon tycker det är bra. 5 grader kallt är lagom här i mellanbältet med den fuktiga luften. Annat var det när hon växte upp på det småländska höglandet. Visserligen liten då men aldrig att hon frös fast graderna vida översteg det fnuttiga 5 graderna. Norrlänningarna påstår också att deras kylslagna land inte alls uppfattas som vi sörlänningar gör. Om det är så vet hon inte, för där har hon bara varit om sommaren.

Men nu var det om tandlösa bett det skulle handla om, och har erinrat sig en liten devis hon snappade upp för inte allt för länge sedan ”En känsla ljuger aldrig – det är den känslan som var och en upplever som sin sanning”. Den kan ingen ta ifrån någon.
I det här ligger mycket visdom och det går att härleda en hel del utifrån detta. Kanske Bergalott aldrig fått erkännande att henne känsla är riktig OCH sann? Kanske hon lärt sig att glida undan för de högröstade alltid visste bäst? Det är historia, men utgör en del av innehållet i den degel som ska bli en alldeles specifik människa.

Nu ska det här sällskapet åka iväg med en någorlunda isfri bil, för att inmundiga något gott hos en som gillar att laga mat och som gillar Bergalott och hennes Bamse irl.

😀

Hur man än vänder sig…

… kan man aldrig slicka sin egen armbåge. Men en ko kan nå sin egen rumpa i sidled om den slänger ut med tungan. Det här sista vet jag inte om det är sant men de når väldigt långt. Kossan har den böjligaste ryggraden av alla.

Tänk så mycket som ramlat in i hjärnan av onödigt vetande. Men ibland kan det vara roliga saker. Som en rolig historia. Hahahahhaaa…. Kommer inte ihåg en enda fast det under livet har passerat så många. Trevliga och fyndiga utan att vara ekivoka. Idag heter det visst att man har teflonöron. Det var väl i somras någon gång som jag försökte häfta fast en sådan, men det är lögn att få fatt i den.

Att hitta glädjeämnen kan vara lite knepigt men det går. Idag ringde min vän och berättade lite sorgesamt hur hon hade det med sin demente man. Hon satt på toaletten när hon ringde för det är enda stället hon får vara ifred. För säkerhets skull hade hon ställt sin elrullstol utanför så hon hade barrikaderat sig med andra ord. Nu är det inte hennes situation som är rolig men väl det vi pratade om. Först var hon ledsen men vartefter fnissade vi som två småflickor. Berättade lite tokigheter för varandra, som rann in som rena rama smörjmedlet. Då helt plötsligt är det inte fråga om teflon. När det kniper så sitter det där. Det roliga man kommer ihåg.

Bl.a berättade jag om en mycket gammal man som troget skjutsade sin fru till mig för att få fotvård. Detta pågick ganska länge och jag hade mina dubier om hur i helskotta han kunde köra bil. Skröpligare man kunde jag inte tänka mig. Mager som en speta, såg nästan ingenting, darriga ben, men bil körde han. Närmare 100 än 90 var åldern och tanten något yngre. Han satt alltid tyst och tålmodig och väntade under tiden som jag arbetade med hans frus nageltrång. Tålmodig – En man på sin post.

Men en dag hör jag bakom ryggen en stor smäll och ser hur han fallit med huvudet rakt över bordet och armarna rakt ner, orörliga. Jag skriker åt hans fru att hon ska ringa ambulansen vilket hon gör, och jag rusar fram och greppar tag om döingen. För naturligtvis trodde jag att han hade dött. Jag halvt lyfter honom från stolen och skakar och ruskar den lätta kroppen och skriker att: NU ÄR DET DU SOM VAKNAR FÖR HÄR FÅR DU FAN TA MIG INTE SITTA OCH DÖ!
Han blinkar till och jag drar en lättnadens suck. Jag ger honom lite vatten när jag ser att han åter sitter stadigt på stolen. Ställer för ett par stolar så han inte ska ramla ner på golvet i sidled. Ambulansen kommer och två stadiga killar kommer inom dörren och undersöker honom lite grand och konstaterar att det troligtvis var en ati attack.
De hyggliga ambulanskillarna frågar naturligtvis om han kan gå och det gör han på väldigt vingliga ben och ut genom dörren, för grabbarna stödjer honom på båda sidor tänker naturligtvis ta med honom i ambulansen.
Men där gick de bet, grabbarna. För inte skulle han med dem inte. Nej och nej, han skulle köra själv.
Det sista jag såg i dörrhålet var ett par uppspärrade ögon och en tyst mun på en av grabbarna som frågade: Kör han bil? Vilket jag bara kunde nicka åt.

Nu kom det sig att han i alla fall fick följa med ambulansen och det var ju begripligt. Hur tanten kom hem kommer jag inte ihåg, men han blev av med körkortet till slut i och med detta. Det var någon bestämd släkting som tog bilen av honom har jag för mig.

Jag var nyetablerad med min firma och herre min skapare hur skulle tidningsrubrikerna ha sett ut. MAN DOG PÅ FOTVÅRDSKLINIK. Jag hade fått slå igen firman på direkten.

