Börjar sky nätterna

Ingen rolig rubrik, men det är kväll och dags att krypa ner under täcket – knöla till lilla kudden – ställa fönstret på vid gavel och andas in nattens dofter som känns bra mycket renare än på dagen.
Idag har jag iaf kommit iväg och gjort mina beordrade provtagningar på min vårdcentral. De skickas sedan vidare till Löwenströmska och förhoppningsvis har de börjat starta upp efter sin semesterstängning. Kanske jag t.o.m. kan få komma in tidigare än 3 september. Nähäää, inte jag inte, som har Murphy som inneboende. Han har gått så långt så han har gett sig ut i trapphuset och tagit sig tio våningar ner och förstört handikapphissen. Bara för att han ska tälla till det med att jag får bära rollatorn upp och ner i ett antal trappsteg med en pudel som snor runt benen. Nanaaa inte så farligt med Bamse, han är mest rädd och håller sig bakom i snöret.

Nätterna var det ja. Gör allt det där jag skrev i början men sen är det kört. Hur i hundan jag än vänder och vrider så gör det ont. Förbannat ont. I natt som var satt jag på sängkanten och grät.Visst ääääär det synd om mig? Där satt jag och ämla och kved tills sinnet rann på mig så jag grabbade tag i rollatorn och tog mig ut till barskåpet och hällde upp en rejäl whiskey. Fy katten vad det smakade illa och i morse var jag faktiskt på pikkalurven. Men somnade gjorde jag.
Nu ska jag inte göra om det där för jag har hittat min gamla vetekudde som varit utom synhåll ett tag. Begriper inte hur många saker som bara är borta. Puts väck och rätt vad det är ligger eller står de framför näsan. Jag skyller på Murphy och låter han vara kvar. För mina gamla demoner de har flyttat till okänd ort, tack och lov, så allting blir bara bättre och bättre. Iaf efter 3 september.

Gonatt 😀 eller gomorron ❤

Tisdagsjympa…

… för både kropp och själ. Innebär en något sen kissrunda med Bamse och nu en upp-rätning av hjärnkontoret. Men med det sist nämnda får fingrarna utföra jobbet.
På tvn har det under sommaren tydligen varit jympa som vederkvickt den del av befolkningen som tövat och kunnat utföra denna konst men jag har inte utnyttjat detta fenomenala och intelligenta utbud till medborgarnas förnöjsamhet. Det är dessutom slut på det programmet och vad det är ersatt av, vet jag naturligtvis inte. Kan bara anta att det kan vara något inköpt från Amerika eller varför inte Danmark där det jagas hus till hugade sppekulanter.
På de övriga medierna som bl.a. facebook, drösar det av själslig jympa på det andliga planet. Andas med lugn och inlevelse och ha tanken som ett ankare nere i naveltrakten eller ta till sig vad de andliga tarotkorten förmedlar ut dag för dag. Ömsom vad skyddsänglar eller skogens väsen har för budskap inför den kommande dagen.
Har följt ett par stycken för att höra vad och hur de tacklar livet och förbluffats över godtrogenheten men tänkt att; var och en blir salig på sin tro. Vad som förskräckt mig är de långa raderna av kommentarer som följer där det står ”Tack” med emojsar av blommor och hjärtan. En ny religion helt enkelt. Väldigt likt det som alltid pågått i våra kyrkor vid nattvardsgång. Nigande och bockande efter att inmundigat blod och lekamen från en man som levde för 2000 år sedan. Det är fan ta mig fenomenalt stort – vad tro är. Då anammar jag hellre den jordnära och akrobatiska tron på jympa som stärker musklerna och får fötter att stå fast på marken. Får ta tag i det när jag snart ska få släppa rollatorn.

Från det ena till det andra så konstaterade jag under gårdagen att hösten är här. Utefter vägen jag bilade igår blommade ljungen och det ligger som en devis efter min lilla mamma som sa så här: När Gulmåran blommar är det sommar och när Ljungen blommar är det höst.
Tänk vad somligt sitter fast som berget – från en tidig barndom, och står som en sanning ända in på min ålders höst. Men jag får rätta mig efter nya tider med väder/temperaturförändringar och annat ur miljösynpunkt, för på hennes tid existerade inget sådant. Det jag minns av sådant är berättelser från de förskräckliga vintrarna på 40-talet som var något stort och helt skilt från en jämn lunk av årstider.

