Aldrig mera loppis

För fy för den lede hur trött man blir. Hade redan under flytten i våras samlat lite grejer till systerdotterns loppisrunda (som det kallas nu för tiden). Visserligen trevligt med något avvikande/upplyftande i en ganska monoton tillvaro, men när jag kom hem i går kväll var jag tacksam för lugnet och stillheten. Stelbent och ont i ryggen av vädergudarnas snålblåst med duggande och ibland regnande som letade sig in i det där som inte längre är självförsörjande värmeledningar inombords.

Har scrollat igenom några bloggar och funnit att skrivarlusten verkar ha kommit tillbaka hos en del. Kanske det kvicknar till här också – vem vet? Men att fantasin har flytt vad gäller skapande av annat är definitivt borta. Jag som har så många påbörjade historier. Konstigt faktiskt att det kan bli så, men antar att det har lite med åldern att göra. Har väl aldrig haft tillräcklig strävan som en av Superkvinnorna (Läckberg) hade redan som barn. Det ska ju bli någon form av serie på dumburken har jag sett. Och på den glodde jag inatt som var, för jag kunde inte komma till ro riktigt.

Idag skiner solen och jag borde gräva lite i min rabatt. Numera lite större än balkonglådorna jag hade under ett antal år. Tur att jag är uppvuxen på landet så jag ändå begriper hur det ska gå till – på ett ungefär. Vet iaf att jag behöver mera gödsel, men det får bli lite senare i höst när det blommat färdigt.

Önskar jag kunde göra som min goda vän beskrivarblogg kan göra. Sätta mig vid datorn och bara lägga händerna över tangenterna och så blir det ord i en rasande fart. Jag gick aldrig på någon skrivmaskinskurs i min ungdom och måste hela tiden koncentrera mig på var jag sätter fingrarna. Då försvinner det där jag egentligen ville skriva om. Inte 17 var det om loppis. Det var om något annat men det får jag ta en annan gång. Hmmm… behöver nog ta igen mig idag.

Morsning 😀

En dag att minnas

Dagar att minnas – dagar att glömma. Båda tillstånden har passerat och det är endast under stjärnorna som tid finns för eftertanke. Men inte blir det så stora förändringar trots det, för människan är alltid på språng. I alla fall jag som inte kan sitta still. Eller är det så att jag inte glömmer utan förtränger? Tja, det finns tabletter för sådant har jag hört, men jag har bara Alvedon hemma 😀

Hur som helst löper tiden iväg som en annan gazell och många förundras över hur fort det går vartefter vi blir äldre. Fortare och fortare så att säga. men är det inte lite självklart… målet kan siktas och bara det gör sträckan kortare och snabbare. Liknar när vi reser bort – för visst går resan hem mycket fortare?
Jaja, här och nu fyller jag ut tiden mad två sångövningar i veckan. Bamse har varit jättekrasslig och just nu är det totalstopp på vatten i byn. Av-grävd ledning någonstans, troligtvis här utanför där jag bor, för här grävs det för fiber och vattentankar är utställda lite här och där i byn.

Idag har jag minnesdag efter en liten tös som försvann för länge sedan. Hon liksom tiden, i det fallet, förtränger jag under övriga dagar på året, men den 9 september glöms aldrig bort. ❤

Konstigare är det att när man skriver mycket så finns hur mycket ord som helst men när latmasken har glufsat i sig av hjärnsubstansen så har jag inga ord kvar. Nä, det står still. Nu ska jag ut och hämta vatten så jag får lite kaffe i mig innan det blir för sent.

