Änglar finns de?

 

Underligt med det svenska språket ibland. De och dom och dem. Numera en salig röra för ingen vet bättre än någon annan. Sista jag hörde/läste var att det går att göra hur man vill och att även ”dom” kan anammas i det skrivna ordet.

Vi hade i vår skola en lärarinna som manglade oss med språkundervisning på 50-talet. Hon var väldigt noga med språket. Språklära har jag för mig boken hette. Som tur är blev jag ingen språkpolis och tänker inte bli det nu heller.

Änglar var det ja. Sitter och glor på Birkan och hans änglar. Helt klart är änglar ett bra alternativ att ta med i spektaklet jag håller på och skriver. Kallar det spektakel för det ska ju bli lite roligt. Både för mig själv och andra som vill hålla på med teater och så en tacksam publik som gärna betalar 25 kronor för lite underhållning plus kaffe med dopp. Tänk så bra vi har det. Hahahhaa…. kan inte låta bli att skratta. Det är så absurt för nyss på tvn så visades vad som kan bli av en månadspeng till en afrikansk flicka. Reklam om att ge pengar så andra får en chans.

I vår stad heter det Mötesplatsen. De där ställena som daglediga kan ta sig till och få lite förströelse. Allt dukat och klart. Bara att ta för sig utan att anstränga sig. Alla sätter sig tillrätta och tycker att de har gjort sitt. Väntar bara på att bli roade också till en jädrans billig penning. Jag tror inte för ett ögonblick på att de ställer sig som månadgivare till någon afrikansk flicka.

Nä… släpp det nu och återgå till de där änglarna.

Förr när jag var ung, så trodde jag att jag hade någon form av skyddsängel. Var faktiskt så naiv, men vartefter livet fortskred, så naggades dessa fantasier i kanten och de vingförsedda försvann så småningom bort över horisonten. Kanske var det en form av romantik blandat med lite Lutheransk uppfostran. I så där lagom dos. Gud som haver…osv. Ganska jobbigt det där med änglar och om vi tänker till så är varenda helgedom beströdd med dessa. På väggar och altartavlor och på alla möjliga ställen.

För dryga året sedan så var jag en vända till Venedig. Vi hade en katolsk väninna med oss i gruppen och på det viset fick vi vandra in i fler kyrkor än vad normalt skulle ha blivit av. Men denna vår vän är så ljuvligt rar så vi följde med henne in vart hon än ville styra sina steg för att falla på knä inför sina heliga. På det viset fick vi lära känna bra mycket mer av Venedig. Fast det var inget vidare väder. Men japanerna åkte gondol ändå. Det gjorde inte vi.

Det är natt och vad gör jag då? Slutar att ligga i sängen och stånka över något inbillat förlorat som nattsömn. Den kan jag ta igen när som helst. Alvedonen har börjat verka så värken i höfter och ben har klingat av.

Så nu säger jag gonatt till någon Ingen.

🙂