Latrintömning

Idag ska jag tömma ur mig i både stort och smått.

Har inte rört denna bloggen sedan sist, när jag fick goda råd om hur jag skulle göra. Blev helt otroligt frustrerad när jag ändå inte fattade hur jag skulle göra. Men det är inte orsaken till att jag inte har visat något livstecken. Nejdå, det är annat som kommit i min väg.

Annat vaddåååå?

Tja, livsleda och allmänt dåligt humör förstås. Inte nog med det så har magen börjat knorra. Begriper inte varför. Jag som har det ”så himla bra”. Men hur som helst så har jag fått magont så inte benen burit mig. Attackerna håller i sig i tio minuter med en påföljande orkeslöshet som naturlig följd. Utslagen som en pärishäsch (lokal benämning på rutten potatis).

Nu har jag tid hos doktorn nästa måndag för inte f-a ska jag behöva gå på knäna för en fysisk åkomma. Nänä!

Sen har jag varit på en sån där Ålandsbåt. Båt och båt – fartyget Cinderella. Rymmer kanske ett par tusen, men det var bara ca 600 den här svängen och medelåldern var runt min egen. Lät mig övertalas av bästa vännen Siri som brukar åka nån gång om året med sina syskon med respektive. Nu blev jag en respektive och visst… för 350 kronor från dörr till dörr så var det acceptabelt. Fördelen var att jag tog mod till mig att smuggla. Blev inte klok på bestämmelserna men utgick ifrån att 6 flaskor vin var en tillåten gräns. Jag dubblade det hela och har nu tankat för hela sommaren. Särbon har snickrat ett vinställ till husbilen och det blev lyckat.

Sen då? Visst låter det allatidersliv? Ändå mår jag skit. Det här att bli och inrätta livet som ”icke behövd” har jag förstått ingår i paketet. Ingen som frågar efter, och jag s-k-a ju njuta som alla andra, men det gör jag inte. Möjligen att en del morgnar ter sig lite ljusare än andra.

Otacksamheten lyser med med sin röda lampa i ögonen på mig. Inte ett dugg tacksam över vad jag har eller vad jag inte har. Livet blev helt enkelt inte som det skulle. Har tänkt mycket på just detta om vilka val jag gjorde och hur förbannat fel det gick många gånger. Sorger och bekymmer har kantat min väg. Ändå ska lyckan över barn och barnbarn överskugga allt elände. Så funkar det inte hos mig. Man får sådana barn man förtjänar, har alltid varit en av mina deviser, och nu biter jag i detta sura äpple så ögonen tåras.

Jag vågar inte skriva hur jag har och känner för det som ska ge utbyte av gemenskap när det gäller särbo/turbo/kärbo. Det är jag som åker till. Detta får mig att känna en ringaktning för mitt eget hem. Just i morse nöp det till innanför pannbenet i en förvissning. ”Jag ska ju bo här – det här är mitt hem- här ska jag dö”. Något stärkt i själen av en så enkel insikt så blev dagen något ljusare. Kände nästan ett bubblande skratt långt därinne. Om det är ett sarkastiskt skratt eller ironiskt eller rent av ett glädjens skratt vet jag inte. Kanske allt i en enda röra.

Utanför står solen högt på fästet. Här i mörkaste vrån sitter jag och kräker ur mig lite skit. Behövs ju det också ibland. Framför allt när världen krymper och tankarna går i moll och spiralen nedåt. Då gäller det att göra någonting. Vad som helst. Gå ut med hunden (redan gjort) Gör det igen. Skriv eller prata…. med vem? Jag som omedelbart, när jag pratar i telefonen lägger på den väl inövade och proffsiga glättighetsattityden. Det håller inte. Skriva är säkert en bättre idé. Ett sånt här inlägg behöver ju inte läsas ända till slutet. Förståndiga människor lägger av efter halva resan.

Men jag har förhoppningsvis två som läser raderna och förstår att jag inte har det så bra just nu. Båda är underbara människor som jag aldrig vill förlora kontakten med, och dessa två ska vara medvetna om att de behövs. Mina ventiler i smått och stort – i glädje och sorg. Jag läser deras bloggar och delar mina tankar i deras liv. Allt för ofta ger jag inga kommentarer men bara jag kommer ”upp” igen, så kommer det också.

Nu har jag en bild på två pottor. En tanke ligger bakom och det är…

Vad fanken ska jag med dessa två ting. Har släpat på dem sedan svärfar för mååååånga år sedan gav mig dem. Är inte klokt på en endaste fläck. 40 års förvaring till vilken nytta. Nu måste jag faktisk skratta både hjärtligt och rått. Jag känner mig som ett återbruk – en återvinningscentral – ett förvaringsutrymme för gammalt bråte. Det enda jag kan tänka mig är att använda dem i teatersammanhang. Den lilla fick göra scendebut förra sommaren. Den andra är det kanske dags att skriva en egen liten pjäs om? Typ han Sverker med soptunnan.

Nä nu jädrar i min lilla låda ska jag röra på mig – något lättare faktiskt. 😉