Latrintömning

DSCN5204

Idag ska jag tömma ur mig i både stort och smått.

Har inte rört denna bloggen sedan sist, när jag fick goda råd om hur jag skulle göra. Blev helt otroligt frustrerad när jag ändå inte fattade hur jag skulle göra. Men det är inte orsaken till att jag inte har visat något livstecken. Nejdå, det är annat som kommit i min väg.

Annat vaddåååå?

Tja, livsleda och allmänt dåligt humör förstås. Inte nog med det så har magen börjat knorra. Begriper inte varför. Jag som har det ”så himla bra”. Men hur som helst så har jag fått magont så inte benen burit mig. Attackerna håller i sig i tio minuter med en påföljande orkeslöshet som naturlig följd. Utslagen som en pärishäsch (lokal benämning på rutten potatis).

Nu har jag tid hos doktorn nästa måndag för inte f-a ska jag behöva gå på knäna för en fysisk åkomma. Nänä!

Sen har jag varit på en sån där Ålandsbåt. Båt och båt – fartyget Cinderella. Rymmer kanske ett par tusen, men det var bara ca 600 den här svängen och medelåldern var runt min egen. Lät mig övertalas av bästa vännen Siri som brukar åka nån gång om året med sina syskon med respektive. Nu blev jag en respektive och visst… för 350 kronor från dörr till dörr så var det acceptabelt. Fördelen var att jag tog mod till mig att smuggla. Blev inte klok på bestämmelserna men utgick ifrån att 6 flaskor vin var en tillåten gräns. Jag dubblade det hela och har nu tankat för hela sommaren. Särbon har snickrat ett vinställ till husbilen och det blev lyckat.

Sen då? Visst låter det allatidersliv? Ändå mår jag skit. Det här att bli och inrätta livet som ”icke behövd” har jag förstått ingår i paketet. Ingen som frågar efter, och jag s-k-a ju njuta som alla andra, men det gör jag inte. Möjligen att en del morgnar ter sig lite ljusare än andra.

Otacksamheten lyser med med sin röda lampa i ögonen på mig. Inte ett dugg tacksam över vad jag har eller vad jag inte har. Livet blev helt enkelt inte som det skulle. Har tänkt mycket på just detta om vilka val jag gjorde och hur förbannat fel det gick många gånger. Sorger och bekymmer har kantat min väg. Ändå ska lyckan över barn och barnbarn överskugga allt elände. Så funkar det inte hos mig. Man får sådana barn man förtjänar, har alltid varit en av mina deviser, och nu biter jag i detta sura äpple så ögonen tåras.

Jag vågar inte skriva hur jag har och känner för det som ska ge utbyte av gemenskap när det gäller särbo/turbo/kärbo. Det är jag som åker till. Detta får mig att känna en ringaktning för mitt eget hem. Just i morse nöp det till innanför pannbenet i en förvissning. ”Jag ska ju bo här – det här är mitt hem- här ska jag dö”. Något stärkt i själen av en så enkel insikt så blev dagen något ljusare. Kände nästan ett bubblande skratt långt därinne. Om det är ett sarkastiskt skratt eller ironiskt eller rent av ett glädjens skratt vet jag inte. Kanske allt i en enda röra.

Utanför står solen högt på fästet. Här i mörkaste vrån sitter jag och kräker ur mig lite skit. Behövs ju det också ibland. Framför allt när världen krymper och tankarna går i moll och spiralen nedåt. Då gäller det att göra någonting. Vad som helst. Gå ut med hunden (redan gjort) Gör det igen. Skriv eller prata…. med vem? Jag som omedelbart, när jag pratar i telefonen lägger på den väl inövade och proffsiga glättighetsattityden. Det håller inte. Skriva är säkert en bättre idé. Ett sånt här inlägg behöver ju inte läsas ända till slutet. Förståndiga människor lägger av efter halva resan.

Men jag har förhoppningsvis två som läser raderna och förstår att jag inte har det så bra just nu. Båda är underbara människor som jag aldrig vill förlora kontakten med, och dessa två ska vara medvetna om att de behövs. Mina ventiler i smått och stort – i glädje och sorg. Jag läser deras bloggar och delar mina tankar i deras liv. Allt för ofta ger jag inga kommentarer men bara jag kommer ”upp” igen, så kommer det också.

Nu har jag en bild på två pottor. En tanke ligger bakom och det är…

Vad fanken ska jag med dessa två ting. Har släpat på dem sedan svärfar för mååååånga år sedan gav mig dem. Är inte klokt på en endaste fläck. 40 års förvaring till vilken nytta. Nu måste jag faktisk skratta både hjärtligt och rått. Jag känner mig som ett återbruk – en återvinningscentral – ett förvaringsutrymme för gammalt bråte. Det enda jag kan tänka mig är att använda dem i teatersammanhang. Den lilla fick göra scendebut förra sommaren. Den andra är det kanske dags att skriva en egen liten pjäs om? Typ han Sverker med soptunnan.