Morsning 🙂

Höst, stjärnor och reklam

Hösten är kommen och nätterna är kolsvarta. Då står jag ute i min lilla trädgård och glor upp mot stjärnorna och fantiserar om galaxerna. Låter upplevelsen sjunka in och blir väl medveten om min och allas vår litenhet. För det mesta glider då tankarna in på differenserna mellan oss. Hur världen ser ut på den äppelskalstunna hinna vi befinner oss på. Det som varit så påtagligt under den närmaste tiden är desperationen att få komma ut ur ett land där det förmodligen under den kommande tiden kommer att handla om repressalier och att få plikta med livet. Kvinnor redan inhysta och bortmotade från arbetsplatser, gator och torg. Alla rädda och världen ser på. Kanske några få ser fram emot det som utlovats av humanitär behandling, men för många kommer det inte att bli så.
Jag kan tycka att det är bra att USA och övriga allierade drar sig tillbaka, för vad de uträttat där må vara tillräckligt för WTC 2001. Klansamhället tänker inte och fungerar inte som vi västerlänningar vill med humanism och demokrati. Varför ska historien upprepa sig? Vi beaktar ju inte ens vår egen historia och tror oss om att den är allsmäktig och det enda rätta. Men hur har vi uppträtt genom tiderna?

Vad gör då vi? Vi tittar på glassiga galor, matprogram av överflödet på tvn och spränger Legobyggnader i luften. som tydligen är det sistnämnda av stolleprov. Blir vi klokare av allt flabb och trams? Knappast, men slöare. Blundar för verkligheten och lutar oss tillbaka efter devisen som en gång sades av en kejsare: Ge människorna underhållning och bröd, så blir det ingen revolution.

Det ovan skrivna får stå för mig, så jag behöver ingen kommentar över det. Däremot att Bamse blev sjuk igår. Men lite bättre idag. Och ikväll börjar sången som ska få fylla tömda depåer av endorfiner. Friskvård för min del och avstår helt från allt vad sport och gympa heter. Inte ens Sofia i tv1 får mig att bli aktiv. Men ikväll får tvn stå på till Bamse. Han begriper ju inte fördelen med att ha en dammsugare som på vetenskapligt sätt fördelar micro-organismer i storlekar och antal som är så viktigt att vi mååååste köpa en sådan. Visserligen är jag ensam och i behov av att roa mig och det kan vara analysering av tv-reklamen som aldrig slutar att förvåna mig, utan bara för att inte glömma hur sabla insnöad jag själv är. Världen och stjärnorna där ute i svarta natten ger mig återkoppling till litenheten och jag mår faktiskt ganska bra av det.

😀

Komplex karaktär

Inte lätt att gå på kurs när entusiasmen är lika sval hos de medverkande som hos mig. Men jag hittade en uppgift som passar dagens händelse fast jag aldrig gick så långt som det står – men önskade. Det går ju att lägga till och dra ifrån, allt efter humör.
Uppgiften heter: Är arg men hövlig.

”Är det hyresvärden XX jag har på tråden?”

”Ja, vem är du?”

”Jo, jag är den besvärliga tanten i lägenhet nummer 2 som vill framföra klagomål angående tvättstugan.”

”Jaha, vad är det för fel på den nu då?”

”Jo, jag lade i tvätten kvart över åtta i morse och det fungerade utmärkt men det handlar om det redan påtalade problemet med torkrummet och torktumlaren.”

”Ja, jo, vi håller på att titta på det.”

”Titta räcker inte för nu har tvätten hängt fram till klockan fem och den är fortfarande inte torr.”

”Det var konstigt för det finns ju en fläkt och en kondensavfuktare i rummet.”

”Jo, det är så gentilt anordnat, men fläkten blåser bara kalluft och det betyder att det inte blir någon kondens som kondensavfuktaren kan ta hand om.”

”Konstigt. Det är ingen annan som har klagat.”

”Jo, jag har klagat tidigare och vägrar släpa med mig blöt tvätt hem för att hänga över stolsryggar och andra möbler inne i min lägenhet.”

”Jaja, varför vi tagit bort värmen ur fläkten beror på att det förekommit att folk har utnyttjat det på ett slarvigt sätt så elförbrukningen blev för hög.”

”Men det var för ca tio år sedan har jag hört och en så långlivad kollektiv bestraffning tycker inte jag är motiverad. Jag är ju ganska nyinflyttad och tänker inte finna mig i det.”

”Ja, som sagt så håller vi på att titta över problemet och jag återkommer i ärendet.”

”Du kommer att få ett föreläggande om åtgärd eller upprustning hos hyresnämnden med det ”tittat”, för jag har skickat in en anmälan om besvär och åtagande för hyresvärd enligt paragraf i jordabalken.”

”……”

”Hallå… är han kvar?”

