Sandpapper

Brukar inte vara besk av mig i någon som helst kommentar överlag. Vare sig på facebook eller på bloggen. Sådant ger bara ringar på vattnet. Men här om dagen besvarade jag, i mitt eget tycke hyggligt, en som var raljerande om ett bokutsläpp som hade fått dålig kritik. Visst kliade det i fingrarna, men min tanke efter hennes kommentar att hon var ”mer hårdhudad än så”, blev ”Uj då, då måste det kännas som grovt sandpapper om jag skulle smeka din kind”. Men, det stannade vid tanken.
Nu har jag skrivit av mig om det och påminns om vänlighetens betydelse. Förstått att jag inte gillar konflikter, men även förstått att mitt humör numera ligger alldeles under ytan. Det där lätt irriterande och ibland riktigt dåliga humöret som skymtar fram i mitt eget grubbel.
Mitt barska meddelande på hyresvärdens telefonsvarare fick iaf respons. DÅ var jag ursinnig och min röst avgjorde säkert hela resultatet. Nu, efter hart när sex veckor så behöver vi i vår entré inte ta trappan på 30 cm bredd med fara för att stå på huvudet och göra oss illa. De håller på med en ny hissanordning för handikappade (till höger i bild) men den gamla hissen (som bara några stycken har nyckel till, till vänster), för när den är nere, OCH att det ligger en skena i plåt som inte hyresvärden ids tagit bort, gör den livsfarlig. Inte ens en sjuktransport skulle klara det. Men, som sagt, nu är den borta.

Jag längtar bort – ut till landet – gräs under skosulorna – vår och fågelsång. 😀