Nä nu jädrar i min lilla låda ska jag röra på mig – något lättare faktiskt. 😉

5 reaktioner på ”Latrintömning

  1. Kära vännen min, skrattar (och ibland fastnar skrattet) åt dig och ditt elände – när jag kommit fram till latrinhinken och pottan sväljer jag kaffet i fel strupe, ditt fel!! Visst är det en process detta att bli ”icke-behövd” som du uttrycker det, den tar tid och det handlar mycket om att inse att om ingen annan behöver dig så gör du det. Du behöver dig. Räcker tämligen långt. Hoppas doktorn kan ge dig besked om magen, låter jobbigt – och det där med att vara annanstans och ringakta sitt eget hem – känner igen, men har slutat ringakta. Mitt hem är mitt hem, oavsett hur mycket tid och varför jag tillbringar annorstädes. Jag ska förmodligen också dö där, men först ska jag leva. Där och här, just nu hos bästa vännen och hennes hund, hon kommer hem på torsdag. Relativt det hon håller på med just nu är det jag tycker synd om mig för bara skräp. Du vet hur det är. Jag vet lite om hur det kanske är. Hon är mitt i sorgen, överväldigad. Kram på dig och ha roligt med din hink – tror svärfar skrattar åt dig. Han hade nog aldrig trott att du skulle förvara den så länge!

    Gillad av 1 person

    1. Å, tack för att du förstår. Jag vet att du gör det och jag försöker vara lika öppen som du när jag skriver – på mitt sätt.
      Du har beskrivit ensamheten så bra och dina val i livet har ju emellanåt varit lika vansinniga som mina 😉
      Det här med hemkänslan tror jag att jag kan jobba med lite mer. Ett av det första jag fick känsla från dina bloggar i börja, var hur du beskrev hur du eldade i spisen och knastret från vedträna hördes ända in i mitt huvud. Katten som spann och lade sig på ditt varma tangentbord. Du uttryckte verkligen en ”hem”-känsla. Helt suverän och gav mig som läsare en känsla av det som fattades (redan då) hos mig.
      Ibland är det bra att bli lite f…ad på sig själv och adrenalinet gör sitt till att perspektivet lyfts upp en aning. Det är bra. Inte sitta fast för länge i gyttjan.
      Kram Margareta
      och tack för att du läste 🙂

      Gilla

  2. Känner med dig hela vägen, och ”känner igen” också …
    Tyvärr blev klockan så mycket nu att huvudet inte hänger med riktigt – måste ju dessutom upp och jobba i morgon – men vill så gärna kommentera och på något sätt ge dig något. Fastnar vid att försöka tolka mig själv och det jag känner igen i dina ord.
    Men jag får inte ord på det, och det är en åkomma jag dragits med länge nu. Jag är en massa tankar och känslor inuti, men inget av det kommer ut. Bara den ytliga och lite glättiga Lollo … Mitt stöd till dig känns mer än lovligt torftigt. Jag gillar inte hur ytlig jag känner mig …
    Precis som du har jag haft ganska tunga och existentiella tankar och funderingar, väldigt länge. Men det är som om något fastnad i ett inre rum någonstans, och jag bara hör ropen därifrån som dämpade och vadderade … Jag vet vad ropen står för, men kan varken se källan eller uppfatta riktningen …
    Vadderad och luddig inombords tar jag mig ändå fram rätt smärtfritt … men inte särskilt levande …
    På jobbet är det fullt ös, och tiden går blixtsnabbt … Där finne jag min mening just nu …

    Jag blir ledsen av att höra att dina barn inte är så god tröst för dig som man skulle önska. Men det är ju också så att när det gäller barnen så tror jag att många upplever dubbelhet. I den ena vågskålen får man styrka genom den kärlek man känner, och i den andra tömmer de en på densamma av en mängd olika skäl …

    Nu måååååååååååste jag sova …
    Kram käraste och goaste A-Lott ….Jag ska sända en extra tanke till dig innan jag somnar …

    Gillad av 1 person

    1. Hoppas sömnen blev god.
      Vet du Louise… jag tror att det är den förbenade våren som tömmer oss på energi och focus. Fast egentligen är det hela långa vintern som länsar ur oss allt det vi tankat från förra sommaren. JAg tror lite på det och har det som mitt rättesnöre, för hur det än blir, år efter år, så rätar det liksom ut sig när jag väl har fått vandra i ljuset ett tag.
      Kram

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s