Hyresvärden har lagt på och den besvärliga tanten utbrister i undertryckt vrede:
”Aaaaarrrrrgggg – förbannade skitstövel!”

Nu är dags för skörd

Allt är datorstyrt. Det sitter en ung tjej inne i kuren (bilden ovan) och har bara ögonen på datorerna. Så har jag fått berättas och idag kom hon förbi utanför min lägenhet. Fram med kameran och förevigade muskedundret. Och hon vinkade. 😀

Alla känner väl apan vid det här laget. Har rantat runt i bygden med lilla Bamse och något jag fick lära mig ganska omgående efter flytten hit, var att sätta upp handen och morsa. Jo, för så gör man här. Men om det har jag visst tidigare nämnt.

Bloggstiltje har det varit hos fler än hos mig. Och naturligtvis ska vi ta vara på varenda sekund av sommarmånaderna. All den stund vi kan. Tänker då och då tillbaka på innesittarlivet när jag inte kunde röra mig. Då behövde jag ha något att göra. Skriva av mig och ibland ta till mina lustiga demoner. Igår fick jag besök av en granne som flyttade in någon månad efter mig. Han frågade artigt om han fick komma in och prata en stund, och det är klart han fick eftersom han sa att han håller på att bli galen med tystnaden omkring sig.
Så är det – så fungerar det. När man inte har sin flock omkring sig svälter man snart ihjäl. Då är det bra med orden på pränt. Jösses vad jag har haft nytta av dem.

Bo på landet med grönska, vindar, skördetröskor och flugor… de e alla tiders de, fast flugorna börjar bitas. Vad är det som gör dem så blodtörstiga? Kanske det är överlevnadsinstinkt? Själv bet jag nämligen huvudet av skam alldeles nyligen och det var så skönt så. Turligt nog är jag av den typen som möter skit med gräddbakelse. Sover bäst då.

Idag på em är det allsång på museet bredvid och kl 18 är det konsert i kyrkan av mina vänners dotter som har ett eget ”brass” på blåsare. Själv blåser hon tuba. Bra timing idag eftersom det blåser friska vindar. Efter det bär det hem till dem på grillning. Visst har jag det bra? 😀

Må gott alla ❤

Fingerjympa

Fingrarna ligger utspretade över tangenterna och inte händer det något. Nänä… måste bestämt sätta på lite mer kaffe. Återkommer.

Så där! Kom på att jag fått meddelande från en tidning där jag understundom levererat några noveller. Nu ska de ta in en som heter ”Inte bra nog” och jag har förgäves letat efter vad det kunde vara för något. Förr samlade jag på ett bestämt ställe de förslag jag skickat in, men jag har tydligen raderat alltihop. Den där knappen med ”del” älskar jag. Har förmodligen haft en träff med den lilla raringen. Strunt samma, för ramlar det in några hundralappar så är det bara att tacka och ta emot.
Hmmm… nu slog det mig… nya banken. Ööööööööööö…
Och nu kom jag på att den där tidningen har en lite för företagsam lektör som går in och petar i textmassan så förmodligen är det novellen om det gamla hönshuset som inte stod måtten när gubben var upp på taket och lade ny papp. Jaja… vi får se. Tidningen som sådan har en viss gammelstil och riktar sig mest till pensionärer som kan relatera till gamla tider. Själv prenumererar jag på den för bra reportage om både det ena och det andra. Sedan ligger den bredvid mig på muggen för korsordens skull. Distraktion för trög mage.

Mage va de. Behöver träna musklerna inför höstens sångövningar. Nog fungerar magens, men musklerna i halsen har förtvinat. Vid hastigt påkomna infall testar jag och numera låter det som en sviktande bassångare. Gammeldarren vibrerar i låga svängar – klanglöst – gubbigt – och hur fasiken ska jag komma upp i alten? Trösten är att stämbanden faktiskt är muskler, så det blir nog bra med det också.

