Ska Aslög få en egen bok?

Det svider i ögonen och ryggen värker. Slår av datorn och lämnar mina nya vänner.
I skumrasket möter jag henne, mitt på stora rumsgolvet. Håret reser sig i nacken på mig och det sticker över handlovarna. Jag stirrar och ser hennes tandlösa mun grina upp sig mot mig.
”Vad gör du här, Aslög?” frågar jag chockad, för jag vet ändå så väl vem hon är.
”Ja, vad tror du? Jag är inte nöjd med min roll i din bok. Så enkelt är det.”
”Men du har ju bara en biroll. En hjälpfigur som förklarar det oförklarliga”, förklarar jag men inser att hon inte har en aning om vad jag menar. Min romanfigur som står framför mig, har för liten roll tycker hon. Men jag har inte byggt romanen runt henne.

Hon står kvar och hennes ögon plirar illmarigt emot mig och i handen håller hon sina vita, väl använda benknotor. De där hon använder i sin roll som sierska och läkekvinna. Min lilla halta och krokiga romanfigur som följt sin son i österled. Jag döpte henne till Aslög, för sonen heter Anund och båda förknippas med den tid, i begynnelsen av vikingatiden, dit jag lagt min historiska roman.
Varför kommer hon nu? Manus ligger äntligen hos förlaget för en sista genomgång, så jag tänker inte lyfta ett finger för att ändra på minsta lilla bokstav. Det talar jag om för henne. Talar även om att jag har nya personer som tar min tid i anspråk.

Hon går över golvet fram till pianot och slår ner ett finger på ett C. Lägger till ett par toner till och slår ett moll-accord så det dånar i lägenheten.
”Sluta genast, Aslög! Jag har grannar och de sover vid den här tiden på dygnet.”
”Men undrade du aldrig vem jag var? Jag har lika stor rätt att få lika mycket plats som de andra två. Förresten så tror jag inte att din bok blir utgiven. Du behöver berätta mer om mig och min historia. Det är jag som ligger bakom alltsammans. Varför tror du att jag är här nu? Du fick historien av mig men du glömde bort mig, och det tycker jag inte om!”
På något underligt vis skäms jag. Är det möjligt att jag förringade hennes roll? Jag måste bena ut det här.
”Snälla Aslög, var snäll och låt mig få sova lite och kom tillbaka i morgon kväll. Men skräms inte så där. Jag var helt oförberedd, för det är mer än två år sedan vi sågs sist.”
”Ja, det var förskräckligt vad du skriver långsamt!”
Jag ser henne försvinna rakt igenom väggen. Skulle inte förvåna mig om hon ska skrämma grannen lite. Det gör ju ingenting för det är en riktig gnällspik. Och jag har förärat henne med galghumor och ett gott förstånd, så jag kanske kan få njuta av att min griniga granne blir lite störd.

Hon sitter behagligt tillbakalutad i min favoritfåtölj, när jag kommer hem. Jag är inte så trött, som tur är, för jag förstår att detta kommer att bli en lång kväll och kanske natt. Plockar in matvarorna jag handlat på vägen hem och sätter på kaffet. Lika bra att göra det svart, tänker jag, och lägger på en extra skopa. Sätter mig bredvid henne med kaffet framför mig och öppnar datorn. Gör mig beredd att anteckna det hon vill ha sagt. Kanske det ger mig ett nytt uppslag?
”Klart att det gör det”, säger hon lugnt.
”Vad fan, hör du vad jag tänker?”
”Men lilla vän, jag bor ju inne i huvudet på dig. Klart att jag hör vad du tänker!”
Det går en kall kåre efter ryggen och helt plötsligt känner jag mig både fångad och rädd. Vad håller jag på med? Pratar med en seriefigur som sitter i min favoritfåtölj och är missnöjd över hur jag har beskrivit henne. Tänk om jag är tokig?
”Jag är inte alls någon seriefigur, det ska du veta! Jag är en mycket viktig person som var med och danade din egen historia. Den att du lever här och nu i en värld som inte ens jag kunde sia eller göra mig en föreställning om. Hiss? Vet du om att jag åkte hissen upp till dig idag? Passade på när din granne stod där nere i farstun. Han tyckte visst det kändes trångt och fick svårt att få luft. Han andades väldigt plågsamt, stackaren.”
Jag tittar på henne och ser att hon flinar och ser så där illmarig ut som hon brukar. Måste få henne att berätta nu, så mina grannar får vara ifred.
”Var och hur vill du börja? frågar jag och gör mig beredd över tangentbordet.

Klockan är tre på natten när jag är färdig. Hon är borta och jag rättar till kuddarna i fåtöljen. Sätter mig och läser igenom vad hon berättat.
Hennes liv börjar på Island för att sedan hamna i Norge. Som vuxen blir hon den fagraste av kvinnorna i byn. Så vacker att det väcker avund. Utanförskap och en förföljelsens resa som skulle sluta med mord. Utklädd till man, påbörjade hon en ensam vandring över gränsen till Sverige för att undkomma dödsstraff. Möter sitt öde i en vildsint man och föder en son. Den vildsinte slår hon en spik i skallen på, när han sover ruset av sig. Tar sig till Sveriges östsida och arbetar som läkekvinna. Uppsala är stort och Ynglingaätten härskar. Sonen växer upp och hon följer honom på hans färder i österled. Otaliga är äventyren och hon utvecklar sin siarförmåga under åren som går. Hamnar med sonen Anund bland mina romanpersoner och leder dem fram till det som då kallades Badlunge, nuvarande Badelunda. Om detta visste jag inte när jag skrev, och hon tyckte att jag gott kunde ha följt henne lite längre på hennes färd innan jag lämnade henne där på åkern med jord i hand och benknotorna som tydde framtiden åt mina huvudrollsinnehavare.

Jag lutar mig tillbaka och tänker att jag får allt ta och lägga till lite i den där boken som förlaget just nu lägger sista handen vid. Sjutton också, nu måste jag läsa på om både Island och Norge. Nåja, det går inte att göra annat, eftersom jag nu lovat att ge henne mer utrymme. Och inte vill jag ha henne rantande här heller. Då tar hon väl livet av grannen.