Limbo

Det här med att flytta, lovade jag förra gången för tre år sedan att jag skulle skriva om. Inte gjorde jag det inte. Inte den här gången heller. Men i förbigående kan jag väl nämna om att inte packa för tidigt, vilket har skett den här gången. Känns inte alls bra. I vanliga fall med mina flyttar genom livet har jag varit i bästa form. Idag går det i snigelfart. Beror nog på att jag inte varit med ordentligt. Föredrar att ta en flytt med yttersta ansvar och i min takt. Inte den här gången och borde vara glad åt de hjälpsamma händer som bistår mig. Men… det går för fort och för tidigt.

Limbo betyder väl något mellan hemmel och helvete har jag för mig och nu har jag fastat i ett sådant. Herre min Gnu… det är ju 5 veckor kvar. Nåja… alltid lär jag mig något. Om inte annat så får det bli sista flytten.
Arboga? Vad finns det där som drar? Några anhöriga är inte att förakta och varmt om fötterna lär det bli med fungerande hyresvärd. Nära vårdcentral med tanke om kommande tider. Inte dumt alls. Nära Arboga centrum och den gamla stadskärnan där svensk historia finns både nertecknad och sevärd. Lasse-Maja hade sina rötter där. I allafall har han fått en staty i parken vid ån. Förr gick vikingaskeppen ända opp till Åbågen (som det hette på den tiden) och hämtade arbetskraft ur de väntande unga män som strävade efter äventyr och uppehälle. Från Bergslagen kom de vandrande ner till Åbågen för att finna det ovan sagda.

Här i lilla Österåker sörmland har jag lämnat mina minnen kvar i form av några tavlor jag målat. Nostalgimuseet, tvärs över vägen, tog tacksamt emot dem och ska rama dem och sätta på väggarna. Det blir ett litet tack från mig eftersom jag kostnadsfritt fick använda både scen och träningslokaler hur mycket jag ville och behövde. Inte många som är så generösa och samarbetvilliga.

Vad har jag lärt mig av det här? Insett att jag är en vandrare förstås. Ett limbo mellan två psyken från föräldrar och miljö. Far som var en drömmare, filosof och konstnär. Mor som den dominanta, entreprenörsinnade och kraftkvinnan som hon var. För mig – ett ständigt pedlande mellan dessa två så olika typer av mänskliga sinnelag. Aldrig någon sinnesro fast jag sedan 70-talet hängett mig åt det som är så ”inne” idag. Yoga och meditation – gubevars.
Min egen dotter föreslog att jag skulle meditera mera för att det var så nyttigt. Hmm… ska, när jag packat upp på nästa stället ta kort på diplomet från 1973 och skicka det till henne. När man blir gammal så kommer råden av de som vet bättre. Precis som om vi gamla ingenting vet om vare sig det ena eller andra.

Har jag lärt mig något? Inte ett smack! Bara att reflektera över det som varit och inte kunna göra något ogjort. Syna de olika valen och förundras över på vilka förunderliga vägar som bar livet framåt.

Men… just nu fast i ett limbo som till slut ska lösa sig. Naturligtvis, eftersom jag just precis nu hemfallit åt den filosofiska ådran tog jag mig friheten att glutta lite i backspegeln innan jag ska ner i tvättstugan. Vad våren beträffar så lider jag med de flesta. Längtar efter värme och fåglalåt.

🙂