Lördagen som var hölls konserter i kyrkan. Med 20 minuters inpass fick folk med anknytning till orten framträda, och sanningen att säga där jag satt från tre och sju på kvällen, att det var imponerande. Allt från folkmusik, avancerad soloinstrumentalt på piano och fiol och flöjt, skönsång, klassiskt och jazz i Benny Goodman-stil. Jamjam för dem och namnam för mig som gillar svängiga tongångar.
Varje halvtimme innehöll tio minuters paus för publiken så jag hann en sväng ut med Bamse under eftermiddagen. Vi bor ju nästgårds.

Bamse och jag har finbesök några dagar framöver. Lilla Svante (dotterns hund) är här och livar upp oss. I morse mötte vi ett hästspann med två hästar i bredd som kom emot oss. Det här går åt helskotta tänkte jag men, den förr så gapiga Svante gick lugnt i kopplet bredvid Bamse. De två små herrarna klarade mötet med glans.

Världen där ute som förmedlas genom media håller ju på att går under, och det mörkret smyger sig in även här. Sätter på skygglapparna och njuter av solen som ännu värmer – en himmel så oskyldigt blå – blommorna på marken och sädesärlorna utanför staketet vilka tydligen bildat storfamilj. Lyfter bort mördarsnigeln som förirrat sig innanför staketet och låter den sväva ut i majsfältet på andra sidan uppfarten.

😀

Extro och Intro

Två nya ord som förklarar redan gammalt. Då var man antingen blyg och tillbakadragen eller framfusig och orädd. Efter det uppstod Givare och Tagare som tangerade tillstånden. Nu är man som rubriken – extro och intro. Säkert finns det fler benämningar mellan tidsepokerna men just nu så.
Det har glidit in lite mer psykologiskt nu om dan. Är man intro är man en tänkare. Djupsinnig och intelligent. Extroverten är en glad skit som behäftas med ytlighet och förmodligen inte särdeles smart. Så jag har verkligen fnulat på oss krakar som hamnat mittemellan. För somliga dagar är upp och andra är ner. Varför finns det inget medelord? Eller är det så enkelt att det här med intro och extro är påhitt?
Vi tycker, de flesta av oss, att sydlänningar är ett gladare folk medans vi i fosterlandet är lite mer återhållsamma med glädjeyttringar. Är en viftande och högljudd italienare eller grek extroverta? Då är det konstigt att svenskar blir som glada extroverter när de hamnar på samma breddgrad. Eller hur? Introverterna släpper både djupsinnighet och intellektet vid poolkanten eller på pubarna.

Det kategoriska babblet ovan får stå för mig efter att ha kunnat konstaterat; att på den här samlingen hyresgäster är alla utom två introverta. Ett blygsamt hejande vid något möte på gården och jag erinrar mig att det var likadant på förra stället inne i stan. Inga öppna famnar s.a.s. Men gubben längst bort är en riktig prat och sällskapsmänniska. Kom, kom ropar han och viftar ivrigt åt mig och Bamse för att få en pratstund. Passade på att tacka honom för att han var en talbar typ som ville slå sönder en stund med bara löst samtal och med en klar underton av sällskaplighet.
Därtill en tjej på 53 som tittar in till mig och vi har tillbringat några kaffestunder i min trädgård (stora balkonglådan).

Annars går mina svettiga dagar precis som jag vill. Snart är hösten här och då kan vi börja andas normalt, för det går inte att påstå att värmen lockar till svettiga manövrar i onödan. Eller hur?

Nu ska jag in till den förbenade banken och reda ut det sista som jag redan svamlat om i föregående inlägg. Hmmm.

😀

Nudlar och måndag

Förra gången jag var och hälsade på min systerdotter fick jag med mig hem något som jag aldrig ätit. Hennes kära gubbe plockade ur deras förråd, ett ansenligt antal med nudelpaket och beordrade mig att äta dem så jag skulle bli lite tjockare. Han befarar att jag håller på och svälter ihjäl. Hans egna referenser runt om honom talar sitt tydliga språk om hur en kvinna ska se ut. Nu är dessa betydligt yngre än vad jag är och jag försöker tala om för honom att jag inte ingår i den omfångskretsen som befinner sig runt om honom. Men på det örat lyssnar han inte. Nu har jag alltså ätit nudlar och halva tallriken är kvar. Inte ens Bamse vill smaka. Kanske tog jag fel kryddblandning och ska gå igenom soporna och kolla vad det var för smak.

