Hon med pudeln

En nära vän säger madame

en annan säger mitt efternamn

Vad har de för perspektiv

på mitt liv?

Kanske en vill hålla distans

den andre kanske vill ha mig någon annanstans

Är de nära eller kära

som ger mig dessa namn att bära?

Det här skrev jag för mycket länge sedan men det har fastnat i mitt estetiska öra. Tänkta tillmälen som omvandlas till någorlunda goda omskrivningar hör vi oftast inte. Har någon tänkt på det?
Efter att ha flyttat till ny ort i ren affekt, funderar jag på vad jag kallas på den här nya platsen bland okända människor. ”hon med pudeln” kanske. 😀

Min son bytte namn till sin hustrus vid deras giftermål och jag förnam en känsla av att hans pappa vände sig i sin grav. Från skräddare och arbetare till knapadelns förmätna namn. Men det gick bra det också, antar jag. Jag vet inte för vi har inte längre någon kontakt han och jag. Jag blev liksom kvar i den klass jag föddes i och är fortfarande stolt över det. Fick mina fundamentala värderingar och skapade även egna. Eller rättare sagt, tänkte efter ordentligt vad och hur jag platsade i livet.

Att leva i eftertankens kranka blekhet är något som sysselsätter mig dagligen. Utom de gånger jag har ett uppdrag, vilket slutfördes igår vid generalrepetitionen av den vandringsteater jag varit med och sytt kläder till. Klart att jag fick med mig mina egna värderingar och funderingar hem, men lyckligtvis inte involverad i övrigt, tack och lov. Interna slitningar inom det s.k. kulturella eliten rör mig inte i ryggen, men det sliter på sinnet, all den stund jag tillfälligt befunnit mig mitt i smeten. Min närmaste ”chef” var den som kom upp med idén och blev manusförfattare, idémakare, regissör, kostymör osv. blev sex dagar före premiär uppsagd pga samarbetssvårigheter med sin chef. Jösses! Kulturellt skit bakom kulisserna. 😦

Vilket namn jag ska benämna mitt hem just nu bör bli ”Rövarkula” för här är eftersatt till tusen. Men… jag tror jag går utom dörren och planterar lite blommor.

😀