Nu lade sig fingrarna till ro och förmodligen betyder det att lilla hjärnan fått sin dos av jympa.

🙂

Full måne och måndag

Många påstår att detta har sin betydelse. Inte för att jag vet. Om jag stod med resväska och solbrillor på näsan i tamburen på väg ut i det som kallas världen, skulle jag förmodligen inte reflektera över vare sig månen eller måndagar. Bara att resedatumet stämde och att biljetten var betald. Passet lätt tillgängligt och så iväg.

Nä, jag vill inte ut och resa. Inte utomlands och har aldrig haft det brinnande intresset som så många har. Däremot vankar jag omkring med alla tankar och minnen då jag var vi och vi var ute med vår husbil i Norrland. Den mest fantastiska plats i vårt övrigt vackra land där vi också rattade omkring i. Efter det försökte jag själv men käre värld så tråkigt. Att inte få dela detta fantastiska, att tillsammans med den man älskar dela upplevelsen, det var inte min ”grej”. Men jag har vant mig. Med ålder kommer en viss förståelse över tidens gång. Har lärt mig att inte ha så stora pretentioner och förstått att allt har sin tid.

Nu är jag glad över min lilla bil som jag faktiskt kan komma utanför 50-skyltarna med. Inga långa sträckor men tillräckligt för att dels betjäna min cancersjuka vän och granne upp till lasarettet, eller ut till grannstaden och fylla mina , stundom sinande depåer av familjekänsla. I smyg avundas jag de som har familj. Ensamheten är tärande all den stund den inte är självvald. Kunde fylla ut och glömma, innan coronan, med världsliga saker, men det blev ju för mig som för alla andra tvärstopp för aktiviteter med andra. Tänker ofta på mina teatervänner som helt plötsligt kastades ut i tomheten. Flera av dem som jag, ensamma. Vi ringer ibland till varandra och suckar djupt av längtan till det roliga vi var på väg att framträda med. Men… ingen klagar och alla försöker hålla sig fast i livet för den äldste är ju snart 100. Stina Järvå som det faktiskt går att googla på. https://www.friskissvettis.se/vasteras/nyheter/stina

Jag är rena ungdomen och håller mig till att jag faktiskt har långt dit. För fy hundan… vad fort det går.

Jaha ja, fullmåne och måndag försvann på färden men huvudsaken att fingrarna fått sin jympa fast jag inte kan jämföra mig med Stina och Friskis & Svettis.

😀

Söndag morgon…

… och efter suck och klagan sitter jag och bläddrar i en gammal tidning. Brukar inte ögna igenom det som kallas ”roliga historier”, men av en händelse gjorde jag det. Denna fick mig faktiskt till skratt därför att en rolig historia ska ha en utmärkt knorr på slutet, eller hur?

Gubben hasade sig med viss ansträngning ur soffan, greppade käppen och gick ut i farstun och började dra på sig överrocken.
”Vart ska du”, ropade gumman inifrån fåtöljen där hon som vanligt satt och stickade strumpor åt barnbarnsbarnen.
”Jag ska gå till doktorn. Han ska få skriva ut Viagra”, svarade gubben från tamburen och var beredd att öppna dörren.
”Vänta på mig, jag ska med”, ropar gumman och kommer skyndande.
”Varför det”
”Ska du börja använda den där rostiga gamla saken igen, så ska jag ha en stelkrampsspruta.”

Trevlig söndag 🙂

Idag ska jag hasa

Jo, det är alldeles sant. Ett tillvägagångssätt som jag utövade för någon vecka sedan då jag hälsade på min systerdotter. Hon stod med ändan i vädret och rensade sina blomland och jag tänkte att jag måste hjälpa till på något sätt. Sagt och gjort – ut med en filt och så hasade jag mig runt ett stenparti och krafsade bort ogräs. Det gick väl någorlunda bra tills jag skulle resa på mig, men med asgarv från min kära s.dotter och en varm hand så gick det vägen.