Hela förmiddagen har jag suttit med telefonen i näven, plus datorn igång för att fånga in de där som inte kan dra eller lägga in pengar på mitt nya bankkonto. Hos en del går det bra och hos andra möter jag frågetecken som slingrar sig in genom mina hörselgångar. Hos de som försöker leda mig igenom den digitala processen går det bra i fem minuter sedan säger det: BLUPP 😦
Att börja om från början gjorde jag inte vid ett tillfälle utan jag gnydde och domderade så Bamse blev förskräckt. Efter att jag lugnat mig något försökte jag ringa upp igen…. hahahahahaa…. tut tut tut tut tut tut…. 😦

Visst känner någon igen frustrationen. Det är som att uttrycket: har man en gång lärt sig cykla… inte stämmer. Jag drattar omkull gång på gång. Apropå cykel så har det varit lugnt några dagar. Lilla Svante kom på besök i torsdags em, och hämtades först igår kväll. Lyckligare vovve får man leta efter. Efter att ha snurrat runt i sin husses famn några ögonblick, sprang han till bilen och ville åka hem.

Att bo på landet innebär flugor. Nu ska ni få höra vad en stadsbo är tafatt vad gäller förståelsen av detta djuriska fenomen. Var väl så där lagom förståelig angående kräken men inte fattade jag att tillströmningen berodde på att jag alldeles utanför sängkammardörren och fönstret ställt en hink med häst och kobajs till blomlanden. Min systerdotter gapflabbade i örat på mig alldeles nyss. Det är hon som håller mig med detta undermedel för blommande och kraftfull växtlighet. Suck! Nu har jag flyttat på skiten en bit och satt lock över. Herre min je, hur dum får man vara?

Och som avslut för den här lilla skrivstundsavkopplingen; så köp inte nudlar. Bamse backade när jag ställde ner återstoden på golvet och flugorna gjorde stora girar för att undkomma förgiftning.

🙂

Livet är som en tom påse…

… om man inte fyller den med något.

För någon timme sedan åkte min systerdotter hem. Hon gav mig en skön eftermiddag i familjär anda. Saknar sådant men igår infann sig en liten varelse här hos mig som faktiskt ingår i familjekretsen. Han heter Svante och har fyra ben, ett ansikte som en räv och en tjock päls som skimrar i guld (utom när han badar). Han skäller inte – han ylar som en tågvissla. AaaYyyyyyyyyyyyyyyy 😀

Bamse är alldeles slut. Dels för att han måste hålla reda på vad Svante gör och var den lille krabaten är någonstans. Dessutom måste maten ätas upp vare sig han vill eller inte. Kära nån då… inte får minsta bit förfaras när det finns ett matvrak i närheten. Faten slickas till välpolerade och gnistrande finporslin i stil med Royal Copenhagen.

Försöker gång på gång sätta mig att skriva vidare på mitt projekt och kurs. Har hamnat så långt att nu måste det bli lite kärleksdramatik. Hujedamej… sånt har jag glömt och inte kommer jag ihåg – så värst. Det ska ju vara intriger och blablabla också och sådant begriper jag inte. Klart som 17 att det tar stopp. Mitt liv har inga referenser om svek och lögner och sådant behövs, har jag hört. Inte för att jag är skenhelig utan det har bara blivit så. Lycklig barndom dessutom, så inte ens det kan jag använda mig av. Jag läser andras böcker och jag begriper inte hur de får till det. Smarta hjärnor och det kan jag inte påstå ha fått i arv. Är inte tävlingsinriktad och gillar inte att dunka huvudet i väggen. Jag menar att det händer ändå – i själva livet.

