Frozen shoulders

Så blev det bekräftat idag. Natten var för jä..ig och med det fick jag mig att äntligen ringa på hjälp. Fick en avbokad tid inom 45 minuter och jag ut med hunden i en rasande fart. Han hann knappt lyfta på benet, stackar´n.

För första gången i livet känns det som att jag äntligen ger mig. Ok, jag är slut, både här och där. Jag är av erfarenhet väldigt negativ mot läkare och tror dem lika lite som de gör om mig. Men jag sa det. ”Mitt värsta bekymmer är att jag känner mig obekväm för att ingen tror mig när jag säger att jag har ont”. Ha ha, hon trodde mig och förstod. Helt otroligt. Undersökte mig och förklarade vad som hänt med armarna och för säkerhets skull tog hon extra prover för muskelreumatism. Det får jag svar på om några dagar. Men det handlar om att mina dryga 20 år som fotterapeut och masserande av varenda fot jag har haft gett ett svidande resultat. Men varför kommer det nu??? Har ju lagt ner verksamheten sedan tre år.

Den här sjukdomen eller tillståndet är seglivat att få fjutt väck på, så nu blir det sjukgymnastik och lite annat hemarbete som kommer att med större intensitet utövas för att jag ger mig 17 på att jag ska vara av med smärtorna före sommaren. För ut och köra husbil ska jag!

Mål och delmål är strukturen på tillvaron. En tillvaro som känns väldigt tom och innehållslös och jag glömmer väldigt lätt bort att jag faktiskt har något i sikte. Men nu åker fotvårdkunderna, de där gamla som fortfarande kommer till mig, leta sig någon annanstans. Det är synd för det har gett pensionen ett litet lyft och inte har det varit så betungande.

Då kommer tanken vad jag ska hitta på istället. På 80-talet var jag en fena att spå i kort. Kanske ta på mig en klut med klirrande metaller i pannan och åka ut på marknader och spå trängtande som vill veta om framtiden. Först måste jag öva upp denna lilla befängda syssla men kanske det dyker upp något annat förslag i sinom tid. Mina skrivna alster blir ju inget att hänga i granen med och sälja mina tavlor är ingen rolig eller lönsam sysselsättning heller, så nu måste jag låta geniknölarna jobba. Känner att om jag ”går i stå”, kommer jag att förtvina. Konstigt egentligen. Kroppen hejdar drivet framåt. Så nu är jag där jag inte vill vara. Stoppskylten lyser emot mig och strecket ligger framför fötterna. Nu är det inte så bra att vara ensam.