Nu skulle man vara en uppfinnare och skissa på en rollator som går att fälla ihop till marknivå. Eller varför inte en sådan som bilmekaniker har när de på rygg rullar in under bilar de ska laga? Det vore inte så dumt.

Jo, för att idag har jag kommit överens med en gammal god vän som bor vid vägs ände i sin lilla rödmålade stuga. I den har hon nu bott i 33 år, helt ensam. Kan inte påstå att hon gjort eller gör sin vardag lättare. Nänä… höns som går fritt och en trädgård som fordrar en veckas flitigt användande av gräsklippning mellan alla buskar, odlingar, träd och stenar. Överallt en blomprakt som nästan tar andan ur mig. Ett paradis för öga och själ men med en viss lättnad kan jag sedan åka därifrån och inse min egen begränsning. Fått i mig dofter av jord och grönt OCH en massa kärlek (på armlängds avstånd förstås i dessa tider). Hon kommer att stå och vinka efter mig på vägen och sen stänga grinden om sig för hon har en vedhög att ta reda på och ett plank som ska resas plus allt det hon älskar att göra. Ensam och fri som en fågel – seg som ene – med ett hjärta av guld.

Igår blev jag inbjuden till en musicerande afton i en trädgård 14 mil hemifrån. Var på vippen att tacka ja men tänkte att näää, det är för långt och jag ska hem också. Det får bli en annan gång. För detta kommer åter, det här att människor träffas och umgås på ett vettigt sätt trots pandemi. Gör vi bara som sunt förnuft säger oss, plus lite vägledning om hur, så går det att göra mycket roligt. Vi måste ju ändå leva ett drägligt liv all den stund vi har möjligheten. Det finns de som inte har en sådan.

Idag första augusti 2020 skiner solen och det blir troligtvis sommar hela dagen. Bamse ska få nojsa med tupp, hönor och ett par katter, men om det vet han inte. Först ska vi masa oss ut på första kissrundan, för nu har förhoppningsvis dagens första intag av piller börjat göra verkan. Det visar sig när jag nu ska resa mig från stolen. 😀

Gomorron 🙂

KABOOOOM… TJOFF… slut på friden… nu är jag här igen.

Tre månader utan bloggen och iofs en vila men det går ju att vila ihjäl sig också – och det går inte an.

Nu är det ca en månad kvar till operation och jag tänkte skriva ner lite av upploppet fram till dess. Kommer det att hålla hela vägen fast det redan har gnisslat lite. I början av juli drog jag ut två tänder som hade inflammerade rötter och en till är på väg att ramla ur. Fy fadderullan! Ska ha ett samtal med tandis i nästa vecka hur vi ska gå till väga.

Som motvikt har jag idag, för första gången i mitt liv köpt en Harry Boy. Moahahaaha… Det sista som överger människan är tron på turen. Behövs terapeutiskt utbildad personal till det, om man inte klarar det på egen hand.

Märks att jag inte är van att greppa orden för nu har jag suttit ordlös en lång stund. Vet inte längre hur hitta flödet s.a.s. Beror kanske på attrappen i käften, eller också på synapserna i hjärnan.

Sommaren har varit bra, vill jag poängtera. Den har genomlidits utan märkbara förändringar till det bättre men jag har iaf inte blivit kall om fötterna. Bamse står fortfarande ut med mig fast promenaderna blivit kortare och kortare. Tålig som bara den, inväntar han varje morgon den allt mer försenade kissritualen utanför entrén. Bra jycke på det viset. Han har dåliga tänder han också. Luktar illa ur munnen, men att komma innanför läpparna går inte alls. Då bits han, och så länge han gör det och det blir blodvite så sitter de iaf fast. Betryggande när det gäller hundbudgeten.

På vilket vis jag har utnyttjat den här bloggpausen kan jag inte säga mer än att jag istället för att räta upp varje morgon med att skriva något som fått tankarna samlade, så har jag istället låtit dem komma ohejdat och fått mig ömsom på knä och ömsom med förtröstan. Bearbetat gamla sorger och tillkortakommanden som varit och verkligen tagit till mig livets hårda skola. För jag är i botten en suverän skådis som kan lura vem som helst till att: här är det hur bra som helst. Så det föregående inlägget får ligga kvar fast jag lovade radera det när jag var på banan igen. Och här är jag. Tilltufsad och snart tandlös, men oförtrutet en optimist.