Nu ringde telefonen. I morgon är det utställning på hembygdsgården av hembygdsdräkter. Bildvisning och kaffe förstås. Jaha… ok då, sa jag. Det blir väl trevligt en stund på förmiddagen. Kan inte lämna två hundar ensamma så länge. Blir så bra så. Är måttligt intresserad av tingen men däremot att betrakta urbefolkningen. 😀

Att jag mår bra på den här nya platsen visar tydligt mitt humör. Nästan lika ensamt som det var förut men att ha naturen inpå knutarna, blommor utanför som jag kan pyssla med och nya människor att träffa så småningom, gör att jag ser tiden an med optimism. Det har t.o.m. darrat till i teaterspektaklet, för midsommardagens underhållning på nostalgimuseet tvärs över vägen, var lite i blekaste laget. Där står en stor outnyttjad scen (på hjul) och genast tänker jag på den föreställning som jag skrev en gång men som aldrig framförts. Min dåvarande teatergrupps mest imponerande skådespelare sade ifrån pga av ålder, och därmed gick det om intet. Spektaklet heter ”En Midsommarnattsdröm och tilldrar sig i en fattigstuga på 1920-talet. Inledningen får folk att tro att det är ett drama, men se det blir det inte – mer en fars.

Jaja, tankarna flyger och nu ska jag flyga ut med två vovvar och sen blir det kväller. 🙂

En sommarrysare – novell

Spökar det, eller?

En man backar skickligt in sin häst mellan skaklarna på den vagn som ska ta honom ut i natten. Hästen är följsam och lyder blint sin herre. Det var länge sedan vagnen var i bruk och mannen prövar med att ruska i de knarrande brädorna där han ska sitta. Han ler förnöjsamt. Tycker att det var på tiden att han fått kallelse till ett uppdrag. Ekipaget kör ut ur det gamla stallet. Kör genom det höga sommartorra gräset på planen utanför, och sätter kurs upp mot vägen.

Kvällen blev sen. Det är den mörkaste timmen runt midnatt denna julinatt som fortfarande står ljus och dallrar av värme. Kanske någon grad svalare, men inte mer. Det är nästan tropisk värme och luftfuktigheten är hög.

   Efter en lång kväll på sjön är de tre vännerna på väg hem. Olle är ganska nöjd där han brer ut sig i baksätet. De båda gösarna han fångade är han både stolt och nöjd med. Ska bli gott med ugnsstekt gös i morgon. Ulla-Britt är en fena på att göra i ordning fisk så det smakar så där himmelskt gott.

   Arne sitter bakom ratten och tjurar lite, för han har inte fått någon fisk alls. Det är då själva fan, att det ska vara så omöjligt att få med lite fisk hem, tänker han. De nya dragen är bara skit. Han manövrerar skickligt bilen från bryggan där de ankrat båten. Kör över strandängen och når grusvägen. Arne öppnar sidorutan och torkar sig i pannan med skjortärmen. Ökar hastigheten och de är på väg hem genom natten. Trötta och var och en i egna tankar. Utom Verner, som förmodligen drömmer om storgäddan, som åter igen undkom honom.
Den fryntlige Verner har somnat på passagerarsidan. Somnade så fort han satte sig i bilen. Dagen har tagit ut sin rätt på hans tämligen runda lekamen. Dubbelhakan är fördubblad mot bröstet eftersom huvudet fallit framåt. Hans stora mage häver sig långsamt i takt med snarkningarna.

   Bilen letar sig fram på den smala grusväg som leder genom det lummiga slottsområde, de måste åka igenom. Fönstren på slottet stirrar i natten och den, i vanliga fall, ljust gula fasaden lyser matt vit.

   ”Det ska visst finnas en spökande dam där inne”, säger Olle från baksätet.

   ”Folk är inte kloka som tror på spöken”, svarar Arne och tittar snabbt upp mot fasaden.

   ”Tja, det beror på hur man ser det. Hur mottaglig man är så att säga.”

   ”Bah, mottaglig, vaddå mottaglig? Jag tror inte på sådant tjafs!

   Mot honom i skumrasket får han plötsligt möte med en häst och vagn. Arne bromsar kraftigt och bilen slirar i gruset. På kuskbocken sitter en man.

   ”Fan, sätt på nåt jävla ljus, så du syns din jävel”, vrålar Arne och hytter med knuten hand åt gubben på kuskbocken. De öppna vindrutorna bär säkert med sig budskapet till den berörda dåren, tror han.   
Verner vaknar i oväsendet och frågar vad som står på.

   ”En häst och vagn med en tokfaen på bocken som inte ens har en ficklampa som varning än gång”, svarar Arne.