När jag berättade det här i kortare ordalag för min vän som satt på dasset, så berättade hon hur hon upplevt samma sak. Det två var på semester i Grekland och de hade beställt pizza med var sitt glas vin och skulle njuta av solnedgången. De hade just fått in maten och skulle till med första tuggan då hennes man helt plötsligt gör samma sak, men rakt ner i pizzan.

😀 God natt eller God morgon 😀   

Tand, hund och rökt korv te midda

Har tagit mig i kragen och tagit kontakt med patientnämnden i min region. Skrivit och förklarat att jag är besviken på den tandläkare som ignorerade min önskan om åtgärd, trots att jag under år 19 gick dit 10 gånger.
Ett halvt år senare, år 20, gick jag till en annan och blev då av med besväret. Bara det att det blev ett stort glapp mitt fram i underkäken.

Ja vad fasen gör jag? Gått och tyckt att det är mitt eget fel, naturligtvis, men nu när jag måste lägga ut 25 000 för att få en brygga ditsatt tog jag mig, som sagt, i kragen. Få se vad det blir av det. Ska möta min tandläkare i morgon och be att få skjuta fram projektet och invänta svar i ärendet. Förslaget gäller i tre månader så det ska väl gå bra.

Annars har jag haft två vovvar i helgen. Den andra som heter Svante blir hämtad idag på eftermiddagen och Bamse tycker säkert att det blir skönt. Iofs så livar det upp och de är bästa vänner. Snön har ju kommit och med det ska alla dofter krafsas fram och pinkas över. Få se om jag kan lägga in en bild från mobilen.

Vääääänta jag är inte klar än!

Det här med mat hörrni… det är också ett projekt i sig. Från systerdottern ligger nu en rökt falukorv på köksbänken och tinar. Gjord på vildsvin. Ööööö… Köttfärsen som jag gjorde köttbullar på blev rätt så ätbara, för jag kryddade dem med nejlika och kryddpeppar så de smakade jul. De är slut, så på nästa experiment. En rökt vildsvinskorv behöver jag ju inte åbäka mig med i onödan. Stek och ät!

De va de – hittills idag.  

😀

Krigföring

Vid krig mobiliserar varje land för det som kan hända. Att det ska bli ockuperat av fienden, alltså. Soldater kallas in och är beredda att offra sina liv för familj, hemland och gränser. Kanonmat även kallad. Vi stödjer och hjälps åt på alla vis för att behålla det som är ”vårt”.

Ända sedan tidernas begynnelse har vi hållit på och slagits om föda, mark och rätt. Ja, ända in i våra dagar. Och nu har vi en annan typ av anfall utifrån. Ett virus. En arme´ som kallas Corona, och ingen vet hur vi ska bemöta den. En armé som inte ens Hannibal eller Hitler kunde uppvisa. Ingen vet hur det ska gå att hejda vandalerna och den ena härföraren efter den andra drar upp strategier vad som är bäst.

Nu tycker säkert någon att Bergalott har för livlig fantasi, och det är mycket möjligt. Men hon fortsätter. För hon behöver det.

Om vi ser Corona som ett anfall på världen så utvecklas snabbt försvarsvapen.
Från spjut, pil, gevär, kanoner osv. till vaccin. Är någon med?

Förr tog vi vad som fanns, om det så bara var en högaffel att sticka in i bröstet på en fiende. Idag står allmoge fullständigt helt utan egna vapen. Som förr, så trodde många på vidskepelse och trolldom och det gör vi idag också. Vi hittar på de mest konstiga saker för att slippa greppa det nya vapnet som sätts i händerna på oss; vaccinet. För det kan drabba oss själva. Javisst gör det så. Soldaterna, som i det här fallet är vi, offrar våra liv på slagfältet. Det är allom bekant. Men somliga gömmer sig, vill inte vara med i striden att offra sina liv. Fullt förståeligt. Också. För visst får vi räkna med att en kanon baktänder och exploderar bort en besättning. Mödrar får räkna med att både deras barn och äkta hälfter dör i strider. Ok då, idag finns kvinnliga soldater. Men den här satans Corona anfaller varenda en av oss. Ett virus behöver en värd att leva av och i. Den ser inte om det är barn, kvinna eller man. Den är blind i sin törst på överlevnad. Det är ett virus enda mål.

Jag glömmer inte att det finns de som inte kan gå ut i striden. Absolut. Dessa som har underliggande sjukdomar som skulle stryka med om de tog vaccinet. Dessa kan vi bara skydda med de medel som står till buds. Och det är de restriktioner som vi fått. Håll avstånd – Tvätta händerna – Håll ut.

Vet inte hur jag ska runda av det här för jag satte ingen rubrik i förväg. – Men nu kom jag på varför.

På min sida på facebook satte jag ut att jag skulle ta vaccin när det kommer, och fick allas respons utom en som talade om hur farligt vaccinet är. Idag delade jag en inside-rapport från vad som verkligen hände inne i Capitolium. Inte en enda reaktion. Så en kontenta drar jag. Vi bryr oss om oss själva men vad som händer utanför egna gränsen och dessutom Atlanten emellan, rör oss inte i ryggen. De får föra sitt eget krig mitt i Coronakriget.

Fortsatt trevlig söndagskväll. 🙂