Hoppas att alla har haft det bra i sommar och hållit avstånd och allt vad pandemin ställt till det med.

Kram på er 😀     

Nu lägger jag ner

 

Djupt, djupt längst in i min själ ligger en tomhet, så stor att det inte finns ord. Den handlar om förgänglighet och vad som passerat av det upplevda. En sammanfattning över den existens som blev min. Frågor om vad allt tjänade till och varför det blev som det blev. Det går inte att tro på någon form av gudstro, eller att det var ödet, eller tänket att det skulle vara en skola för kommande liv. Nej. Det blir aldrig utrett och inte går det att få svar. Sådana frågor och känslor finns hos fler. Jag vet. De som har en tro är bara att gratulera vill jag säga, utan att på något vis vara sarkastisk. Det är på tro som de flesta lever och överlever.

En gång var jag ung och trodde på livet. Hade inga stora förväntningar för det föll sig bara så naturligt. Levde och skulle bli stor och sen bli gammal. Fast det fanns då, inga tankar om det. Inte heller vilken personlighet jag skulle bli. Att jag skulle få behov av andra människor. Leva för dem och för min egen skull. Trodde då i unga år att jag var jag och vad det skulle utvecklas till hade jag ingen aning om. Så fantastiskt enkelt. Inga grubblerier och livet flöt fram som en porlande bäck. Med skutt över stenar och nedfallna grenar från ett grönskande skogsområde där fåglarna kvittrade om våren och under vinterns is ett stilla gurglande som ändå förde strömmen vidare ut mot havet. Att den lilla bäcken mynnade ut i större och större vattendrag på sin färd kunde ändå pareras, trots att den vid så många tillfällen med rasande fart störtade utför stup, slog hårt i botten och grävde svarta djupa hålor, men ändå… vidare, vidare mot havet. Havet som var upprinnelsen till livet. Den hydrologiska cykeln, om och om igen. Jord och hav.

För min egen skull ska jag nu inte återkomma hit till bloggen på ett bra tag, där jag hittills hållit mig levande. Min kontakt med yttervärlden för att se att den finns. Jag måste övergripande inrikta mig på att inte mista förståndet. Den fruktansvärda värk jag haft varje minut, varje timme och dag. Veckor som blivit månader och nu över tre år håller på att driva mig från vettet. Det är rent djurplågeri, och varje stund jag har, behöver jag inrikta på något helt annat. Än kan jag köra min lilla bil, jag kan träffa någon enstaka som vågar, får hjälp med Bamse och handling om jag säger till. Skriver på projekt som kanske i slutändan kan bli fullödiga manus. Disciplinär tillvaro.

Corona eller inte, min isolering från livet har, utan den, varat för länge. En liten blogg där jag med alla medel hållit masken i tron att det är uppbyggande för min fördömda tilltro att man kan hela sig själv och sin mentala hälsa. Ingen kontakt mer än vid ytterst få tillfällen med mina barn, där jag är den som tar kontakt medelst telefon, bara för att få höra deras röster. Någonting har gått snett i tillvaron, sen får jag skylla på sjukvård eller mig själv.

En dag går jag in här och raderar detta skrivna. Den dagen är jag på banan igen.

🙂

Halva Mälaren runt

En liten tripp i det fina vädret föreslog jag efter att ha blivit bjuden på fläskfilé med god sås med timjan som jag älskar, och både jag och Bamse hade slickat tallrikarna rena. Visst, säger värdinnan och sätter på kaffe som vi senare drack vid hamnen i Strängnäs.

Har inte något att skriva om egentligen. Detta var iaf det som fyllde min nä… vår dag. Lite samvaro och båda har vi lång erfarenhet med smittor och hur hygienen ska skötas, så vi tror inte någon av oss smittar den andra.