   ”Jasså, hin håle är ute ikväll”, mumlar Verner och vänder sig om för att se.

   ”Säg inte att du också tror på spöken Verner?”

   ”Jovisst gör jag det. Inte alls så konstigt. Finns mycket som inte går att förklara. Slottet har sin Vita Fru och i slottskyrkan skulle då jag aldrig gå in en mörk natt. Den är ju spöklik mitt på blanka dagen.

   ”Spöken hittar de på, till vartenda slott och herresäte bara för att få dit turister, fattar du väl?

   ”Spöken fanns redan innan vi och datorsamhället gjorde vårt intåg i världen. Medeltiden var visst värst. Då blandades gammalt och nytt. Oknytt mot religionen och vise versa”, vidhåller Verner. ”För att inte tala om de experiment som utförts på senare tid med elektroniska instrument som gett utslag på något odefinierbart.”

   ”Har du upplevt något själv Verner”, frågar Olle som sträcker sig fram och bjuder på en öl.

   ”Nej, jag är alldeles för rigid för att uppfatta det andliga. Här ute finns en legend som är ganska spöklik förstås. Har ni hört den?”

   ”Legender är intressanta och har inget med spöken att göra. Nej, det har jag inte”, replikerar Arne syrligt på frågan och känner efter om han har cigarettpaketet i någon av fickorna.

   ”Här påstås det, att om man vågar gå in och slå en kniv i altarringen mitt i natten, alldeles ensam, och låta den sitta kvar där som bevis, så bli man rik som en knös. Om man överlever.”

   ”Skitprat!”

   ”Åk bort till kyrkan så ska jag gå in och slå fiskkniven i altarringen”, säger Olle från baksätet.

   ”Nej för fasiken”, utbrister Verner. ”Det är sant, för det har visst hittats tre vuxna karlar, sten död, framför altarringen i den kyrkan. Sist var det på 40-talet och det var en bonde som hade förlorat sin gård på dåliga affärer. Han trodde han skulle ordna upp sitt bankrutta liv med att utmana sägnen om att bli rik.”

   ”Men Verner, vi lever på tvåtusentalet nu. Vi lever i en datoriserad och teknisk värld. Fattar du väl att sägner och hopkok och sådant där flower power inte uppfattas som seriöst. Sådant är helt utan substans!” säger Arne med ett sarkastiskt flin och svänger in mot kyrkan.

Han stannar bilen och vill ta ett bloss. De stiger ur alla tre, och tittar bort över muren som omgärdar den lilla svarta kyrkan. Slottet skymtar i månskenet mellan de urgamla almarna.

   ”Ser i alla fall jädrans spöklikt ut”, mumlar Verner och sätter sig i bilen igen. Han ryser.

   ”Nå Olle, ska du ta en sväng in i kyrkan och göra vad inte Verner klarar av?”

   ”Tja, varför inte? Är den öppen tror du?”

   ”Vet inte, men det går väl att undersöka.”

Arne och Olle går in genom grinden och uppför grusgången. Känner på dörren och den öppnar sig. Båda går in i vapenhusets mörker och tittar in genom glasrutorna i dubbeldörren som leder in i kyrkan. De ser altarringen längst fram med en stor Kristusbild ovanför på fonden. Det är mycket skumt inne i kyrkan.

   ”Nä, vi tar det en annan gång, för jag glömde kniven i bilen”, säger Olle dämpat.

   ”Du vågar inte! Du är feg din krake”, flinar Arne i mörkret. Hans tänder lyser vita, och Olle ser bara dem.

   ”Det känns olustigt bara, och det är synd att skära sönder tyget på altarringen”, försvarar sig Olle. Han vill inte medge att han inte vågar.

   ”Skitsnack, jag vågar”, säger Arne. ”Kom så hämtar vi min kniv så ska jag visa dig hur en med vikingablod i ådrorna bär sig åt.” De båda återvänder till bilen och Verner ser frågande ut.

   ”Jodå, det är öppet men Olle vågar inte gå in. Jag ska in och visa att jag inte är rädd för hin håle själv”. Arne tar på sig sin långa fiskeväst, som med sina många fickor har både knivar, flöten och metkrokar som innehåll.