Ibland känns livet väldigt tomt, all den stund man lever ensam. Men det går att hitta ljusglimtar. Suga på dem som karameller. Sådana där hårda som ligger länge uppe gommen och avger det goa och söta. 😀

Sov sött 🙂

 

Min mobil är riktigt full

Det måste den ha blivit eftersom jag emellanåt torkar av den med ytsprit. Men så full att den inte ens ringer upp när Bamse och jag väntar på signalen från volontären (hundrastaren) viken skulle ta ut honom denna morgon. Inte ett ljud förens jag själv insåg att det hänt henne något och att jag måste gå ut själv – och utanför dörren plingar telefonen till och det visar sig att jag har tre inkommande samtal. Ringer upp och pratar med volontären som stått utanför i en kvart och försökt få tag i mig. Vi avtalar om tisdag morgon och Bamse och jag knallar över gatan och passerar skolan. Då plingar mobilen till igen och jag tänker att va 17. så här på morgonen? Då ramlar två sms in från volontären där hon skrivit två meddelanden i samma stund hon tidigare stod utanför min port.

Är det möjligt att jag nu har fyllt mobilen med alkohol så att den blivit alkoholist? Tydligen, så om inte förr så är det väl dags att införskaffa en nyktrare modell OCH lite yngre, förstås.

Annars är det här, denna första maj 2020, lika ruskigt väder som i övriga landet. Vet inte så noga hur det är i norr och söder men här i mellanlandet är det definitivt så. Fryser om fötterna och inbillar mig att de tända ljusen ska ta bort lite av råheten som kilat in mellan springorna lite här och där. Trots att huset är byggt i betong och tegel , så drar det från fönsterbågarna, de där nyinsatta fönstren, där det tydligen inte isolerats ordentligt.

Gnäll? Nä… inte värst värst och ler för mig själv åt grannarna i huset bredvid som slagit upp läger med grill och paraplyer vid den lilla parken i backen som har både soffor och boulbana. Vinterjackor har depå sig och några barn är med och har roligt förstås.  Jag fylls faktiskt av beundran hur de ändå motstår det nordiska mörkret och säkert sina halvt förfrusna tår.

😀

 

Valborgseldande med Lollo

Nu har jag fattat vad den tjejen kan utföra. Hela eftermiddagen har vi kommunicerat med varandra om den omarbetade boken som jag skrev för några år sedan. Både via mobilen och över datorn har vi plingat fram och tillbaka. Vilken hjärntvätt för mig och vilket kunnande hos henne, för att jag ska kunna få min bok i perfekt skick. Jag hade i stort sett bara att svara på frågor och med den tankeskärpa som det erfordrades av mig, så stöp jag ett tag på soffan som en klubbad oxe. Det var efter att jag bett om paus och kaffedags. Och äntligen är hon av med sitt ”dåliga samvete” (har inte hört nåt så dumt) för visst har det tagit lite tid men jag har aldrig haft någon brådska. Dessutom friherrinna på heltid och det är inte Lollo ännu. Hon arbetar heltid och har familj, Hus att fixa och dona i och bredvidarbete med olika projekt med porträttering och annat som hon säkert gillar allra mest – tror jag.

I.o.m det här så får jag en skjuts framåt i skrivandet. Det fungerar nämligen så. Målar jag en tavla och får den såld, så vill jag måla en till. Sporren, även om den är ekonomisk så är det också en bekräftelse på att det man gjort är bra. Eller hur? ”Ett gott arbete befrämjar hälsa och välstånd”, står det inristat på ett stort stenblock på vårat fritidsområde här i närheten där jag bor. Ska i vår, med rulles hjälp, ta mig dit och fotografera moralkakan. Men än är ingen vår i antågande. Troligtvis har hon flytt till bättre breddgrader och struntar blankt i oss nordbor.

Förhandsgranskning av bildEtt av utkasten och jag tror att det kommer att se ut så här. Lite annan eftertext bara. Nu är det bara att vänta. Spännande! för både Lollo och mig OCH för Margareta Börjesson Beskrivarblogg.com som har varit den som ägnat sig åt att vara lektör. Tålig som en, jag vet inte vad, men utan dessa två kvinnor så stode jag mig slätt. Lyckliga? Japp!

😀