   ”Men du måste gå in ensam”, manar Verner. ”Annars gills det inte.”

   ”Vänta här ni, era fegisar. Hur mycket ska du låna när jag blir rik, som du påstår?”, flinar Arne och stövlar in genom grindhålet och uppför grusgången. Det knastrar under hans sulor och det hörs tydligt i den stilla natten. Olle och Verner ser hur dörren sluts om Arne och det blir tyst.

Den tunga, gamla kyrkporten slår igen bakom Arne. Han öppnar de glasförsedda dubbeldörrarna och stiger in i kyrkorummet. I skumrasket ser han till höger in i Grevefamiljens gravkammare. Två kistor står majestätiskt på fundament med inskriptioner som är omgärdade av vita dödskallar som grinar elakt i dunklet. Det luktar unket och instängt. Väggarna i kyrkan är fulla med standar över den grevliga ätten som bebott slottet genom århundraden. Han snubblar till på en järnring som sitter fast vid golvet men fortsätter lugnt upp för altargången. Plötsligt hör han ett knakande ljud från orgelläktaren. Han stelnar till, och känner hur nackhåren reser sig. Efter en stund lugnar han sig och tänker: Äh, skärp dig nu. Här finns ingen anledning att bli skraj. Han fortsätter upp mot altaret och tycker sig höra hovtramp på gruset utanför fönstren på västra sidan. Håller andan och pustar sen ut och tänker att det är grabbarna som försöker skrämmas. Han stannar på den mjuka mattan framme i koret och ser upp mot altartavlan där den korsfäste Kristus hänger på korset. Dröjer vid bilden en stund, och hugger så kniven i altarringen.

   ”Undrar om det var liemannen själv som var ute med häst och vagn”, spekulerar Verner tyst.

   ”Det får vi snart reda på, för kommer inte Arne ut snart så har han väl hämtat honom.”

   Olle blir arg på sig själv över orden han uttalar. Inte bra att ens tänka på det viset. Det är skalkaktigt och det är utmanande, tänker han för sig själv.

De båda vännerna väntar i den stilla natten. En koltrast börjar försiktigt flöjta. En välbehövlig vindfläkt får dem att känna tillfredställelse. Verner fläktar med sin uppknäppta skjorta. Svetten lackar på Olles panna och han tar tacksamt emot vinden som kyler ner honom en aning. Funderar på och grämer sig, att han gjort bort sig inför sina kamrater.

   ”Förskräckligt vad det tar lång tid”, mumlar Verner och ser på klockan.

   ”Ja, han borde varit ute för länge sen. Han vill förstås lura oss att tro det hänt nåt och att vi ska gå in i kyrkan. Då ska han skrämma oss förstås. Olle småskrattar för syns skull. Det svider bittert att han inte vågade göra det han skroderat om.

   ”Nej, vi får gå in och se vad han håller på med. Det är verkligen dags att komma hem”, gäspar Verner och kliver ur bilen.

De går in i kyrkan och upptäcker Arne liggandes orörlig framför altarringen.

   ”Vad i herrans namn”, ropar Verner och skyndar upp för altargången.

   ”Arne! Arne!” Olle vänder på Arne och ser in i hans stelt uppspärrade ögon. Känner på hans hals, men ingen puls. Lutar sig fram för att känna om det kommer någon luft ur strupen. Lägger örat mot bröstkorgen. Hör inte ett knyst.

   ”Ring efter ambulans för tusan, han är död”, skriker Olle till Verner som fumlar fram sin mobil.

   Olle påbörjar hjärtlungräddning och förblir i den ställningen tills ambulansen anländer. Det tar en halvtimme, för det är över två mil från staden.

*

Polisrapporten och den rättsmedicinska undersökningen visade att Arne mycket riktigt huggit kniven i altarringen, men att han troligtvis fått hjärtslag och dött på fläcken av skräck, eftersom skörten på hans fiskeväst svepte med i rörelsen, varpå västen naglades fast av kniven i altarringen. Så när han vände sig om och kände att något högg tag i, eller ryckte honom bakåt, så antogs att han förmodligen blivit så rädd att han fått ett slaganfall och ögonblickligen avlidit.

🙂 Bergalott